Dagens diskreta utskällning

Det slår mig, som en förlängning på förra inlägget, att folk i gemen nog har en lätt romantisk syn på bibliotek. Dit kanske man inte hinner så ofta. Man ska nog gå nån gång, tänker man, i alla fall med barnen. Biblioteket finns ju trots allt kvar i eviga tider som en av samhällets stöttepelare, en självklarhet som erbjuder kvalitetskultur åt alla på lika villkor.

Så rätt tänkt. Och samtidigt finns den där beska bismaken av ekonomiska realiteter också i bibliotekets vardag. Det har konsekvenser, till exempel:

• Också bibliotek måste vara lönsamma numera, fast det är lika logiskt som när t.ex. åldringsvården ställs inför lönsamhetskrav. Hur räknar man då lönsamhet när själva affärsidén är att ge bort saker gratis? Jo, cirkulation och användning. Hur många lån per invånare? Hur många besök per öppethållningstimme? Och så vidare. Du betalar genom att låna, använda, besöka. Om du avstår från det får biblioteket svårare att motivera sin existens. Alltid finns det någon som vill spara in på kommunal service.
• Lånestatistiken påverkar utbudet, konkret och omedelbart. De genrer som lånas mest köps in mest. De böcker som inte lånas avskrivs, nästan oberoende av litterärt värde. Böcker äldre än 5 år avskrivs ofta eftersom deras cirkulation sjunker radikalt efter den tiden och låntagarna uppfattar dem som "ofräscha". Om du bor i en tvåspråkig kommun är det inte säkert att just din språkgrupp tilldelas material på ditt språk i den mängd du anser är rimlig. Det beror på hur mycket din språkgrupp lånar. 

Det finns ju så mycket man borde, också inom kulturens område. Man borde läsa klassikerna. Man borde bekanta sig med nya musikstilar. Man borde följa med nyheter inom litteraturen. Man borde hålla koll på kulturdebatten i tidskrifterna. Man borde låna fler böcker åt barnen. 

Nu vill jag inte måla fan på väggen här (eller förresten, det kanske jag vill) men medan du tänker "borde borde borde" och i stället slögooglar kladdkakerecept, så sitter det en nitisk tjänsteman någonstans och håller björnkoll på bibbans lånestatistik. När du i sinom tid får ändan ur vagnen och vill ha tag på lite roliga novellsamlingar eller serieromaner eller centrallyrik kommer du kanske att mötas av svaret "nä, såna köper vi inte in, det är ingen som lånar dom". Då får du vackert gå och bli skinnad av Akademen i stället. Så det är möjligen, möjligen dags att masa sig iväg till sitt lokala bibliotek och låna det där som du egentligen tycker om, bara det inte var så mycket bra på teve.

Pensionärsklubben meddelar

Idag var jag på bokmässan.

I större delen av mässhallen var publiken blandad. Unga, gamla, kvinnor, män.

I den finlandssvenska delen av mässan var det jag, några tjugoplussare, och en armé av vithåriga tanter och gubbar i publiken.

Detta oroar mig en aning. Var höll 30-50-åringarna hus? Gjorde dom samma sak som de gör på vardagarna också, då de inte tycks hinna till biblioteket heller? 30-50-åringar är notoriskt dåliga bibliotekskunder.

Kanske de tycker att det räcker med tweets på 140 tecken som läsning? Kanske sitter de bara och Netflixar teveserier i stället? Eller ligger de någonstans, utslagna av livspusslet och alla sina åtaganden, och kippar efter andan?

Eller är det, hemska tanke, därför vi finlandssvenskar får så dåliga Pisaresultat? Har vi som just nu uppfostrar skolbarn slutat läsa böcker? Hur ska våra ungar lära sig att läsa om vi själva bara hänger på Facebook?

Quelle hårröör (get it?)

Jag är säkert sist på bollen med att inse det här, men nu har jag äntligen fattat vad som är 10-talets motsvarighet till "permanentat hår med sidobena och en liten rak lugg" på 15-åriga tjejer. Ni vet, som det var in the good ol' days back in the nineties då jag levde mina mest trendkänsliga år.

Det är "långt hår". Jättejättelångt, rakt hår, som räcker ner till mitten av ryggen. Alla tjejer har det, alla.

Jag är mycket tacksam för att jag levde i permanenteran. Det var snällare mot oss som har s.k. "pillihiukset", tunt platt hår som hänger rakt ner, och som i mitt fall inte kan odlas längre än till axlarna innan det liksom blir deprimerat och självdör. Till och med sådana som vi kunde bli jättesnygga (hmmm) med ett jättelockburr.

I hemlighet tycker jag fortfarande att det är rätt snyggt med permanent och sidobena. Och så gillar jag en massa annat från 90-talet. Grunge. Indianfiltsmönster. Oversize. Det är tur att allt kommer tillbaka i mode om man väntar tillräckligt länge.

Har du hört den förut?

Huj, mitt huvud är som ett gammalt gnisslande ekorrhjul. Och min tendens att alltid oroa mig för allting är som en trött gammal hamster som gnatar på där i hjulet trots att han för länge sen glömt varför han springer.

Typ så här:
tänk om barnen blir hemskt förkylda nu -> det där får vi se imorgon -> imorgon är det en viktig grej på jobbet som jag inte borde missa -> tänk om barnen blir hemskt förkylda nu -> det där får vi se imorgon -> imorgon är det en viktig grej på jobbet som jag inte borde missa -> tänk om barnen blir hemskt förkylda nu -> det där får vi se imorgon -> imorgon är det en viktig grej på jobbet som jag inte borde missa -> tänk om barnen blir hemskt förkylda nu -> det där får vi se imorgon -> imorgon är det en viktig grej på jobbet som jag inte borde missa -> tänk om barnen blir hemskt förkylda nu -> det där får vi se imorgon -> imorgon är det en viktig grej på jobbet som jag inte borde missa -> etc etc etc

Va ska en do, som Joakim Pirinen skulle ha sagt? Börja meditera? Snorta kokain? Flytta ut till landet och starta raw food-restaurang?

Det är väl bara att skruva upp ljudet på teven och hoppas att America's Top Model överröstar ens inre monolog.

Årsredovisning

Imorgon fyller jag år.

Av förekommen anledning har jag funderat lite på det här med åldrande idag. Vet ni, jag läste en gång att det enda som fortsätter växa på en människa efter puberteten är händerna och näsan.

Näsan! Vilken olyckligt vald kroppsdel! Det kunde väl ändå ha varit brösten, eller nåt. Tänk så mycket kosing de skulle ha sparat, dom som pumpar upp sig med silikon och grejor. Bara åldras och få gå upp i bh-storlek vartefter.

Nu funderar jag bekymrat på om näsväxandet eventuellt också gäller hakan. Den ligger ju ganska nära och sådär. Jag menar alltså inte dubbelhakan, att den växer på vissa av oss är det ju ingen tvekan om. Men alltså: själva hakspetsen. Den tänker väl inte bli större? I så fall får jag, som ärvt släktens rejäla, manliga überhaka, börja skaffa nåt slags stöd som jag kan avlasta vikten med.

Det är mycket nu

Gudars, jag bloggar ju aldrig nuförtiden. Det är mina barns fel. Mer specifikt mitt yngre barns fel, som numera inte alls somnar lugnt och prydligt vid sjutiden utan kan ligga och rotera till halv tio medan han kräver olika former av avancerade nattningsknep för att alls hållas i sängen. Sen är kvällen slut för min del också och det är dags att sova.

Där emellan har man en halvtimme på sig att "förverkliga sig själv", varvid jag hysteriskt försöker välja mellan ett tiotal olika projekt. Glöm det där om att bara sätta sig ner och ta det lugnt en stund. Vila kan man göra i graven. Eller?

Ärligt talat börjar jag känna mig lite trött mellan allt nattande och kraven på att komma ihåg kilometerlånga evenemangslistor från både dagis och förskola. Gympakläder med! Termos med! Kom inte för sent på torsdag!

Idag har jag i alla fall släpat ut familjen i parken nära oss där de har motionsbana och utegym. Och lyckades till och med träna en liten aning. Tvååringen föll handlöst från diverse maskiner men bara två gånger, och vädret var soligt. Tack för det, televerket.