Med tillförsikt mot framtiden

Nu ska jag avslöja ett fånigt drag hos mig själv - jag kan icke räkna dem alla, men det här är ett. Jag planerar nämligen saker med utgångspunkt i KRIGET (oklart vilket). Inte kanske så där medvetet, men det finns i alla fall i bakhuvudet, mot min vilja.

Ex:
"Det vore bra med ett rejält potatisland, då kan man odla lite mat åt sig själv. (IFALL KRIGET KOMMER OCH ALLA FÅR SVÄLTA...)"
"Den som spar ett gammalt snöre, han har i alla fall ett gammalt snöre. (IFALL DET BLIR KRIG OCH MAN INTE KAN KÖPA NYTT...)"

Sett så där ur mänsklighetens samlade historiska perspektiv är jag kanske inte helt ute och cyklar. Men ibland kan jag tycka att jag kanske helst skulle vilja umgås lite mindre med mig själv. Jämfört med mig är Krösa-Maja både gladlynt och optimistiskt lagd.

Alla irriterar mig, till och med jag själv

I min jämförande folklivsforskning har vi nu kommit fram till kapitel 93: 
Beteendeskillnader i fotgängartrafiken, en studie i olika åldersgrupper.

10-12-åringar: märker in-gen-ting förutom det som de själva håller på med. Stegar ut framför vad som helst: cyklar, barnvagnar, rollatorer, spårvagnar. Märker inget när deras liv räddas (igen) av en chaufför som ådrar sig en lindrig hjärtattack på kuppen.

15-16-åringar: som ovan, fast intressesfären har utvidgats till vad andra ungdomar av motsatta könet håller på med.


27-40-åriga kvinnor, underavdelning barnvagnsmammor: lyckas på samma gång frakta med sig en sexårig racerförare på cykel, en treårig racerförare på en något mindre cykel, en bebis i vagnen, två Alepa-kassar, en ryggsäck i barnstorlek, tre heliumballonger, extra skor, en gympapåse och två nya hortensior till balkongen. Varning: tilltalas på egen risk.


80-åringa kvinnor, underavdelning överklasstant: har inget att förlora längre. Will run you down and dance on your grave. Håll dig utom räckhåll för promenadkäppen.

Ursäkta

Det har varit lite tyst här på sistone, det inser jag. Jag är nog kvar här. Ingen panik! (För panik är väl vad ni fick när jag tystnade några dagar?)

Nu inför och under sommaren kan det bli så här. Mycket på gång, mycket på språng. Det kan bli lite glest mellan inläggen, men den som väntar på nåt gott bla bla.

Mycket på gång är ordet. Ettåringen gångar på lite överallt, bland annat i soffan där han inte riktigt kan hålla balansen (vem kan det?) och lyckades på så sätt skaffa sig sin första bula i pannan idag. Det var vår första bula nånsin, för son nr 1 har ju alltid varit väldigt förnuftig av sig och inte så mycket som klämt ett endaste finger. Så jag ringde ordentligt till hälsovårdsupplysningen, som tyckte att jag borde hålla utkik efter symtom på hjärnskakning och för säkerhets skull väcka honom var fjärde timme. Väcka! När han äntligen börjat sova hela nätter. Nå, jag tror inte det är nån hjärnskakning på gång här som tur är.

Kvällste däremot, det är på gång. Inom en snar framtid.

Odla din åker - eller ät den direkt

Natüren, ah! Idag har vi grävt och grävt i vår lilla adoptivåker, som vi med tacksamma buganden får låna av tjocka släkten. Eller rättare sagt, mamma och pappa har grävt, snart-femåringen har dragit runt med olika räfsor och "räddat" daggmaskar, och ettåringen har suttit mitt i leråkern och ätit jord. Den sistnämnde kommer nu av allt att döma att få diarré, stelkramp, eller ett immunförsvar som inget kan rå på.

Sen var vi tvungna att åka hem till civilisationen, för det var nån livsviktig fotbollsmatch som inte fick missas. Lite synd, för där ute på tv-fria vischan var det årets första riktiga försommardag, med värme och sol och inte en enda mygga i sikte. Men var gör man inte för UEFA?

Just nu ligger ettåringen fortfarande vaken och ugglar, trots att det är nästan tre timmar efter sängdags för honom. Han har nämligen lyckats med konststycket att ta tre tupplurar idag (bilen till landet, ute på landet och bilen till stan) och är lika pigg som hans nattande pappa är uttråkad. Kanske somnar de båda två där i sängen innan UEFAn är slut.

Kanske, kanske

Förra natten var en mycket kort sejour mellan en uppesittarkväll och en ettåringen-vaknar-halv-sex-morgon, men jag lyckades ändå drömma en massa krafs. Bland annat drömde jag att jag hade två döttrar, förutom mina två söner då. Tyvärr lyckades jag inte komma på namnen på döttrarna, det hela var mycket förtretligt. Dessutom blev jag i drömmen bjuden på en väldigt motbjudande rostbiff, som snarare liknade nån typ av jättestor, rå lever. Hon som bjöd var en skum tant som inte åt nåt själv, utan bara drack vatten och fascinerat tittade på då jag åt, vilket fick mig att misstänka att käket egentligen var oätligt, kanske rent av förgiftat.

Vad lära vi oss av detta? Möjligen att:
a) jag behöver en husmorssemester, långt borta från barn och matlagning
b) min kännedom om kött och dess tillagande kanske inte är den bästa, eftersom jag inte kan skilja på en rostbiff och en lever, eller
c) sitt inte uppe och hetssurfa på Oikotie innan du går och lägger dig.

Håhå jaja. Kanske går jag och lägger mig tidigare idag. Kanske sover ettåringen ända till 6.30 imorgon. Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske...

Anonyma mingelhatare, rf.

Idag var vi med nästan-femåringen till hälsovårdscentralen på femårskontroll (jo, han gick igenom besiktningen i år också) och sin vana trogen förvandlades han omedelbart till ett blygt, tyst nervvrak som knappt ville lämna mammas famn. Så har det varit på varenda kontroll sedan han var 1,5 år. Jag tror nästan det står i hans fil på hvc att pojken ännu inte lärt sig tala, för han säger knappt nåt då vi är dit. Detta är alltså ett barn som normalt pladdrar så att vi blöder ur öronen här hemma.

Men vad kan man? Är man blyg så är man. Det är något som jag brottas med själv nästan varje dag. Vissa som känner mig kanske inte tror det. Jag som alltid blandar mig i allt och knappt kan hålla munnen stängd, speciellt inte om mina egna utmärkta åsikter. Det är inte det. Däremot har jag ett svårt fall av BMS. Jag är Blyg Mot Somliga.

Somliga, det är en svårdefinierad blandning av människor jag inte känner så bra, människor jag känner bra men som gör mig nervös av nån anledning, och människor jag aldrig har sett förr i mitt liv. Kommer de att gilla mig?, tänker jag nervöst när jag träffar dem på nåt mingelparty (urk! mingel!) och så blir jag tyst och inåtvänd. Kanske är det blyghetens kärna, att man inte riktigt vet om man får vara sig själv. Och så låser man sig, för att inte göra nåt dumt i misstag.

Som fotnot kan vi ännu notera att det känns ganska så där "Statens program för bevarande av den friska ariska rasen", detta med årskontroller för barn. Är du fyra? Då ska du ha lärt dig att hoppa jättehögt jämfota, annars! Tänk om det fanns 27-årskontroller? Eller 35-årskontroller, där hela din fysiska och mentala kapacitet gås igenom. Förstår du vad det står i dina skattepapper? Har du bearbetat de själsliga ärren från att växa upp i din mystiska familj? Och sen, när vi gått igenom hela frågeformuläret, får du rita grafer och till sist blir det Coopertest...

Happy happy

Mors dag. Har ni tänkt på att det är en dag på året då småbarnsmammor belönas för sina uppoffringar som mor (ingen sömn, alltid nån annans snor på tröjärmen) genom att umgås så lite som möjligt med sina barn?

Eller nåja. De får gärna komma på morgonen med blommor och presenter, men sen ska de kuskas ut i köket så mamma kan ta lite sovmorgon. Och resten av dagen ska mamma allra helst bara ligga i en schäslong och äta praliner - eller det är i alla fall målsättningen. I verkliga världen får mammorna förmodligen göra allt det vanliga jobbet, förutom att de där vid 14-tiden tillåts låsa in sig på toaletten för en väldigt lång, tidskriftsrelaterad kisspaus.

För att citera en klassisk filosof, så lär Brad Pitt ha sagt nåt i stil med att det här med att få barn, det är det finaste han varit med om, och på samma gång the biggest pain in the ass han upplevt. Jag är lite böjd att hålla med. Det är mycket jobb, i alla fall för någon som tillbringade sina första 30 år med att ligga ifred och läsa romaner. Å andra sidan skulle jag aldrig byta ut mitt liv mot något annat. Och så tycker jag man ska få känna, det där ambivalenta pendlandet mellan lycka och vardagsirritation. Så tror jag de facto att de flesta föräldrar känner, fast man helst ska vara genom-happy-happy om nån tidning till äventyrs kommer och intervjuar en.

Och jo, min morsdag var fin. En solig söndag fylld med vardagligheter, en pladdrande fyraåring, en ettåring som klättrar i gardinerna. Inte mycket till schäslonger och praliner medan barnen var vakna. Men nu sover de sött och här i min omedelbara närhet finns en soffa och en chokladplatta. Mors kväll är inte så pjåkig den heller.

Saker jag lärt mig om mig själv denna vecka

1. Jag blir fort uttråkad av mat. Vi har hittills (innan min sparkampanj) slängt bort ganska mycket skämd mat, och det beror mest på att jag inte orkar äta samma sak två dagar i rad, inser jag nu. Rester? Boooring. De brukar få långligga i kylskåpet tills de måste föras till de sälla jaktmarkerna. Men nu har jag varit en duktig flicka och tuggat i mig det sista av allt: pannkakan, korvsoppan, de där gamla vindruvorna som börjar se lite ledsna ut.

2. Ett av mina mest osympatiska drag är att jag är missunnsam mot andra. Det är kanske förståeligt när man är fem år gammal och inte vill att nån annan ska leka med ens Barbiedockor, men när man är trettiofem är det inte kosher. Ner på golvet och gör hundra straffarmhävningar!

3. Det tar mig ynka fem dar att göra slut på en ugnsplåt med mockarutor. Okej, jag fick lite hjälp. Men bara lite.

Prata om det

Ettåringen tomtar på som vanligt. Han har lärt sig gå på rätt kort tid, för nån månad sedan kröp han och nu tultar han omkring i stället med vådlig fart. Emellanåt klättrar han upp på nåt jättehögt och farligt (allting är jättehögt och farligt när man är 80 centimeter lång) och nu har han till min oerhörda lättnad också börjat träna sig på att klättra ner från saker med fötterna först. Hittills har han tagit kortaste vägen ner, oftast uppfångad av en påpasslig förälder, men beklagligt många gånger har han också landat på skallen med ett hårt BONK. Det är inte så lätt att övervaka, ska sägas. Han behöver inte alls vara uppflugen på nåt för att det ska sluta med en bonkare, det räcker med att han sitter på rumpan och tittar för långt uppåt på lampan eller ballongen eller vad det nu kan vara.

Men eftersom man som förälder alltid är lite överivrig väntar jag nu otåligt på att han ska börja prata också. Storebror hoppade över det här med klättring och gick direkt på pratet i stället. I den här åldern vill jag minnas att han redan hade ett ordförråd på tiotals ord, även om det bara var jag och hans far som förstod dem.

Så icke ettåringen. Han är ett tystlåtet barn, säger inte mycket när han är nöjd och när han är missnöjd räcker det ju med att säga UGAUAGAGAUUUU! i stället för "kan du skynda på med vällingen, morsan?". Det som hittills kommer närmast ord är TU-TU! , kompletterat med vilda gester medan han pekar på tutten (alltså nappen, för er läsare från Sverige). Men han kan lika gärna bara smacka upprepat, för att demonstrera hur bra en tutt skulle passa i munnen just nu.

"Behärskar något viktigt ord" är nu den enda punkt vi inte nogsamt har prickat av i hans hälsovårdshäfte. Och snart får vi bråttom, för häftet tar slut vid 15 månader. Om nu inte TU-TU! (smack smack) räknas som ett viktigt ord.

Tjena snygging

Ja, vad gör man inte för att få se vackra män duktiga skådespelare. Här sitter jag nu och stirrar på en jättedålig scifi-rulle för att en av mina favoritskådespelare är med i ungefär 3 sekunder. Han den här är inte så dum heller.

Om min kära make frågar kommer jag naturligtvis att hävda i sten att detta är en kvalitetsfilm utan dess like.

Kampanjdags

Den nådiga finska staten skänker mig varje månad ett generöst bidrag - eller nej, det gör den ju inte. Vårdbidraget trillar förvisso regelbundet in, men särskilt generöst är det inte. Så man börjar hålla lite hårdare i plånboken.

Vilket gör det aktuellt med nåt som jag funderat på ett tag. Våra utgifter för mat har en tendens att rusa iväg, fast vi inte direkt köper oxfilé varje dag. Däremot har vi en tendens att alltid köpa ekologiskt - bra men dyrt som tusan - eller helt enkelt slentrianköpa "den finare burken", fast fulburken från Pirkka smakar likadant och kanske till och med är tillverkad i samma fabrik som finburken.

Går det att spara in på matkontot utan att känna att man direkt försakar nåt, genom att göra genomtänkta val och inte gå som en zombie genom mataffären? (Note-to-self: lämna barnen hemma när jag handlar.) Det tänker jag testa nu i maj. Det sammanfaller dessutom väldigt väl med årets stora frystömning: dags att äta upp de där mystiska rörorna man gömt i frysens mörkaste hörn, så att det blir plats för nya fräscha burkar när skördesäsongen infaller. För att inte tala om de där övergivna paketen i torrskåpet. Dags att stå sitt kast: har jag köpt dem får jag väl lov att äta upp dem. Kanske. Beträffande det där äckliga kumminknäckebrödet lovar jag inget bestämt.