Men nu är det tyvärr så att jag inte ännu heller, vid denna mogna ålder, har en trädgård. Jag bor i lägenhet. Och vår balkong vätter mot söder. Åker man bort så mycket som en dag under sommaren och undlåter att vattna, då har alla tomaterna döden dött när man kommer hem igen.
Våra släktingar som begåvats med större jordarealer låter oss snällt plantera ett och annat hemma hos dem, men det känns inte riktigt bra att bara så ett köksland fullt och sen lämna allt tråkigt rensande åt dem. Eller att komma släpande med ett äppelträd... nä. Det blir på sin höjd några potatisar som får växa till på sytning.
Alltså sitter jag här i år igen, med denna olösliga ekvation, och bläddrar gråtande i frökataloger. Och mina förfäder vänder sig i sina gravar. Tänker människan faktiskt köpa sin potatis? För pengar? I en butik?
