Börja sjunga nu, feta damen

It ain't over til the fat lady sings. Och den feta tanten tycks inte ha sjungit ännu vad beträffar vinterhalvårets farsoter. Varje vår är det nåt elände som går på dagis och i år är det... tadadaaa! svinkoppor. What? Vad i hela fridens dagar är det? (Ok, jag har googlat och vet vad det är, det var mest en retorisk fråga.) Det låter rent medeltida, tycker jag, lite släkt med spetälska eller nåt. Kanske börjar händer och fötter falla av om man har otur.

Jaja, jag vet att det har blivit en del sjukdomstjatande på bloggen, men det har bara varit en så fenomenalt sjuklig vinter för oss i år. Varav hjärtat är fullt talar munnen. Vi håller tummarna (och stortårna) för att vi ska kunna slinka undan några av de kvarvarande bobborna obemärkt.

Rent teoretiskt är jag på topp än

Vet ni vad jag hittade häromdan? Alltså på riktigt, håll i er nu... jag hittade ett nästan centimeterlångt, alldeles vitt skäggstrå. På mig själv. Gnnnnn.

I det läget finns det bara tre saker att välja mellan:

1. Lägga sig ner och vänta på döden, som av allt att döma är nära förestående.
2. Rycka ut strået och glömma saken.
3. Utveckla en fullskalig ålderskris inom loppet av två minuter.

Eftersom jag har ett välutvecklat sinne för dramatik men inte är fullt så deprimerad som alternativ 1 förutsätter, beslöt jag mig för att satsa på trean. I mitt fall tar sig krisen uttryck på så sätt att jag känner för att träna hemskt hemskt mycket och därmed kunna slå mitt 18-åriga jag i Coopertestet. Ha!

Visste ni att en vältränad löpare kommer upp i sin fulla potential först i 18-årsåldern, och att det sen faktiskt tar fram till pensionsåldern innan kurvan vänder ner under tonåringsnivån igen såvida man håller sig i form. En sextioåring borde alltså kunna vara bättre på att springa än en 16-åring! Ännu en grej jag har lärt mig genom att läsa Boken.

Dude looks like a lady

Tjong! Femåringen slog stortån i nåt så nageln gick sönder riktigt ordentligt. Vi klippte loss det lösaste under dramatiskt gnyende (inte från mig, kan jag säga) och sen funderade jag på hur man skulle fixera det där sista fnaset. Bestämde mig för att måla över det med grönt nagellack (det var grönt eller vinrött vi hade att välja mellan, vilket kanske säger en del om hur inte så värst ofta jag målar naglarna).

Får pojkar ha nagellack nuförtiden? Det är ju trots allt 2013 och folk inför "hen" i språket med liv och lust. Men när det riktigt gäller: får pojkar ha nagellack, egentligen? Gäller det också din egen son? Om han är 5 år? Om han är 11 år? Om han är 23 år? Om han är 43 år? Om han inte heter Marilyn Manson utan Kjell Söderholm? Får han ha rosa nagellack eller måste han hålla sig till svart?

Lite känns det nog som om pojkar i just vår stadsdel inte får ha nagellack, här är det kortklippt och seglarlook som gäller. Själv försöker jag hålla det ganska neutralt tills ungarna blir så gamla att de själva börjar få åsikter i frågan.

Men lätt partisk är jag ju, och då lutar jag alltså inte mot seglarlooken. Det är i stället med viss nostalgi jag minns en manlig studiekompis som hade damkofta, pärlhalsband och ceriserosa nagellack... och skägg. På nåt sätt lyckades han med konststycket att få det att se manligt ut. I alla fall kändes det inte som om han gick runt som en drag queen.

Fast då ska man nog kanske vara lite äldre än fem. I alla fall vad gäller skägget.

Nu blir det reklampaus

Den här boken, Born to run, läste jag ut häromdagen.

Den var otroligt inspirerande. Helt schuuuööökt inspirerande, för att tala som ortsborna. Och den ger dig dessutom en anledning att inte behöva köpa nya löpskor varannan säsong som Nike och de andra firmorna förordar (undras varför de tycker de, månntro?). Bara en sån sak.

Vid det här laget har jag tjatat om den så mycket att maken har skavsår i öronen. Så jag måste börja tjata på bloggen i stället. Läs den om du är det minsta intresserad av löpning och/eller fysiologi. Den är spännande som en deckare och efteråt kommer du att kasta dig över träningskläderna.

Gammal hederlig ojämlikhet

Nu kommer det Mona Lisa Smile på teve igen. Varje gång den kommer måste jag titta, för en film lika full av underbara stickade koftor är svår att hitta. Och varje gång måste jag uppröra mig över den mögliga femtiotalssynen på kvinnor, och konstatera att det tyvärr finns ett och annat som är sig likt fortfarande.

Och så funderar jag lite på alla dessa tjugoåriga hemmafrulajvare som går omkring i femtiotalskläder med håret uppsatt i valk och dekorerar tårtor. Den gamla goda tiden är nog roligast i efterhand när man får plocka russinen ur kakan.