Relevanta jämförelser

Vet ni vad jag märkte idag?

Att det ser precis likadant ut då en tvåårig pojke omsorgsfullt försöker stoppa in en kotte i sin jackficka, som då en rejält berusad sextiotvåårig gubbe försöker stoppa in plånboken i sin jackficka. Samma motorik.

Ja, mer var det inte. Nu måste jag stryka kvällens lördagsmys och i stället sätta mig ner och skriva på en grej. Sen ska jag ha ångest över att jag inte skriver en annan grej. Sen ska jag ha en annan slags ångest över att det jag skriver blir så jättedåligt jämfört med då X skriver. Sen ska jag, eftersom jag har ångan uppe, jämföra mig med Gisele Bündchen och få en tredje slags ångest. Sen ska jag sova. Natti natti!

Förbjudet område

Allt jag har att säga är följande: trotsålder. Tvååringen vill (ha) allt som han inte får. Det är ett tjatande utan dess like. Ibland är det också ett bortplockande av nåt frestande, eller ett nerplockande av tvååringen själv från nåt förbjudet ställe. Lock och pock. Och plock.

Går den nånsin över, trotsåldern? Jag tycker att jag fortfarande vill (ha) allt jag inte får. Ibland bara och enbart för att jag inte får. Sällan har jag varit så sugen på opastöriserad ost och rödvin som då jag var gravid. Sen när jag fött, och det blev lovligt igen, då hade suget gått över.

Därom ska vi inte orda dess mera. Det finns ju oftast en orsak till att man inte får nåt. Att det är olagligt, eller osedligt, eller okristligt, eller rätt och slätt pinsamt. Schhh. (Men jag vill det ändå.)

Yllekris

Gnnn. Byrån i hallen svämmar av över att skitiga vantar, samtliga i olika färger och storlekar. Mössor finns det också, likaledes otvättade, och de flesta tycks vara lagom stora åt ett barn i 4-årsåldern (hjälper inte vår 2- eller 6-åring speciellt mycket, alltså). Måste tvätta mig igenom eländet, sortera och kasta hälften i loppislådan bredvid matbutiken.

Inser ni att det snart är vantdags igen? Det blir förr än ni anar.

Inte för att jag har nåt emot det, egentligen. Jag gillar hösten. Vad jag inte gillar är att jag är en stickfantast som har verkligt få ylleplagg som jag tycker om. Varför har jag inte stickat mig en stor mysig halsduk, patentstickning i kaffelattegrått, egentligen? En slapp mössa med häng i nacken? Snygga fingervantar? Varför har jag bara skumma, udda nummer som aldrig passar ihop vare sig på längden eller tvären? Va?

Kanske dags att ändra på det. Om jag hinner. Varför kan inte dygnet ha 26 timmar?

Måste skaffa snabbare uppkoppling

Men huj. Varför måste jag alltid ligga efter i tanken? Det är som då ljudet ligger efter bilden i teve. Eller snarare, ljudet ligger före bilden. Jag pratar först och tänker sen. Eller blir arg först och tänker sen. Fast det är å andra sidan kanske inte så många som efter noggrant övervägande i fem minuter blir tvärarga. Tvärargheten förutsätter att man är spontan. Dumspontan.

Jag skulle inte ha nåt emot om huvudet arbetade lika snabbt som munlädret. Det verkar bli lite bättre med åren, men i snigelfart. I den här takten kommer skallen och käften att vara synkroniserade i höjd med min 90-årsdag.

Vi noterar i övrigt: idag har det så varmt här att mina hjärnceller krullar sig i fukten. Vilket kanske förklarar den ovanligt tröga trögheten på jobbet idag. Det var inte den dagen då man önskar sig att ett gäng förmän på utvecklingsseminarium ska tåga in och ställa svåra frågor. Men det blev den dagen i alla fall. Efter tio minuter inne i biblioteket såg de ändå ganska slaka ut själva. Så går det när man är omgiven av all den där imponerande världslitteraturen... och 29-gradig värme med närmare 100-procentig luftfuktighet.

Mitt sommarlov

Det var den semestern. Under den senaste månaden har vi mestadels suttit stilla och ätit grillkorv/sockergrisar/hallon. Vi har grillat och grillat och grillat, blivit myggbitna och smort på litervis av verkningslös salva.

Sexåringen har joggat omkring i skogen och lekt för sig själv, tvååringen har handgripligen fått hindras från att jogga omkring i skogen (och vidare ut på vägen och in i följande skog) eftersom han inte tycks kunna tolka meningen "stanna på gården".

Vidare har tvååringen börjat prata och slutat sova. Eller nej, sover gör han ju, men själva insomnandet - det är numera en två timmar lång historia där modern mot slutet sliter sitt hår och ångrar att hon inte skaffade en hamster i stället.

Men sånt glömmer man ju snabbt när Mannen Från Insomnia numera kan säga "tycka om mamma!" och grina så att alla de små minitänderna syns. I alla fall tills det är kväll nästa gång.