Vad vi inte ska göra med sociala media

• Gräla med din partner och gör ett kryptiskt inlägg på Facebook om hur orättvist livet är.
• Fyllna till och twittra. Speciellt om du är en kändis med en miljon följare.*)
• Instagramma en bild av din urringning från festen, med texten "fuck you #chefen, i got all this and brains too!"
• Blogga om din depression. Dag ut och dag in.

*) = Försök sen ta bort din pinsamma tweet när du nyktrat till. Computer says no! För alla skvallerbloggare i världen har redan tagit en skärmdump av tweeten, och den kommer att leva i evighet amen och spridas över hela nätet. Sucks to be you.

Detta skriver jag på datorn

Och ja ba: "Ööö, titta blogger-appen, den ska jag ladda ner!" och den ba "Hittar inget konto, bruden!"

Jävla teknik. Lyd mig då nån gång!

Madonna är galen

Kokosvatten. Det där som är så himla hälsosamt. Som innehåller en massa fina näringsämnen och till och med liknar människans egen uppbyggnad så att man kan använda kokosvatten som ersättning för blodplasma om man befinner sig på en tropisk ö och Röda Korsets blodtjänst har stängt. Madonna lär leva uteslutande på kokosvatten och Botox nuförtiden. Och kokos är ju så gott. I alla fall i kokoskakor. Och med choklad, som i Bounty.

Så jag köpte en liten flaska på prov. Jag gör allt som Madonna gör. I tiderna började jag med ashtangayoga också för att Madonna höll på med det. Kabbalan har jag inte riktigt orkat sätta mig in i, men man kan säkert binda en bit rött garn runt handleden och se vis ut. Vem skulle märka nån skillnad? Ingen människa har väl läst kabbalatexter på riktigt.

Men alltså. Kokosvattnet. FRUKTANSVÄRT! Det smakar... ja, jag minns inte riktigt exakt vad det smakade för jag hade så bråttom att spotta ut det och slänga resten av flaskan. Kräks och gamla blöjor, tror jag. Helt otroligt vidrigt.

Så köp inte kokosvatten. För samma peng som ni lägger ner på en tvådeciliters burk med kokosvatten får ni fem Bountys. Och om ni behöver en plasmatransfusion på en tropisk ö och dom ba' "plasman är slut! är det ok med kokosvatten?" så kan ni säga att fine, fine, bara jag inte behöver dricka skiten.

Can you see the stars tonight?

Jag är fascinerad bortom förståndets gränser av såna här "meet and greet"-tillställningar med stjärnor. Ni vet? Betala 500 euro för en VIP-biljett och du får träffa din idol i tio minuter och ta en bild på er två tillsammans där idolen ser sexig och uttråkad ut och du själv ser ut som en överviktig klimakteriehäxa med en dålig hårdag.

Och jag bara, liksom: varför? VARFÖR? Många tycks tro att deras möte på nåt sätt ska påverka stjärnan (annat än att göra honom/henne deprimerad och indränkt i pyttesmå spottpärlor från entusiastiska utsagor), kanske kommer han/hon att bedåras av beundrarens charm och/eller fantastiska skönhet och omedelbart skilja sig från Brad Pitt/Angelina Jolie för att gifta sig och leva happily ever after med ett galet fan. Vadå, det KAN väl hända? Abba-Agneta dejtade ju sin stalker, typ.

Skulle du komma på nåt vettigt att säga? Jag skulle väl bli starstruck så det bara visslade om det, och sen skulle jag stå där och humma i mina tio minuter och till sist anlägga min fotomin (överviktig klimakteriehäxa med dålig hårdag) för att sedan hastigt vallas ut av stjärnans assistent. Och alla skulle dra en lättnadens suck.

Allt detta har jag haft tid att fundera på eftersom jag numera är inloggad på Twitter mest hela tiden. Det är där de håller hus, stjärnorna och deras galna fans. Och jag då. För tvååringen har bestämt sig för att aldrig somna, nånsin. Under tiden som han aldrig somnar hinner jag åtminstone läsa jättemånga uppdateringar.

Nu bidde det fel här

Oaah! Vart for halva januari? Jag slappnade av så totalt över julen att jobbuppdrag X och Y har blivit ogjorda. Skärpning!

Och sen har jag gjort en riktig nyårsklassiker och motionerat så flitigt att jag nu har ont i knäet. Gör om, gör rätt.

Borde få jobben fixade, så jag kan börja med mitt nästa mål här i livet: sticka ett par svarta benvärmare. Så Flashdance! Men benvärmare är ett måste när man joggar mitt i vintern och just nu har jag ett par som får mig att se ut som om jag rymt från en balettlektion. Behöver skaffa mig nåt i en mer seriös färg.

It's only rock'n roll but I like it

Ibland på jobbet då jag har en ovanligt tråkig arbetsuppgift på gång (sammanställa nån typ av statistik, till exempel) brukar jag (eftersom det känns hemskt relevant) jämföra min jobbsituation med typ Rolling Stones eller ens Herreys. Och förlora tävlingen. Då kryper det fram, det där gamla komplexet som jag hade i många år, om att bibliotekarieyrket inte är tillräckligt mediasexigt. Inte tillräckligt rock'n roll för att impa på nån vid klassträffen.

Och det är inte bara jag. "Bibliotekarie" är ju standardsvaret när man ska nämna en yrkesgrupp som man uppfattar som sällsynt tråkig, hämmad och glädjelös. Hyschande tillknäppta 50-talsdamer med hårknut och kattglasögon, alternativt batikhäxor med hennahår och Scholl-tofflor.

(Paus här medan vi funderar på varför "osexig kvinna" = "det tråkigaste man kan tänka sig". Mångfaldiga möjligheter till arga feministiska tolkningar. Själv kan jag tänka mig både det ena och det andra yrket som är tråkigare, till exempel går jag varje dag förbi Handelsbanken och är själaglad för att jag inte jobbar där. Men det är ju bara jag.)

Men vet ni vad? Jag har ångrat mig. Bibliotekarier är visst rock'n roll. Om man ska vara en riktig, modern bibliotekarie och inte en hittepåbibliotekarie får man så lov att vara en utbildad och kompetent typ. Jobbar man på ett litet bibliotek får man kanske vara flera kompetenta typer i en, så att en mer verklighetstrogen titel skulle vara bibliotekarie / pedagog / it-administratör / grafiker / litteraturvetare / informatör / ekonom / kopieringsmaskinsreparatör. (Bara man kunde få alla de där människornas sammanlagda löner också.)

Om jag inte själv var bibliotekskund skulle mitt liv bestå enbart av snabbmakaroner, räkningar och dagisbaciller. Tänk att det finns ett ställe där man får gå in och plocka åt sig allt möjligt härligt utan att betala! Ja, personalen snarast trugar det på en! Romaner, dikter, kokböcker, dvd-filmer, fotokonst, hälsotips, träningsråd, mangapocketar, novellsamlingar, handarbetsmönster, kursböcker, noter, biografier, historiker, modet genom tiderna, it-guider, självhjälpsböcker, seriealbum, barnböcker, språkkurser, reseguider, musik, musik, musik, musik. Motionsstavar och elmätare, för guds skull! Baudelaire, Patti Smith, Jack Kerouac, Kerstin Ekman, Dalai Lama, Lars von Trier, Annie Leibowitz, Tove Jansson, Zadie Smith, Carl Larsson, Hemingway, Agatha Christie, Gaudí, Led Zeppelin, Wes Anderson. Rolling Stones. Till och med Herreys! Stort och smått, väsentligheter och bagateller.

Och jag får varje dag gå till jobbet och hjälpa folk att hitta fram till alla de här skatterna. Om det inte är rock'n roll vet jag inte vad som är det.

Viktig info

Här under julsemestern, ungefär samtidigt som alla klingade i champagneglas och lovade göra bot och bättring, fick jag en tillfällig knäpp och tänkte att jag borde förnya bloggen. Allt jag har att säga - fitness edition! Sen kom jag på att jag tycker det är lite skrytigt när folk skriver mycket om sin träning, i alla fall på Fejjan. Bloggar är lite bättre, för dem måste man i alla fall aktivt söka upp. Dem får man inte oförhappandes upptryckta i sitt överviktiga ansikte medan man spelar Farmville och letar efter roliga kattbilder.

Anyway, bloggen fortsätter alltså vara ett sammelsurium av oväsentligheter. I stället roar jag mig i det tysta med min nya app på mobilen, som räknar ut hur långt och fort jag sprungit. En träningsdagbok man inte behöver fylla i själv! Det skulle man ha vetat där på 90-talet då man satt och plitade i sitt rutiga häfte. "3 set x 10 reps, 4 set x 8 reps." Vad jag nu skulle med dom uppgifterna.

I övrigt har jag stuckit mig med en nål i höger pekfinger idag. Vet ni hur svårt det är att hyvla ost med pekfingret inlindat, va? För att inte tala om att scrolla på telefonen.