Ikväll är jag inte på konsert med min nyfunna idol Patti Smith. Att hon skulle ge konsert i min hemstad fick jag reda på i ett sent skede, det blev liksom inte av att gå fast det skulle ha varit fysiskt möjligt. Jag försöker ibland vara så där "härligt spontan och impulsiv" (=adhd) som jag inte alls är egentligen innerst inne, men att ordna en utekväll för en småbarnsförälder lite ex tempore är som att försöka vända en oljetanker i Kaskö sund. Det kan liksom ta en liten stund innan det blir till nåt. Så nä, Patti sjöng och jag var inte där.
Vissa påstår att man bara ångrar sånt som man inte gjorde. Jag undrar om det kan stämma. Personligen ångrar jag massor av saker som jag de facto gjorde. Och väldigt mycket av det som jag inte gjort så förblev ogjort eftersom jag inte ville göra det. Så det ångrar jag inte.
söndag 7 juli 2013
måndag 1 juli 2013
Fake it 'til you make it (or not)
Såg just en repris av "Jakten på lycka" i YLE5. Mark Levengood satt och sa att nåt intressant, som jag inte riktigt hörde eftersom sexåringen just då gnölade DETHÄRÄRJÄTTETRÅKIGTVARFÖRKANVIINTESEPÅBOLIBOMPA!!!
Men det gick väl, typ, ut på att svenskarna gräver och gräver i sitt inre efter pudelns kärna, de vill hitta nåt trauma som de kan nysta upp och sedan säga att de har funnit sitt innersta jag. Medan amerikaner i stället funderar på vem de skulle vilja vara och sedan gör sitt bästa för att bli det. Fake it 'til you make it, liksom.
Det där kan man tycka olika saker om, beroende på om man håller på den svenska eller amerikanska teorin. Som nordbo har man lätt att fnysa åt amerikanskt önsketänkande och Dr. Phil-psykologi. Fast det slog mig att man kanske nog har jättemycket roligare medan man håller på och fejkar, även om man aldrig blir det där man hade siktet inställt på. Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd, etc etc.
Om man siktar på att bli en glad optimist fast man för tillfället råkar vara Sura Gubben, nog är det väl roligare att om man ens lyckas bli Medelmåttigt Positiva Halvglada Gubben än att fortsätta i utgångsläget? Sen är det en helt annan femma att många i hemlighet tycker det egentligen är roligare att vara Sura Gubben och hålla på och gnälla om hur andra sätter käppar i hjulet.
Men det gick väl, typ, ut på att svenskarna gräver och gräver i sitt inre efter pudelns kärna, de vill hitta nåt trauma som de kan nysta upp och sedan säga att de har funnit sitt innersta jag. Medan amerikaner i stället funderar på vem de skulle vilja vara och sedan gör sitt bästa för att bli det. Fake it 'til you make it, liksom.
Det där kan man tycka olika saker om, beroende på om man håller på den svenska eller amerikanska teorin. Som nordbo har man lätt att fnysa åt amerikanskt önsketänkande och Dr. Phil-psykologi. Fast det slog mig att man kanske nog har jättemycket roligare medan man håller på och fejkar, även om man aldrig blir det där man hade siktet inställt på. Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd, etc etc.
Om man siktar på att bli en glad optimist fast man för tillfället råkar vara Sura Gubben, nog är det väl roligare att om man ens lyckas bli Medelmåttigt Positiva Halvglada Gubben än att fortsätta i utgångsläget? Sen är det en helt annan femma att många i hemlighet tycker det egentligen är roligare att vara Sura Gubben och hålla på och gnälla om hur andra sätter käppar i hjulet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)