That awkward moment

• när någon föreslår något, man skrattar hjärtligt, och sen inser att det var på allvar
• när det går upp för dig att du och resten av församlingen är av så olika åsikter att ni är lika jämförbara som ett äpple och en Ford Escort
• när du förstår att det inte hjälper med extremt goda motargument - folk gillar helt enkelt inte att byta åsikt
• när precis varenda kotte i rummet är lika påstridig, van att få bestämma och övertygad om sin egen förträfflighet. 

Ni vet ju vad de brukar säga. Det finns en buffel i varje bekantskapskrets, och vet du inte vem det är så är det du själv.

Länketilänketilänk

Här är förresten länken till Vierge Moderne på Arenan. Möjlig att lägga ut nu då jag råkar sitta vid datorn och inte vid min värdelösa Blogger-app.

Husis tyckte om serien, det var ju trevligt.

Den medelålders jungfrun

Jag står inför ett dilemma. Nån kanske minns att jag blev filmad för ett tag sen? Det var närmare bestämt för dokumentärserien Vierge Moderne, som visas på Yle Fem från och med fredag. Jag blev ombedd att komma och prata om hur det är att vara kvinna i fyrtioårsåldern.

("Nähähääää! Jag är ju bara 38!", sa jag. Inte.)

Tyvärr hade jag ju lite missat detta med att tv-program normalt brukar VISAS offentligt i TEVE, och på webben förstås och fan och hans moster. Så nu har jag redan blinkat häpet mot kunder på jobbet, till exempel, som sagt att de sett trailern. Va? Tittar folk på Yle Fem?

Jag är ju van att ha en obskyr blogg som fem personer läser, detta med publik förstår jag mig inte på.

Nu borde man ju länka som besatt till serien på Facebook och sånt, men jag förmååår bara inte. Ståor på se! Tråor on ji naa! Fnyser Jante inom mig, han talar tydligen Vörådialekt av nån anledning. Men jag vill ju gärna att seriens upphovskvinnor ska få publik för sitt arbete. Å ena sidan, å andra sidan.

Men jag vet! Jag nämner det på min obskyra blogg, för er fem som gjort er besväret att ta er ända hit! Ni måste ju verkligen vara hemskt intresserade av mig. Problem solved!

Den hårda verkligheten

Det var det jullovet det. 

Eller nej, det var det jullovet plus en arbetsvecka, jag har bara inte orkat blogga på några dagar. I stället har jag glott på Netflix enligt principen "ingen film är så dålig att inte lite halvnaken Channing Tatum kan göra den sevärd". Men nu får jag ta mig i kragen igen. Komma tillbaka till min anmärkningsvärt Channing-fria verklighet.

Veckans prestation var att jag lyckades invalidisera mig genom att skrinna för första gången i vinter. Nacken i backen och svanskotan med, så nu går jag som en 90-åring med höftproblem och har en öm bula i bakhuvudet. Det kunde ha varit värre, det kunde ha varit jag, som maken brukar säga. Det blir lågt tempo på jobbet nästa vecka, kan jag lova.