På en skala från ett till zzzzzzzzzzz...

Jag har ett dagligt dilemma som hemmamamma: exakt vad ska jag göra när barnen sover, dvs. under ettåringens tupplur mitt på dagen, och sedan på kvällen? Det är ju så mycket man vill hinna med som inte riktigt funkar när de är vakna och trillar omkring här: skriva, kolla mail, betala räkningar, titta på ett bra tv-program, köra några solhälsningar, handarbeta med hundra olika projekt som är på hälft.

Till skillnad från er drönare som latar er på jobbet åtta timmar om dagen så har ju vi hemmaföräldrar full rulle för det mesta. Man försöker laga mat medan man tar ner en unge ur bokhyllan, plockar tvätt medan man hjälper den äldre att knyta en rosett och hindrar ettåringen från att äta sandkorn på hallgolvet. Och ständigt denna onödigt höga ljudnivå, den stressar minst lika mycket som sandätandet. Ändå har vi relativt välartade barn. Det är bara det här skedet i deras utveckling som är lite... mycket. Inte läge för att sitta och handarbeta ifred, alltså, medan ungarna ännu är i farten. Så jag försöker passa på när de har slocknat.

Tyvärr blir man ju lite trött själv också när det hela tiden ska gå i hundra knyck. Så när barnen somnat och allt är lugnt skulle jag allra, allra helst bara sätta mig ner och slöa. Men det går ju inte, åtminstone inte alltid, för då skulle jag aldrig få nåt gjort. Alltså pågår det ständiga förhandlingar inom mig: exakt hur trött är jag nu? Orkar jag skriva lite kolumn, eller bara sticka på en socka? Borde jag gympa en aning så jag inte genomgår min slutgiltiga förvandling till Spagettikvinnan? Eller ska jag skita i alltihop och bara sova, jag med?

Idag är det en ruggig snöstorm ute och jag skulle mest av allt vilja krypa ner under en filt och läsa lite. Faktum är att jag tror jag ska göra det. Med lite tur somnar ungarna tidigt i kväll, då jag kommit in i andra andningen. Vi satsar på mer hurtiga aktiviteter då.

Åtminstone behöver vi inte sk**a i en grop

Fördelen med att emellanåt bo lite primitivt är att man inser hur bekvämt man har det i sin normala vardag - det kunde faktiskt vara mycket, mycket värre.

Nu står vi inför en kommande wc-renovering och jag brottas med två frågor: hur knöla in ett lyx-spa och/eller tvättstuga på fyra kvadrat, samt var hittar jag en rejäl alkemiguide så jag kan börja knåda ihop lite hemlagat guld? Dyrt lär det ju bli.

Då känns det skönt att komma ihåg sina somrar i skäristugan, som trots en rejäl uppgradering av utedasskvaliteten fortfarande bara har utedass och medhavt vatten i plastbunke. Vi tvättar oss i små byttor (eller inte alls) och undviker i det längsta att bli kissnödiga på natten, speciellt om det är en kall och blåsig natt. Om man är där på vinterbesök undviker man helst att bli kissnödig överhuvudtaget, någonsin.

Så hur det än går med vår renovering är jag ganska säker på att det kommer att finnas a) rinnande vatten med temperaturreglerande termostat, och b) vattenspolande toalett med fungerande avloppsrör. Vilken lyx! Så fantastiskt! Vad behöver man mer än en rejäl wc-bytta, egentligen?

Gnnn!

De brukar ju säga att man inte ska supa först och uppdatera Facebook sen (i alla fall inte om man är en sannfinländare som kandiderar i ett val), och jag ska be att få tillägga att man inte ska vara skitsur och blogga samtidigt. Därför ska jag fatta mig verkligt kort på bloggen idag. Jag är så skitsur på vardagens små förtretligheter att jag tror mina mungipor håller på att permanentas i ett snipigt neråtläge ikväll.

Nu ska jag gräva ner mig i en grotta byggd av Fazers blå och internetskvaller i stället. Det är väl lugnast för alla.

Same procedure as every year

Här sitter jag och fingrar på en halvfärdig virkning och inser plötsligt att jag har ungefär samma kreativa process när det gäller handarbete (utan mönster) och skrivande (utan mönster, obviously).

Början är alltid lysande. Så många fina idéer! Så inspirerad jag känner mig! Men så håller man på ett tag och i nåt skede börjar alltid sittfläsket krampa. Det här blev ju inte så snyggt! Hur kom jag på den här fåniga idén? Vad ska folk tycka?

Till sist kanske man släpar sig i mål med sina sista krafter (fast det är 73 procents chans att man kapsejsar vid vägrenen under färdens gång) och då tänker man att håhå jaja, det får väl duga det här. Men särskilt snyggt blev det inte.

Vad kan en sån där dagsljuslampa kosta?

Ay caramba, trögt idag. Naturen har hållit dagsljuset på "energy saving mode" hela dagen och man har fått famla sig fram i den mörka dimma som heter Helsingfors.

Jag är å enda sidan glad över att det inte snöat än, för då är det lättare att röra sig med barnvagn, etc. Och den som varit med om de senaste snörika vintrarna i Helsingfors lär ha fått snö så det räcker för 10-15 år framåt.

Men ändå. Lite vitare än så här kunde det väl få vara. Ett lätt täcke med pudersnö som skulle ljusa upp i kaamoset. Och så där ett par minusgrader, så att det inte var så blött sen då det regnar ner nåt från himlen.

Inte minst önskar jag mig mindre väta eftersom finländska barn nuförtiden inte får bli blöta. Alls. Så fort det regnar minsta droppe, eller marken är lite våt, kräver dagis (inte helt oskäligt) att alla barnen ska packas in i gummistövlar, galonbyxor, regnrockar och vattentäta handskar. Utanpå de bulliga vinterkläderna, för kalla får de ju såklart inte bli heller. Så vi packar och packar, och svettas och svär.

Nä usch. Jag håller tummarna för lite puder på marken.

Tjocka tomten

Förr i världen brukade jag hänga på gymet mycket ofta (det skulle jag gärna göra fortfarande om inte 1,5-åringen var så svår att trassla ut ur hantelstället - men vänta ni bara tills han blir så stor att han bara ligger och spelar Playstation och inte bryr sig om morsan, då ska jag skaffa månadskort igen) och då brukade jag läsa en bodybuildingtidning (sluta skratta då!) som hette B&K (Bodybuilding & Kraftsport).

I B&K körde vissa med en slags inofficiell grupptryckstävling som kallades "chocka tomten". Det gick ut på att man skulle hålla diet mitt i smällkalla november och december, då alla normala människor lever på glögg och Aladdin-askar, för att lagom till julafton se ut som ett skinnat kadaver: fettfri och med varje muskel synlig. Chocka tomten med dina snygga magmuskler!

Jag kom att tänka på det så här inför den stora dadelkaks- & marsipansäsongen när jag stod där i morse och bände fast jeansknappen med en kofot. Att liksom, borde man? Å andra sidan är jag nog hemskt förtjust i pepparkakor, det är nästan obscent. Kanske om vi säger som så att jag hoppar över jultårtorna i år, de är ändå bara en sammansvärjning mellan plommonmarmeladsfabrikanterna för att man ska köpa en ny ask marmelad som sen inte går åt.

Pilutta dig, fru Rykiel

Stockmann skickade förresten julreklam häromdagen, en glansig katalog med saker som man borde önska sig i julklapp, typ. Exempelvis kan man önska sig, eller rätt och slätt köpa, en grovstickad halsduk från Sonja Rykiel för det facila priset 189 euro.

Även om man valde det mest exklusiva garnet, ett handfärgat Fair Trade-garn som köpts i en dyr handarbetsaffär i dyra Helsingfors i dyra Finland, så skulle materialkonstnaderna för den där halsduken knappast bli mer än säg 50 euro. Och nu snackar vi ju troligen i stället nån sorts konstfiberblandning, inköpt i stor mängd med massiva rabatter, så vad ska vi gissa på? Max 10 euro? Och sen tillverkad i nåt billigt u-land, så jobbet kostar knappast så mycket mer.

Jag tror jag ska önska mig det där garnet i julklapp i stället, då kan man säga att jag sparar 139 euro OCH har roligt medan jag stickar halsduken själv.

Kalakukko med lingon vore allra bäst

Gick in på Akademen idag en stund. Uppenbarligen hade ordet HUSMANSKOST exploderat över hela den stora svenska kokbokssektionen. I Sverige får man numera inte äta annat än rotmos och blodpalt, och då endast om det är säsong för råvarorna i fråga.

Inte är det många år sen alla skulle äta sushi och thailändska grytor med nåt skumt som hette "citrongräs". Gud så passé det låter nu.

Här i Finland hann citrongräs inte ens bli inne förrän det blev ute igen. Jag har fortfarande inte sett nåt sånt i en enda finländsk mataffär.

I Finland har det i stället de senaste 200 åren låtit så här: "NN föredrar att använda sig av inhemska råvaror som inhemska bär, inhemskt rågmjöl och inhemsk siklöja. All mat som NN köper levereras av en liten inhemsk gubbe i norra Savolax och NN skulle hellre skjuta sig för pannan än att använda halvfabrikat. Eller köpa nåt från Kotipizza. Man får ju inga inhemska bär på de där pizzorna."

(Ursäkta mig. Jag blir lite led på den här bär- och rågmjölsfanatismen ibland. Nu är jag normal igen.)

Nattamat

Här sitter jag och bakar mitt i natten.

Baka kan man göra på två sätt i den här familjen:

1) dagtid med en 5-årig medhjälpare som i och för sig är härlig att ha med men som gör att allt tar dubbelt så lång tid, samt med en skrikande 1-årig medhjälpare som är arg för att han inte får använda degskålen som hatt, eller

2) på natten, när medhjälparna somnat.

Så det blev så här i kväll.

Happy happy

Vågar man logga in på Facebook idag? Det brukar vara så tjockt med smygskryt såna här dagar.

"Härlig [fyll i valfri helgdag]! [Jobbig motionsform] med finaste vännen Sara, Johan grillade [dyrt kött] till lunch och på kvällen har jag och barnen bakat [något godare än det du brukar baka]."

*plats för bild på vackra barn, kaka i förgrunden*

Jag håller ju på själv också. Sömn, mat, bekräftelse, är det inte i den prioritetsordningen den mänskliga naturen arbetar? Gilla mig!

Det slår mig att detta är ett väldigt 30-something-sätt att skryta på FB. Hur skryter månne 18-åringar? Eller 60-åringar?

Konstigt folk

Kom att tänka på hur många vårdare den äldre sonen redan kommit i kontakt med under sina 3 år på dagis, trots att han hela tiden gått på samma dagis med en stabil personalsituation. Ganska småskaligt är det, dessutom. Men ändå: vikarier kommer och går, folk blir mammalediga eller går i pension, byter jobb och så vidare. 

Aldrig att han skulle ha klagat över någon av "tanterna", och jag tror att till och med minsta praoflicka varit bra där. Men det påminde mig om hur annorlunda perspektiv man har då man är liten, hur mycket man accepterar som naturligt fast det kanske inte är det i en vuxens ögon. Jag undrar hur konstig en dagistant ska vara innan barnen klagar?

Själv har jag till exempel haft diverse släktingar, numera döda och begravda, som kanske objektivt sett var lite "skum i höve", as we say in Osthrobotnia. Men när jag var liten och de fortfarande levde tyckte jag att de var alldeles vanliga. 

PS. Jag vill här påpeka att jag naturligtvis inte alls ärvt ifrågavarande skumhetsgener utan är sällsynt normal. Om man bortser från att jag kan levitera och ser små gröna elefanter överallt.

PS2. Jag menar alltså inte att dagistanterna egentligen är skumma i huvudet och att min son har fel när han tycker om dem. Bara för att klarifiera.

Ujujuj

Inatt drömde jag att jag drabbades av en hemsk sjukdom, och att den här bloggen därmed förvandlades till en hemskt deprimerande sjukblogg om mina behandlingar och dåliga utsikter. Sällan har jag blivit så lättad av att bli väckt av barnen mitt i natten, så att jag kom ut ur den jämra drömmen.

Fader vår som är i himmelen, gör så att den här bloggen får fortsätta vara ett innehållslöst navelskådande kring lättsamma vardagsämnen, i evighet, amen.

Vänta nu lite

Stockmann har öppnat sin julbod idag. Vi råkade vara där (i entusiastisk jakt på två minimala krokar med limfastsättning, sånt måste man naturligtvis åka in till centrum för) och gick mycket, mycket försiktigt i mitten av gångarna för att inte Gripklon Grundvall (1,5 år) skulle få tag i allt för många svindyra julgranskulor av glas. Åååh, det var så vackert. Jag är en sån sucker för allt vad juldekorationer heter...

Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis måste få min julfix redan den 4 november, eller tidigare. Jag saknar ett par rejäla högtider på höstkanten som skulle skjuta upp julhysterin en aning, så att man inte bleve allergisk mot krimskrams och glögg redan i mitten av december.

Halloween har vi redan firat med barnen, det hade ju i alla fall sin alldeles egen repertoar av slemmiga, ojuliga prylar. Nu funderar jag på att fira lite Thanksgiving också. Det är väl inte en så dum högtid? Bara att koka ihop en stor, god måltid (man får väl hoppa över kalkonen om man vill) och känna sig extra tacksam. Nån som är med?

Ljust och fräscht

Idag hade jag tänkt skriva ett gnälligt inlägg om att jag aldrig hinner skriva några gnälliga inlägg, för mina barn krånglar med insomnandet och kvällarna går åt till att bemöta deras diverse argument ("blmblmblmblm", samt "mamma, jag tycker inte om att sova") i stället för att mamma ska få ha sin förbaskade egentid nån herrans gång.

Men det kan jag inte göra, för idag har jag äntligen fått mitt efterlängtade skolskåp! Det är ett gammalt skåp som stått i mitt föräldrahem (och före det i en skola, får man anta) och som jag nu andäktigt tänker fylla med diverse kreativa prylar (=GARN!). Mina tålmodiga föräldrar har kört hit det hela vägen från Österbotten. Jag har alltid trott att jag ville bo i ett pittoreskt trähus och inreda det med nämnda skåp, men nu när jag tittar på underverket inser jag att jag egentligen ville ha det där skåpet i första hand och sen bygga en pittoreskt trähus runt det som regnskydd.

Det är möjligt att vår snälla granne och min härdade man fick diskbråck på köpet när de släpade åbäket uppför fyra trappor, men det kan nog anses vara värt det. Diskar har man ju flera stycken, men av detta skåp finns det bara ett exemplar. Allt för konsten!