tisdag 28 februari 2012

Dagens outfit


Lägg också märke till min nya stiliga frisyr. Jag var till frissan i fredags.

söndag 26 februari 2012

Jag är min egen cheerleader

Jag undrar om jag är den enda småbarnsmamman som efter att ha brottat in två ungar och mig själv i tredubbla lager vinterkläder, letat reda på nappen, kommit ihåg mobilen, låst upp dörren igen för att hämta extrakläder till dagis, tröstat både den lilla ungen som är uttråkad och svettig och sömnig och den stora som bara är uttråkad och svettig, och till sist äntligen tryckt på hissknappen medan jag balanserar en 11 kg tung unge på vänsterarmen och två väskor och en soppåse på höger, jag undrar om jag då är den enda mamman i hela världsalltet som står vid hissen och högljutt hejar fram mig själv:

HEJA MAMMA FRISKT HUMÖR! DET ÄR DET SOM SUSEN GÖR! HEJA! HEJA! HEJA!

Det fånigaste är att det fungerar, på riktigt. Prova får du se. Gärna i Citymarket. Och glöm inte att lägga ut klippet på Youtube sen.

torsdag 23 februari 2012

Skillnaden

Vet ni vad det egentligen är för skillnad mellan folk i stan och folk på landet?

(Att det är vi som är ordentliga, till skillnad från dom där andra, sa allihop nu, både i stan och på landet. Fel.)

Skillnaden är helt enkelt den här: i storstan tittar man inte folk i ögonen på gatan eller i butiken. Sannolikheten är stor att du inte känner dem som kommer emot, och det enda som händer är att man uppmuntrar fel sorts människor till kontakt.

Det tog en stund innan jag fattade det här, så efter att jag flyttat hemifrån till en något större ort gick jag länge runt som en slags levande magnet för galenpannor och Hare Krishnas fruktförsäljare. Det tog slut när jag lärde mig se sur ut och stirra demonstrativt i fjärran som alla andra.

På mindre ställen kollar folk vem som kommer emot. För det är långt mer sannolikt att det är grannen än Hare Krishna. Och eftersom jag lärt mig av med ögonkontakten gör jag numera folk irriterade genom att inte hälsa på dem i butiken. Om det hände just dig, förlåt! Jag har inte blivit styv i korken sedan jag flyttade till Helsingfors, jag såg dig bara inte. (För att inte tala om att jag förmodligen bara skulle känna igen dig om du såg tjugo år yngre ut, med pudelpermanent och stentvättade jeans.)

På riktigt små ställen reser sig hela sällskapet upp som en man från matbordet (mjölkglas välter och gafflar trillar på golvet i ivern) och stirrar ogenerat ut genom fönstret på den som går förbi. "Vad ska Berit ut för den här tiden på dygnet?", säger man sen. "Nya skor tycks hon ha köpt igen också."

Annars är det alltså ingen större skillnad på folk och folk, vad jag kan se.

tisdag 21 februari 2012

Om det här var en modeblogg

"Åååh, vad jag känner mig gasig. Det var sista gången jag tog en nachotallrik på Chico's."

(Men det här är inte en modeblogg. Jag råkade bara se den här reklambilden när jag åkte in till stan idag. För den som vill se ut som en sjuttiotalssekreterare med dålig matsmältning är det bara att knalla iväg till H&M.)

måndag 20 februari 2012

[...]

En tant jag inte känner kommer emot mig vid spårvagnshållplatsen.

Tanten: Ser man på, solen skiner!
Jag: Ja, det är härligt!
Tanten: Nu borde man åka skidor, men jag är så gammal och trött att jag inte orkar. Jag har bara värk och krämpor hela tiden.
Jag: ...
Tanten: Det finns verkligen ingenting bra med att åldras, det är bara ett elände.
Jag: ... Äsch?

Så idag har jag utökat min lista över Saker Jag Inte Vill Bli När Jag Blir Stor. Efter "börsmäklare" och "huvudperson i en 4D-dokumentär" kommer nu "bitter tant som gör folk svarslösa på spåran".

Det lutar definitivt mot en negativitetsfasta här. Måste börja öva nu medan jag bara är lätt ironisk.

söndag 19 februari 2012

Extremsport

Idag är det fastlagssöndag. Dagen (eller en av dagarna) då man ska frossa och stoppa trynet fullt, för att sedan snåla och vara utan intill påska.

Sitta där och svälta i en månad är väl ingen höjdare. Men jag gillar tanken på att välja bort något frivilligt, att avstå från sånt som man gör att slentrian eller för att det är så bekvämt eller roligt på nån sorts slamkryparnivå, men som egentligen får en att må dåligt.

Till exempel: sluta shoppa om man egentligen inte behöver nåt och alla lådor svämmar över av prylar. Eller: sluta prata skit om andra, hur fåniga man än tycker att de är.

I den där amerikanska lyckoboken som jag tryckte i mig häromdagen provade författaren vad hon kallade "extremt snälla veckan". Normalt beskrev hon sig som en ganska lättirriterad person som är snabb att fräsa åt barnen eller klaga över att äkta maken inte gjort si eller så. Så under "extremt snälla veckan" testade hon att alltid säga ja till allting, aldrig klaga, formulera alla önskemål på ett trevligt och positivt sätt, etc etc. Och kände att livet blev mer positivt och trevligt och... tja, lyckligt. (I och för sig blev hon också vansinnigt irriterad över att ingen märkte hur extremt snäll hon var, men det är en annan historia.)

Ska man inte få säga till om nåt är fel då? Bara lägga sig ner som en annan dörrmatta och låta folk trampa på sig? Jag tror inte det är poängen. Poängen är att det kanske känns bra att fräsa ilsket, men är lika effektivt och mycket trevligare för alla inblandade om man lyckas svälja aggressionen och be snällt i stället.

Extremt snälla månaden? Jag vet inte om jag pallar för det. Jag kanske utvecklar nåt slags hemskt eksem av återhållet fräs om jag måste vara alltigenom trevlig så länge. Gudarna ska veta att det finns en och annan orsak till fräs i en småbarnsfamilj. (Till exempel: varför måste jag vid varje måltid, dvs. fem gånger om dagen, påminna fyraåringen tio gånger per måltid om att man sitter ner på sin stol medan man äter? Gaaah.)

Eller kanske: extremt positiva månaden? Inte sprida negativ energi omkring sig. Inte klaga på vädret. Inte tjata om att man sovit dåligt. Inte meddela på Facebook att man fått nån äcklig farsot.

Jag får nog fundera lite. Man har väl tid på sig till och med tisdag, eller hur? Tid att hetsäta fastlagsbullar, fräsa åt barnen i godan ro och gnöla om den här vedervärdiga snön för alla som orkar lyssna.

lördag 18 februari 2012

Conan the Librarian

Just nu går den här lilla kvalitetsfilmen på teve:



Som ni märker är den helt orealistisk till sin natur. Bibliotekarien borde naturligtvis vara en medelålders kvinna, i alla fall om hon ska representera ett genomsnitt av kåren. Att hälsa kunderna med draget svärd verkar också lite överdrivet, men jag kan dra mig till minnes ett och annat gräl vid disken där det nog kunde ha varit bra med ett eggvapen.

De där tjejerna i bakgrunden vet jag inte vad de ska föreställa, låntagare kanske? I så fall tippar jag att hon till höger vill veta var vi har böckerna om pilates och hon med höfttatueringen helt enkelt har gått fel och letar efter en allmän toalett. Hur som helst är vi mycket glada över att de traskade in genom dörren, speciellt i dessa dagar av svikande besöksstatistik.

Däremot brukar Kyle MacLachlan ofta gå omkring och glo strängt i olika bibliotek, så den biten verkar skildrad med omsorg.

torsdag 16 februari 2012

Friluftsliv

Jag och barnen var ute på gården idag för att okulärbesiktiga den 3 meter höga snödrivan nere vid soptunnorna (bonus: lätt odör från komposten). Storebror klättrade runt uppe på bergets topp medan jag höll fram lillebror mot den rena, obefläckade snön. Se, lilla barn, ditt livs första närkontakt med detta märkliga vita material!

Varvid jag glömde att lillebrors första reaktion alltid är att sätta saker i munnen, alternativt sätta munnen mot saker. Fump, sa det bara, eller egentligen sa det ju ingenting alls när han körde in huvudet i drivan, och så hade jag en vitpudrad, skrikande bebis i famnen, med snö precis överallt. Vojne vojne.

Nu kunde man skriva mer här men jag kan inte koncentrera mig. Den franska tjejen i 80-talsfilmen i teven framför mig har en så otrolig permanentad frisyr, komplett med en sån där liten chiffongscarf, att jag måste tokstirra på henne och bara börjar slinta med fubgrabra op tabgebterba,,,---

onsdag 15 februari 2012

Ujuj

Bästa sättet att få fart på en täppt näsa, nej vad säger jag, en fullkomligt och totalt igenmurad näsa, är att stå dubbelvikt över en spjälsäng några minuter. Då lossnar allt och kommer ut den naturliga vägen, och med naturlig menar jag ner på ens sovande barn.

Det, eller nässpray. Var och en har sin metod.

måndag 13 februari 2012

Sitta inne

Det har gått lite trögt med skrivandet på sistone, för jag har inte kunnat promenera på över en vecka. Jämt är det nån som är sjuk så att vi får stanna inne - för tillfället är det jag själv som sitter här med bihåleinflammationen som Gud glömde.

Förutom att jag förlorar muskelmassa snabbare än en astronaut på långfärd så kan jag alltså inte tänka. När jag är hemma med ungarna tänker jag inte alls, då är det bara en massa standardiserade SLUTA BANKA PÅ TEVESKÄRMEN och HOPPSAN HÄR BEHÖVS EN NY BLÖJA och NU SKA VI SNART ÄTA. Men när jag är ute och promenerar, då pratar det på i huvudet så man kunde tycka att jag behöver medicineras för det. Blogginlägg skriver sig själva, till exempel, och när jag kommer hem är det bara att knattra ner dem på datorn. Det är som att se ett fax komma ur maskinen. Möjligen en tråkigt fax om för- och nackdelar med pensionssparande, men ändå.

Romaner skriver man bäst medan man diskar, lär Agatha Christie ha sagt. Och jag är väl knappast den enda som går omkring i min tillvaro med huvudet inkopplat på en helt annan kanal än resten av kroppen. Enligt ryktet lär det ha börjat redan på dagis. När alla de andra ungarna sprungit ut på gården satt jag fortfarande kvar och drömde i farstun.

Ärftligt tycks det vara också. Fyraåringen sitter alltid i sina egna världar när det är meningen att han raskt och effektivt ska dra på sig ytterkläderna. Stackars pöjk, alla sorters fåniga arvsanlag ska man då pådyvlas av sina föräldrar.

fredag 10 februari 2012

Frågetimme

Fråga nr 1: varför är det aldrig nåt på teve på fredagskvällar?

(Jamen det är ju På spåret! Får man tycka. Om man täcks.)

Är det meningen att man ska vara ute på... öh, vad heter det, "disko-dans", eller vadå? Ändå vi töntiga småbarnsföräldrar som inte kan gå ut och inte orkar vara uppe längre än till elva på kvällen, eftersom det är väckning 06.00 även på helger? Här sitter vi med vårt fredagsmys och tittar på en gammal repris av Sveriges fulaste hem. Några rejäla långfilmer på fredagarna, det är vad som behövs.

Fråga nr 2: varför får man alltid finnar s.a.s. symmetriskt i ansiktet?

(Ja, jag vet att tvåan inte har nåt att göra med ettan.)

Har man en på höger kind, kommer det snart en på vänster. Får man en baddare på vänster käkben, kan man räkna med en kompis nere till höger inom ett par dagar. Är det bara jag som lagt märke till det här?

En ekofrissa jag var till en gång sa med självklart tonfall "ja, det beror på gallan" när jag gnällde om saken. Tyvärr koncentrerade hon sig sedan på andra saker, som att klippa en tveksam page av mitt hår, så jag fick aldrig reda på exakt varför gallan roar sig med att placera ut vuxenakne i jämnt fördelade mönster över mitt huvud. Men om nån annan har en teori, så säg bara till. Jag är idel öra. Och finnar.

onsdag 8 februari 2012

Å nej, den tog slut

Nu har jag läst ut Tinas roliga bok och är lite bedrövad över att den redan är slut. Sådär som man blir med riktigt bra böcker.

(I dessa dagar måste jag låsa in mig på toaletten med mina böcker för att få läsa ifred för allt detta familjeliv som myllrar omkring mig. Säg inget åt min man. Han tror att jag bara har väldigt långsam matsmältning.)

Nu har jag börjat på en ny, en amerikansk grej som närmast liknar nån self help-smörja om att finna lyckan i livet och bla bla. Jag orkar inte ens nämna titeln, jag blir så deprimerad av hur fånigt det låter vilket väl innebär att boken motverkar sitt eget syfte. Men läser gör jag i alla fall. Vem vet, kanske man lär sig nåt och blir lite lyckligare, så där mitt i allt.

tisdag 7 februari 2012

Fritid

Ikväll stod jag ute på gården några minuter efter att ha slängt soporna (det var, som vi brukar säga, "mammas egentid") och försökte hitta Karlavagnen på himlen. Den förblev oupptäckt, och det här är en av orsakerna till att jag kunde tänka mig att flytta ut på bonnigaste bondlandet: i stan ser man inte stjärnhimlen ordentligt.

I och för sig kan man bo på bondlandet och inte se ett smack av stjärnhimlen där heller, om man råkar bo bredvid en pappersmassafabrik eller ett gigantiskt blockväxthus.

Nå, fullmånen lyser ju åtminstone som en blåslampa ikväll och går inte att missa. Det är nästan så man känner hur ögonbrynen växer ihop.

söndag 5 februari 2012

Hejtå

Idag hade man kunnat blogga men det tänker jag inte göra, ty:
  1. Man borde väl hålla ett öga på valvakan
  2. Den här jobbiga förkylningen som bosatt sig i mina bihålor gör mig inkapabel till logiskt eller ens normalförvirrat tänkande, samt
  3. Jag håller på att läsa Tina Feys roliga bok Bossypants, varför vi konkluderar att
  4. Punkt 2 och 3 sammanlagt gör att jag knappt bryr mig om de så väljer Kekkonens Twitter-konto till ny president, och ävenledes att
  5. Det här blogginlägget är redan för långt. Tack och god natt.

fredag 3 februari 2012

Crazy Lady

Idag gick jag till det lokala biblioteket (där jag alltså inte arbetar) för att hämta en bok jag hade beställt, och kände genast igen Galna Tanten, trots att jag aldrig hade sett henne förr.

Alla bibliotek har en egen Galen Tant som stamkund, och hon kan lika gärna vara en Galen Farbror. Gemensamt för dem alla är att de alltid behöver hjälp med att ta fjorton olika kopior av en obskyr artikel om elöverkänslighet, gärna så att varje kopia har lite olika förstoringsgrad eftersom de ska skicka några ex till moster Berit i Lepplax och hon har ju lite dålig syn. Dessutom vill de gärna betala i femcentsmynt, som de uppbevarar i en frysburk med lika delar pengar och hundhår.

Det är egentligen inget fel på Galna Tanten och hon är ofta en tacksam kund. Problemet är bara att hon är så mycket kund, hon suger liksom musten ur en så att man alltid måste gå på kaffepaus efter att hon lämnat biblioteket. Så det var med en viss egoistisk lättnad som jag slank ut genom dörren till snöstormen och överlät Galna Tanten åt civiltjänstgöraren bakom disken. Han såg lite rädd ut. Stackarn, det blir nog bra ska du se. Och snart får du gå på kaffe.

torsdag 2 februari 2012

Stiligt värre

Ibland köper jag skvallertidningar, de där som mest handlar om amerikanska filmstjärnor. De är nästan alltid likadana, oavsett vad tidningen heter. Alla har de till exempel en "här är ditt liv i kläder"-fotoserie om nån kändis som varit med ett tag.

Och alltid finns det ett par foton från 90-talet med klädval som ser märkliga ut idag. Haha, vad tänkte hon? Jo, det kan jag tala om. Hon tänkte att hon var toksnygg, för på 90-talet var det objektivt sett jättestiligt med små blommiga klänningar och militärkängor med bulliga vita sportsockor i.

Vad som var däremot var fult som stryk på 90-talet, det var det näraliggande 80-talet med sina pastellfärgade Adidasdräkter. Haha, fy så fult, vem skulle väl frivilligt ta på sig nåt sånt igen? Jo, det skulle alla som handlar i en sportaffär 2012. Precis samma pastellfärgade jackor hänger där nu. Det är så man misstänker att Adidas bara hängt upp ett restlager som inte gick åt 1987.

Nå, åtminstone kan man trösta sig med att även om man på sistone råkat halka av banan när det gäller mode så kommer man antagligen att bli trendig igen sisådär 2025. Och då kan man dessutom säga att detta, det är en vintage KappAhl från 2008.

onsdag 1 februari 2012

Lizten very carefully, I shall say ziz only wence

Säg att man träffar en människa på en samling/möte/fest en eller två eller varför inte tjugofem gånger. När man sedan möter denna människa på stan, vad gör man då? Jo, MAN LER OCH HÄLSAR! Säger hej. Vinkar. Eller höjer en halv centimeter på hakan, om man är en äldre gentleman från landsbygden.

Man tittar alltså INTE demonstrativt åt andra hållet, som om där fanns något oerhört mycket intressantare. "Men vad skådar mitt norra öga? Johnny Depp här i Blaxnäs!"

Om man sedan, på nästa samling/möte/fest, råkar stå så nära denna halvbekanta människa att man måste konversera, då ska man småprata vänligt om vädret eller barnen eller gamla klasskompisar som börjat se så gamla ut, till skillnad från en själv. Man ska alltså INTE se ut som om man håller på att dö en kvalfull död för att man måste tillbringa några minuter med någon som inte råkar vara ens bästa kompis.

And I don't give a shit fast du tycker att människan ifråga är för korkad, för högfärdig, för tråkig, för österbottnisk, för nyländsk, för somalisk, för teatralisk, för blond, för gay, inte tillräckligt gay, eller luktar apa. Man ler ändå. Man hälsar ändå. Man småpratar ändå.

(Fast den där påtända uteliggaren med den vilda blicken och en yxa som sticker upp ur Alepa-påsen, honom behöver du inte prata med bara för att du brukar se honom på spårvagnen ibland. Måtta med allt.)