Dagens saldo

Jaha, vad har jag gjort idag då? Vabbat en magsjuk unge, det är vad jag har gjort. Hours of fun med plastbaljor och trasor. Och så den tröstande insikten om att det snart förmodligen är nån annans tur. Jag har decinficerat huset med saltsyra, men det båtar väl föga.

Tack och lov för att jag med åren blivit mindre hypokondrisk och mer praktisk när det gäller just magsjuka. Numera är jag inte längre fullt lika lamslagen av tanken på att möjligen bli sjuk själv, utan mer så där "så bra, just nu är jag inte sjuk, då kan jag äta den här goda maten". 

Vilket påminner mig om att vi har glass i frysen. Hmm.

På den goda sidan också det att jag mellan varven idag hann läsa ut min deckare av Robert Galbraith (pseudonym för JK Rowling). En bok precis i min smak. Nu är jag nöjd men samtidigt lite deprimerad över att den tog slut. Så där som det är med bra böcker. 

Censur! Censur!

Aprövar! Idag blev jag filmad, och gudars skymning sån ågren jag får av sånt. Se sina underliga spasmer, höra sig själv säga plattityder med främmande, knarrig röst. 

Jag tror jag sa "liksom" kanske trehundra gånger. Härrigud. Det finns "liksom" en orsak till att jag har en blogg och inte en vlogg.

Nu glömmer vi det där, raderar det för evigt ur vår medvetande. LA LA LA LA LA LA LA!!! *slår sig maniskt på öronen*

Old, old lady...

Hur vet man att man håller på att bli gammal? Jo, man inser en dag att man "inte förstår sig på ungdomen", med en intensitet som vida överstiger ämnets viktighetsnivå.

Där är jag plötsligt nu. Jag förstår mig inte på ungdomarsfrisyrer, dessa hövolmar som gungar på smala pojkskallar, eller hästsvansarna som utgör små fontäner längst uppe på flickornas huvuden. Jag förstår mig inte på människor som går med jackan öppen mitt i en snöstorm för att det är "snyggare så". Jag förstår mig inte på praoelever som efter 12 minuters arbete är utmattade och måste ta en paus för att fippla på telefonen. 

Emellanåt är det kanske berättigat. (Seriöst, 12 minuter? Get a grip, man!)

Ibland är det kanske bara avundsjuka. Ett lättstött minne av min egen tonårstid, med den tanklösa självgodheten som hör till, och inbillningen att ens generation är den som egenhändigt uppfunnit tonårsangsten.

Ibland är det vemodig nostalgi, som då jag idag såg en ung kvinna i spårvagnen. Hon kunde ha varit klippt ur en 90-talstidning: pagen, axelvaddarna, byxorna, kängorna, musiken som strömmade ur hennes hörlurar. Det var så noga hopsatt, en look som hon upptäckt och vårdade ömt, intensivt medveten om hur hon tog sig ut i andras ögon.

Hur skulle jag se ut om jag tog på mig det? Som om jag inte bytt kläder överhuvudtaget sedan 1995, antar jag. Nostalgi kräver nytt blod för att bli coolt.

Det enda jag riktigt säkert vet är att år 2035 går dagens ungdomar omkring och skjuter en barnvagn, och fnyser så att hövolmen fladdrar åt "dagens ungdom", som ju verkligen klär sig löjligt. Helt objektivt sett.

Mottot jag inte har, tyvärr

Igår citerade jag för en kompis en internet-meme jag sett nånstans. Bild på tuff motorcykelgubbe, cyklar på rosa flickcykel. Text: "don't take life so seriously, it's not like you're getting out alive". 

Sån skulle jag vilja vara. Fast sån är jag inte alls. Jag tar allt super-seriously, jag tar ut problem tjugo år i förskott och ältar dem tjugo år efteråt. 

Den senaste tiden har varit extra seriös. Jag behöver definitivt en rosa flickcykel, känner jag. En med tofsar.