Huhuuu

Oaaah... Vem är den där hålögda varelsen som stirrar tillbaka ur badrumsspegeln? Såna mörkblå ringar under ögonen, hu.

För femton år sedan skulle den här looken ha tarvat en veckolång maginfluensa. Numera är det enda som krävs att jag festar till det med en tre deciliters cider, en handfull chips, och sedan sover sju timmar på det.

Skål för ålderdomen! Och gratis halloweenkostymer...

En klassiker

Får ont i hälen.

Efter några veckor: ringer och bokar en läkartid. Hälen blir omedelbart bättre.

Avbokar läkartid. Det var inget!

Inom fem minuter: hälen igen mycket sämre.

Fysikens lagar

Treåringen somnar inte under dagisets vilostund.

=

Treåringen är tröttast i Finland på eftermiddagen. 

=

Treåringen somnar i MAX TVÅ MINUTER halv sex-tiden.

=

Treåringen är omöjlig att natta, somnar en timme senare än vanligt trots att han är så slut att han nästan tuppar av.

Detta i vår serie "så går en kväll ifrån ditt liv och kommer aldrig åter".

Du är vad du tror att du äter

När man köper in böcker till ett allmänt bibliotek blir man himla medveten om hur styrda vi är av trender, inte minst när det gäller maten. 

Allt du tror att du kommit på själv, det är bara samhällsströmningar som funnits runt dig ett tag. I nåt skede når de sin kulmen och då kommer det plötsligt ut en tsunami av böcker om ämnet. Då vet man att den trenden snart kommer att vara ute.

LCHF, det var ju det enda socialt acceptabla för ett tag sen, nu är det tokute. 5:2-dieten håller redan på att svalna. För tillfället ska man äta glutenfritt, alltså vimlar det av "baka utan gluten"-kokböcker.

Ironiskt nog är det också just nu pop med glutenfyllda verk om småbröd och kakor. Och gröt. Så där gammalt och mormorsaktigt. Rejält. Självhushållning, brygg ditt eget öl, ät djur från nos till svans eller gör det allra trendigaste: bli vegetarian.

Det finns liksom en agenda bakom allt vi stoppar i munnen numera. Antingen är det hälsosamt (tror vi, just nu i alla fall) eller så känns det nytt och fräscht och trendigt. 

Men äta gröt bara för att man råkar gilla det? Tveksamt.

A woman's work is never done

Nej, nu är ju klockan tusen och här sitter jag och roar mig på nätbanken. Bäst att blåsa ut stearinljusen, veva fast datorn och gå till sängs. Imorgon är det lika tidig morgon som alla andra morgnar.

Nu, skärpning

Dags att bestämma sig. Vill jag: 

a) sitta och oroa mig för att få ebola

b) sitta och oroa mig för att Putin ska smyginvadera Finland*

c) sitta och irritera mig på att vi redan är sjuka allihopa ett par veckor efter skolstart

d) sitta och oroa mig för att få kräksjukan (se alternativ c)

e) sitta och oroa mig för Euriborräntorna

f) sitta och skämmas för en sak jag sa 1996

g) sitta och slösurfa på Facebook alla kvällar

h) sitta och se om skitgamla romantiska komedier

eller möjligen

i) stiga upp och göra det där viktiga/roliga jag aldrig gör eftersom jag har så fullt upp med allt det där sittandet?

* = Först invaderar han bara Sibbo för de är ju vana vid att bli annekterade. Sen finns det plötsligt 50.000 ryska soldater i landet medan Ryssland låtsas som om det regnar.

Holy smoke, Batman!

AAAAAH! John Travoltas tupé i närbild i teve! Vad är det där? Det ser ut som brun hobbyfilt. Om det inte fanns där skulle jag tänka att han fortfarande är en stilig (skallig) karl. Som det är nu kan jag bara stirra på filten.

Pantertanter

Tecken nr 473 på att man börjar bli gammal: man bläddrar i modereportage och tycker plötsligt inte att leopardmönstrat är det fulaste man sett. Det känns ju nästan lite... piffigt.

Tecken nr 474 på att man börjar bli gammal: man använder ord som "piffigt".

Plötsligt händer det

Man lånar en dvd på bibban och så kommer filmen nästa dag på teve. Varför känner jag mig lite lurad? Jag trodde jag var så speciell i min filmsmak och så är jag mitt i allt mainstream.

Vad ni är tappra!

Men åh! Här tycks det ju hänga några envisa typer varje dag, som kollar om jag möjligen har skrivit nåt. Ni borde få nån sorts medalj. För jag har inte skrivit nåt. Har inte hunnit. Och det enda som jag har att skriva om är att barnen/jag är sjuka igen. Farsoterna varierar, men inte ämnet.

Borde jag börja uppdatera lite igen? Jag har intressanta detaljerade iakttagelser att dela med mig av när det gäller svalgprov, till exempel. Som att varför är det ingen smak på de vuxnas svalgprovspinne när ungarna får en som smakar tuttifrutti? Jag vill ha en pinne med smak av kokos och choklad!

Lady looks like a dude

Idag har min kollega tagit ca femtio foton av mig varav ett (1) blev uthärdligt. Vad ÄR det egentligen som gör att vissa blir bra på bild? Och var kan jag köpa det? 

Jag ska också be att få inlägga mitt veto mot att jag inte längre ser ut som en sjuttonåring på fotona. Ska det vara för mycket begärt? Det är ju trots allt bara 20 år sen.

 

Detta är alltså inte den uthärdliga bilden. *rys*

Våra barn följer inte stadgarna

Jag vet inte hur det är på era jobb, men om man lusläser reglerna för mitt jobb står det att man får vara hemma med sjukt barn tre gånger samma år. Från och med fjärde gången måste man ha läkarintyg från första dagen. 

Till detta säger jag bara: ett dagisbarn som bara är sjukt tre gånger på ett år? Menar dom att fyra sjukor per år redan är onormalt, lite suspekt liksom? Att jag kanske är hemma och tittar på fotbolls-vm egentligen den där fjärde gången?

Här är vi sjuka tre gånger i månaden, typ. Det skulle vara betydligt roligare om jag egentligen skolkade från arbetet och gick på bio de gångerna jag är frånvarande, men så skoj är det inte tyvärr.

Ett sånt kap!

Nej men om man skulle köpa sig en gigantisk, skitdyr kajak på Galna Dagarna? Och ta hem den på spåran?

Vissa saker är jag glad över att inte åstunda.

Skillnad på folk och folk

Sitter just med den fina boken "Urban vintage" och drömmer om att inreda lägenheten i slapp kalifornisk hippiestil, vilket för övrigt (sorgligt nog) inte tycks betyda att man får lämna allt i en hög på golvet medan man käkar hallucinogena svampar. 

För att få den rätta känslan (av att man är med i filmen Sideways) bör man konstruera ett antal bohemiska stilleben. Så står det. Jag fnyser så att vår enda gardin fladdrar, ety jag bor med en 3-årig sabotör som plockar sönder alla stilleben på nolltid.

Sen inser jag att när sabotören ifråga lämnar efter sig ett sinnrikt konstruerat system av parkerade leksaksbilar är det jag som plockar bort allt med hänvisning till att vi måste städa. Så det står oavgjort i stillebenkampen.

Dagens schema

Det har varit lite gnäll på bloggen (och vid diverse kaffebord i min omgivning) om mina sinande krafter, och det beror på att mina vardagar för tillfället ser ut så här:

6.00 Uppe med tuppen! Laga frukost, veva igång barnen, truga i trötta ungar mat, bemöt för 500:e gången argumentet att en treåring "behööä int kissa" efter en natts sömn. Kläder på alla, check! Gympakläder med, check! Glöm lunchlådan i kylskåpet, check! Ut och iväg. Om det är din tur: för barnen till två olika ställen.

8.00-16.00 Teoretiskt sett är du nu på jobbet, ifall du inte blivit försenad från dagis/förskolan av leveranstekniska skäl, eller om du inte måste gå tidigt för att hämta nån från dito plats. Förlorad arbetstid arbetas in senare, så kortare arbetsdagar gör ingen glad. Mängden arbetsuppgifter motsvarar dessutom ca 120 % av din officiella arbetstid, få det att gå ihop den som kan.

14.00 Här tar du en olaglig kaffepaus som inte ingår i kommunalbranschens stadgor, men jobbet är egentligen det enda stället du kan äta på utan att torka någon annan än dig själv om munnen, så det får passera som "själavård".

16.30 Hemma. Ytterligare en kaffepaus är obligatorisk eftersom allas blodsocker är i botten. Denna paus är dock inte lika rofylld eftersom den ackompanjeras av långrandiga förmaningar, undvikande av saftrelaterade katastrofer och klagomål på menyn.

16.50. NU! SITT NER NU! ANNARS HINNER DU INTE! (Helst på toaletten, så att dörren går att låsa.)

17.00 Plocka städa lägga i en tvättmaskin tömma diskmaskinen läsa saga knäppa på Bamse-dvd:n dammsuga det värsta under köksbordet bädda sängarna hjälpligt föra ut soporna etc etc etc etc...

17.30 Laga mat, hindra treåringen från att förstöra aptiten genom att proppa sig full med "mellanmål".

18.00 Mat! Förmaningar, mjölkkatastrofer, klagomål på menyn. Efterstädning.

19.00 Bada alternativt "spola av det värsta" av ungarna, kvällsfix. Lätta symtom på utmattning hos minst en förälder. Argument kring att treåringar inte behöver kissa före natten, argument kring huruvida tandborstning ska ske med stängd eller öppen mun. Kvällssaga.

20.00 En förälder nattar, den andra har nu "ledigt" vilket inte nödvändigtvis behöver betyda "slappna av" utan lika ofta "gå till butiken".

21.00 Äntligen sover också den envisaste av ungarna. Nu väntar dygnets enda oplanerade tid, en hel timme när du kan "förverkliga dig själv" och "utöva dina hobbyer". Detta förutsatt att dina hobbyer är "titta på teve och äta chips", för nåt annat kan vara svårt att orka med.

22.00 Dags att gå och sova! Annars biter du huvudet av någon imorgon.

Andra familjer tycks dessutom hinna med ett par, tre hobbyer per familjemedlem, men det är överkurs för mig. Tack och lov att det är helg ibland, får man väl säga.

Det ser lovande ut

Idag har jag gått längs med stranden och lyssnat på fågelsången. Islossningen är inte precis i full gång i viken ännu, men det är öppet vatten närmast land. Och i skogen intill stod jag dubbelvikt och inspekterade: jo, där kommer de. Stråna. Bladen. Nåt sorts ogräs som pickar upp genom det torra fjolårsgräset, och ett annat ogräs som jag kan namnet på: hundfloka. Hurra!

Det börjar ta sig, men man måste erkänna att våren ännu är i sitt jobbigaste skede. Kallt och blåsigt och allting är beige. Och dammet! Stan ser ut som Sahara i sandstorm och mina ögon är konstant igenmurade av den dåliga luften. Men snart, snart, blir det bättre.

Just nu behöver jag lite chokladkraft, känner jag

Har ni koll på vad som ger er kraft här i livet? Så där till vardags, och på en mer högtravande nivå?

Jag känner att jag kanske lite har glömt bort den saken på sistone. Och glömt bort att människan fungerar som en billig Samsungtelefon: det går att hålla på ett bra tag men sedan heter det plötsligt "BATTERINIVÅ LÅG" och då får man langa fram laddaren fort som attan.

Anyway, jag har en känsla också av att folk ibland tror att de får krafter av vissa saker men egentligen låter det bara bra i ens CV. Sådär, "familjen ger mig kraft", "min tro ger mig kraft". Så kan det ju vara. Fast ibland tror jag att vi får kraft av sånt som att smygäta barnens godis sent på kvällarna eller peta oss i näsan och inspektera kråkorna jättenoga.

Dagens enkät

Om du hade en superkraft, vad skulle det vara?

Jag kunde tänka mig att vara som Stålmannen i början av serien: ta jättestora hopp från byggnad till byggnad.

Det förefaller mig rejält och tilltalande retro. Dagens superhjältar är så over the top.

Varde ljus

Det hänger nåt slags evighetslågtryck över stan för tillfället. Jag känner alltid i såna lägen hur jag skrumpnar ihop invärtes tills min själ liknar en gammal vindruva som rullat in under ett köksskåp och legat där i tre månader.

Det kanske inte är inbillning heller. Nyss hörde jag på radion om en nordisk undersökning där de kommit fram till att ju större mängder dagsljus man exponeras för, desto mindre ångestfylld blir man. 

Kanske man kan få en charterresa till södern ersatt av FPA om man kan bevisa medicinsk effekt på sjukdomstillstånd? 

Tack och lov att det åtminstone är ljust när man åker till jobbet nu. Och så finns det ju sånt här.

Dags för ett utvecklingssamtal

Nej men på riktigt. Vad är det här? När vårsolen lyser in på bloggen ser jag plötsligt hur här ser ut. Härrigud.

Nu måste jag ta mig en funderare. Hur vill jag ha det egentligen? Vad är det för poäng med en blogg som inte handlar om nåt speciellt? 

Den här får jag inte ur huvudet just nu

Slem

Enligt ayurveda är vårvintern en tid då vi får lida för att vi misskött oss hela hösten. Obalanser i kroppen manifesterar sig som slemmiga snuvor.

Jag visste väl att jag borde tagit fler oljemassager i höstas! Ätit skirat smör dagarna i ända. Lagt ingefära i allt. Nu slemmar vi på här för fullt. Inget att göra åt. Eller jo: ta hit chokladen. Det är inte att rekommendera enligt ayurveda men åtminstone får man äta nåt gott medan man slemmar färdigt.

Vår? Ok, antar jag.

Förra året den här tiden tog jag säsongens första och sista skidtur. I år försöker rabarbern sticka upp huvudet och vill man skida blir det rullskidor. Varmt är det också. Och småfåglarna kvittrar. Jag såg till och med en ensam mås över vattnet.

Här skulle det vara lämpligt med lite panik över klimatförändringen (vad är det vi lämnar åt våra barn? VA?!?) men pinsamt nog är jag mer sådär att åååh, jag behöver nya skor. I pastell. Rosa skor.

Hurra, min Blogger-app funkar

Vilket skulle bevisas.

Bullparaden

Ay caramba. Sockeråterfall. Har inlett både fastlagsbullesäsongen och Runebergstårtesäsongen och, ööhh... lingonpajsäsongen samtidigt.

(Ovanstående är hebreiska för samtliga Sverigesvenskar. Så kan det gå. Synd om er bara som missar runebergstårtorna. Men det som man inte vet har man inget ont av, sägs det.)

Dessutom vill jag hälsa till min vän Anna att här i Helsinfors är det vissa som kallar runebergstårtorna för "rubare". Nu kanske det inte känns så tokigt med mina "rörremonter" i alla fall, i jämförelse, eller?

Tjugo år för sent

Jag tror att om Mythbusters funnits då jag fortfarande gick i skolan, då skulle jag ha varit mycket mer intresserad av naturvetenskaper. Om man då hade ställt sig frågan "vad har man för nytta av kemikunskaper?" var svaret snarare "då kan man bli ingenjör och få jobb på Wärtsilä" i stället för "då kan man vara med i teve och spränga sönder krockdockor i helgalna experiment". Totally boring.

Andra saker som skulle ha ökat intresset för diverse ämnen:

• Vi borde ha läst Viivi&Wagner på finskan. Eller nån annan serie.
• Vi borde ha sett Amélie på franskan.
• Vi borde ha fått använda en kamera på bildkonsten.
• Vi borde ha fått läsa fler romaner på modersmålet. (Vår lärare var besatt av grammatik, vi öppnade knappt en bok.)
• Vi borde ha fått läsa dagstidningar på samhällsläran, för att koppla ihop den urtråkiga boken med verkligheten. 

Och när det gäller matematik borde vi... nä, stryk det. Matematik kan ingen rädda, inte ens om matteläraren är Rob Lowe. Matematik är helvetets förgård.

Vad vi inte ska göra med sociala media

• Gräla med din partner och gör ett kryptiskt inlägg på Facebook om hur orättvist livet är.
• Fyllna till och twittra. Speciellt om du är en kändis med en miljon följare.*)
• Instagramma en bild av din urringning från festen, med texten "fuck you #chefen, i got all this and brains too!"
• Blogga om din depression. Dag ut och dag in.

*) = Försök sen ta bort din pinsamma tweet när du nyktrat till. Computer says no! För alla skvallerbloggare i världen har redan tagit en skärmdump av tweeten, och den kommer att leva i evighet amen och spridas över hela nätet. Sucks to be you.

Detta skriver jag på datorn

Och ja ba: "Ööö, titta blogger-appen, den ska jag ladda ner!" och den ba "Hittar inget konto, bruden!"

Jävla teknik. Lyd mig då nån gång!

Madonna är galen

Kokosvatten. Det där som är så himla hälsosamt. Som innehåller en massa fina näringsämnen och till och med liknar människans egen uppbyggnad så att man kan använda kokosvatten som ersättning för blodplasma om man befinner sig på en tropisk ö och Röda Korsets blodtjänst har stängt. Madonna lär leva uteslutande på kokosvatten och Botox nuförtiden. Och kokos är ju så gott. I alla fall i kokoskakor. Och med choklad, som i Bounty.

Så jag köpte en liten flaska på prov. Jag gör allt som Madonna gör. I tiderna började jag med ashtangayoga också för att Madonna höll på med det. Kabbalan har jag inte riktigt orkat sätta mig in i, men man kan säkert binda en bit rött garn runt handleden och se vis ut. Vem skulle märka nån skillnad? Ingen människa har väl läst kabbalatexter på riktigt.

Men alltså. Kokosvattnet. FRUKTANSVÄRT! Det smakar... ja, jag minns inte riktigt exakt vad det smakade för jag hade så bråttom att spotta ut det och slänga resten av flaskan. Kräks och gamla blöjor, tror jag. Helt otroligt vidrigt.

Så köp inte kokosvatten. För samma peng som ni lägger ner på en tvådeciliters burk med kokosvatten får ni fem Bountys. Och om ni behöver en plasmatransfusion på en tropisk ö och dom ba' "plasman är slut! är det ok med kokosvatten?" så kan ni säga att fine, fine, bara jag inte behöver dricka skiten.

Can you see the stars tonight?

Jag är fascinerad bortom förståndets gränser av såna här "meet and greet"-tillställningar med stjärnor. Ni vet? Betala 500 euro för en VIP-biljett och du får träffa din idol i tio minuter och ta en bild på er två tillsammans där idolen ser sexig och uttråkad ut och du själv ser ut som en överviktig klimakteriehäxa med en dålig hårdag.

Och jag bara, liksom: varför? VARFÖR? Många tycks tro att deras möte på nåt sätt ska påverka stjärnan (annat än att göra honom/henne deprimerad och indränkt i pyttesmå spottpärlor från entusiastiska utsagor), kanske kommer han/hon att bedåras av beundrarens charm och/eller fantastiska skönhet och omedelbart skilja sig från Brad Pitt/Angelina Jolie för att gifta sig och leva happily ever after med ett galet fan. Vadå, det KAN väl hända? Abba-Agneta dejtade ju sin stalker, typ.

Skulle du komma på nåt vettigt att säga? Jag skulle väl bli starstruck så det bara visslade om det, och sen skulle jag stå där och humma i mina tio minuter och till sist anlägga min fotomin (överviktig klimakteriehäxa med dålig hårdag) för att sedan hastigt vallas ut av stjärnans assistent. Och alla skulle dra en lättnadens suck.

Allt detta har jag haft tid att fundera på eftersom jag numera är inloggad på Twitter mest hela tiden. Det är där de håller hus, stjärnorna och deras galna fans. Och jag då. För tvååringen har bestämt sig för att aldrig somna, nånsin. Under tiden som han aldrig somnar hinner jag åtminstone läsa jättemånga uppdateringar.

Nu bidde det fel här

Oaah! Vart for halva januari? Jag slappnade av så totalt över julen att jobbuppdrag X och Y har blivit ogjorda. Skärpning!

Och sen har jag gjort en riktig nyårsklassiker och motionerat så flitigt att jag nu har ont i knäet. Gör om, gör rätt.

Borde få jobben fixade, så jag kan börja med mitt nästa mål här i livet: sticka ett par svarta benvärmare. Så Flashdance! Men benvärmare är ett måste när man joggar mitt i vintern och just nu har jag ett par som får mig att se ut som om jag rymt från en balettlektion. Behöver skaffa mig nåt i en mer seriös färg.

It's only rock'n roll but I like it

Ibland på jobbet då jag har en ovanligt tråkig arbetsuppgift på gång (sammanställa nån typ av statistik, till exempel) brukar jag (eftersom det känns hemskt relevant) jämföra min jobbsituation med typ Rolling Stones eller ens Herreys. Och förlora tävlingen. Då kryper det fram, det där gamla komplexet som jag hade i många år, om att bibliotekarieyrket inte är tillräckligt mediasexigt. Inte tillräckligt rock'n roll för att impa på nån vid klassträffen.

Och det är inte bara jag. "Bibliotekarie" är ju standardsvaret när man ska nämna en yrkesgrupp som man uppfattar som sällsynt tråkig, hämmad och glädjelös. Hyschande tillknäppta 50-talsdamer med hårknut och kattglasögon, alternativt batikhäxor med hennahår och Scholl-tofflor.

(Paus här medan vi funderar på varför "osexig kvinna" = "det tråkigaste man kan tänka sig". Mångfaldiga möjligheter till arga feministiska tolkningar. Själv kan jag tänka mig både det ena och det andra yrket som är tråkigare, till exempel går jag varje dag förbi Handelsbanken och är själaglad för att jag inte jobbar där. Men det är ju bara jag.)

Men vet ni vad? Jag har ångrat mig. Bibliotekarier är visst rock'n roll. Om man ska vara en riktig, modern bibliotekarie och inte en hittepåbibliotekarie får man så lov att vara en utbildad och kompetent typ. Jobbar man på ett litet bibliotek får man kanske vara flera kompetenta typer i en, så att en mer verklighetstrogen titel skulle vara bibliotekarie / pedagog / it-administratör / grafiker / litteraturvetare / informatör / ekonom / kopieringsmaskinsreparatör. (Bara man kunde få alla de där människornas sammanlagda löner också.)

Om jag inte själv var bibliotekskund skulle mitt liv bestå enbart av snabbmakaroner, räkningar och dagisbaciller. Tänk att det finns ett ställe där man får gå in och plocka åt sig allt möjligt härligt utan att betala! Ja, personalen snarast trugar det på en! Romaner, dikter, kokböcker, dvd-filmer, fotokonst, hälsotips, träningsråd, mangapocketar, novellsamlingar, handarbetsmönster, kursböcker, noter, biografier, historiker, modet genom tiderna, it-guider, självhjälpsböcker, seriealbum, barnböcker, språkkurser, reseguider, musik, musik, musik, musik. Motionsstavar och elmätare, för guds skull! Baudelaire, Patti Smith, Jack Kerouac, Kerstin Ekman, Dalai Lama, Lars von Trier, Annie Leibowitz, Tove Jansson, Zadie Smith, Carl Larsson, Hemingway, Agatha Christie, Gaudí, Led Zeppelin, Wes Anderson. Rolling Stones. Till och med Herreys! Stort och smått, väsentligheter och bagateller.

Och jag får varje dag gå till jobbet och hjälpa folk att hitta fram till alla de här skatterna. Om det inte är rock'n roll vet jag inte vad som är det.

Viktig info

Här under julsemestern, ungefär samtidigt som alla klingade i champagneglas och lovade göra bot och bättring, fick jag en tillfällig knäpp och tänkte att jag borde förnya bloggen. Allt jag har att säga - fitness edition! Sen kom jag på att jag tycker det är lite skrytigt när folk skriver mycket om sin träning, i alla fall på Fejjan. Bloggar är lite bättre, för dem måste man i alla fall aktivt söka upp. Dem får man inte oförhappandes upptryckta i sitt överviktiga ansikte medan man spelar Farmville och letar efter roliga kattbilder.

Anyway, bloggen fortsätter alltså vara ett sammelsurium av oväsentligheter. I stället roar jag mig i det tysta med min nya app på mobilen, som räknar ut hur långt och fort jag sprungit. En träningsdagbok man inte behöver fylla i själv! Det skulle man ha vetat där på 90-talet då man satt och plitade i sitt rutiga häfte. "3 set x 10 reps, 4 set x 8 reps." Vad jag nu skulle med dom uppgifterna.

I övrigt har jag stuckit mig med en nål i höger pekfinger idag. Vet ni hur svårt det är att hyvla ost med pekfingret inlindat, va? För att inte tala om att scrolla på telefonen.