Jag och mina dumma idéer

Det är kampanjdags igen. Jag fick för mig att den yngre sonen borde lära sig att somna i egen säng, i stället för att somna bredvid nån vuxen och sen lyftas i säng. Varför, kan man fråga sig, när han nu somnar fint på under minuten i ens armhåla. Jo, men sen vaknar han allt oftare mitt i natten och vill tillbaka till armhålan, där det ju var så mysigt. Själv vill jag bara att han ska hålla käft och sova hela natten, tack så mycket. Alltså: insomningskampanj.

För en stund sedan tog maken över efter att jag stått böjd över spjälsängen en och en halv timme. Stackarn kan inte slappna av där i sin spjälsäng, och ligger och sprattlar i stället, övertrött. Såna här gånger frågar man sig om man är riktigt klok, det var ju så smidigt det där med armhålan. Men så tänker jag på den där vännen som berättade om sin dotter, sju år och ganska storvuxen, som fortfarande ville sova med mamma och pappa och tillbringade halva natten med att sparka ut morsan ur sängen. Kanske det är bättre att mota olle i grind medan de är små.

Fast just nu, i denna minut, avskyr hela familjen min dumma idé alldeles väldigt innerligt. Ack du grymma värld.

Lätt vidbränd vardag

Jag läste Henrik Janssons senaste krönika i Hbl och höll med. Han skriver om mammabloggar och livsstilsmagasin där man pysslar och kokar, är duktig och lyckad. Om hur det skapar stress och orealistiska förväntningar inom oss.

Själv skrev jag mammablogg ganska länge men det var avgjort inte med målsättningen att framstå som duktig och lyckad, snarare tvärtom. (Så hette ju bloggen också "Lowered expectations".) Tvärtom fick jag höra kommentarer som "det var den mest deprimerande barnfamiljsskildring jag har läst". Kanske Henkka skulle ha gillat den bloggen i stället.

Just nu bakar jag bröd, det vore kanske nåt att fota och lägga upp på bloggen? Med en nonchalant vikt linnehandduk bredvid, som i tidningen Lantliv. Fast jag glömde skruva ner värmen i tid för att jag satt här vid datorn, så limpan som kommer ur ugnen om en kvart (om jag inte glömmer den en gång till) kommer nog att vara mer svart än brun.

Sånt är mitt dagliga bröd. Inte riktigt good enough för att lägga ut på Facebook, men det går i alla fall att äta.

Mmhmmm

Nu har jag just kört sju timmar med en ettåring och en femåring i bilen. Fråga mig vad som helst och jag svarar "mmhmmm" och fortsätter stirra frånvarande in i väggen. Det betyder att nu är det bra läge för dig som t.ex. vill få tillstånd att plocka allt innehåll ur min plånbok (4,55 i kontanter, ett bibliotekskort, samt fyrtiotalet osorterade kvitton) eller liknande tveksam aktivitet. Jag kommer inte att störa dig.

Dagens fråga: varför somnar mina barn aldrig i bilen? De kommer ju från ett släkte av prima bilsomnare. Samt: är de möjligen de enda barnen i detta rike som sitter klarvakna oavsett vilka mängder sövande motorljud man utsätter dem för?

I will hunt you down

Idag fick jag ett brev från min kära vän Folkpensionsanstalten.

Som vissa av er kanske har förstått är jag inte särskilt easygoing ens under de bästa förutsättningar, men när jag har att göra med FPA släpper jag mig verkligen nervös och river spelbyxorna (för att nu använda diverse närpesiska och finska uttryck). Det är nåt med att man ska stå där med hatten i hand och be om förlåtelse för att man finns, i tre exemplar och med bilagor som inkluderar löneutdrag för hela innevarande och föregående decennium - för en själv och ens man och mormor och morfar och farfars gamla tofflor. Har man tur får man tre och femti i månaden för besväret, varav FPA ödmjukt vägra utbetala två och femti för det är förskottsinnehållning på skatten.

Så där stod jag i hallen och sa väl övervägda utlåtanden i stil med MEN VARFÖR SKICKAR DE DEN HÄR SKITEN ÅT MIG JAG HAR JU REDAN FYLLT I DET HÄR FATTAS BARA ATT DE INTE TÄNKER BETALA NU OCKSÅ %¤#&%¤!!!

Barnen föreföll oberörda, det är ju bara så mor låter när hon öppnar fönsterkuvert. Maken såg lätt förvirrad ut inför det osammanhängande utbrottet, borde han ingripa på nåt sätt? Bäst att låta det hela blåsa över.

Med det här vill jag ha sagt att om just DU råkar arbeta på FPA:s telefonservice, ät en ordentlig frukost och sätt dig stadigt på kontorsstolen för imorgon är det perkele jag som ringer.

Saker jag såg i lekparken idag, del 2

I vår serie "Practical jokes för dig med mycket fritid - och 300 m gladpack."

Sniff

Vojne, vojne, säsongens första förkylning har redan slagit till i vårt läger. Det är straffet för att vi stannat på alla Finlands ABC-stationer nyligen, och slickat på alla leksaker i alla barnhörnor. Affärskedjor är av ondo. Vi borde ha stannat på den där lilla privatägda kaffestugan i Nakkila i stället, den där som ser ut som ett gömställe för maffian. Fast jag tyckte precis jag såg en skylt med "stängt" utanför den, när vi susade förbi på väg mot nästa ABC. Vi och alla andra, tydligen.

Bäst jag lägger i hårrullarna nu och går till sängs. Så jag är (marginellt) utvilad inför nattens alla snorrelaterade aktiviteter.

Till alla pojkar mellan 12 och 23

Nej, det är inte "en portion" bara för att det är "en burk". Inte i alla fall om burken innehåller en liter apelsinjuice. Eller en och en halv liter Cola.

Här skulle jag kunna påpeka att då jag var liten fick man dela med tre kusiner på en liten 0,33-litersflaska med rödlimonad. Men det har ju många andra gjort före mig så det ids jag inte.

Saker jag såg i lekparken idag

1. Mamma ammar sprattlande motvillig tvååring vid sandlådan. Eller inte vet jag om han var två. Men kroppslängden var uppskattningsvis minst 154 cm.

2. Vid ett tillfälle tittar jag mig omkring och inser att sex av åtta föräldrar pratar i telefon eller kollar nätet på sin smartphone medan de uttråkat håller ett fjärdedels öga på sina barn.


P.S. Jag glömde säga att mamman med tvååringen dessutom talade i telefon medan hon ammade.

Tomt prat

Jaha, det blev inte mycket bloggat i sommar. Det är inte så lätt att uppdatera saker på nätet utan... öh, nät. I alla fall fick jag mycket tid över att tänka på bloggen som fenomen - dess existensberättigande, tematiken, etc etc.

Varför blogga, egentligen? Jag har ifrågasatt det förr och fortsätter göra det. Jag har i alla fall inget trängande behov av att skylta med min vardag. Tvärtom, snarare. Jag har inte lust att berätta roliga anekdoter om mina barn heller, så det är inte en mammablogg jag försöker åstadkomma. Och gudarna ska veta att det inte är en modeblogg, matblogg, cupcakeblogg eller överhuvudtaget nån typ av temablogg.

Är det för läsarna, på nåt vis? Vissa indikationer tyder på att det inte enbart är min mamma som läser det här (hej, mamma!) men jag har ingen aning om vad ni övriga förväntar er. Inte är det cupcakes.

Det jag närmast kommit fram till är att jag skriver den här bloggen för att jag inte kan låta bli att skriva. Och för att vardagen ibland får mig att stå och fylla diskmaskinen hela tiden i stället för att skriva. Sen går jag där och surar utan att förstå varför - men det är ju skrivandet som blivit oskrivet. En blogg förpliktigar lite, även om det sen blir en otematisk, innehållslös blogg.