Verkliga problem

Nej men veeet ni vad jag verkligen saknar? Alltså saknar som i skulle kunna gråta en skvätt på grund av all ledsenhet som väller upp när jag tänker på saken? Alltså en typ av ledsenhet som behändigt nog blockerar det mesta av den panikslagna sorg jag känner inför flyktingbåtar som sjunker i Medelhavet, etc? Alltså en saknad som håller en vid någorlunda sunda vätskor i en galen värld?

Jag saknar de oceaner av tid som behövs för att kunna ordna ett rejält filmmaraton en söndag. För några år sen tittade jag till exempel med ett par kompisar på Sagan om ringen, del ett och två, extended version. Det är typ åtta timmar på raken det.

För mycket kan man klämma in i ett familjeliv: lite träning här, fuska in en tjejkväll där. Men åtta timmar film, det är bara att glömma. Buhuhu.

Snabbast i parken

Dagens idrottsprestation var ett tio minuter långt intervallpass i parken, där jag lyckades skrämma upp två hundar och dito hundägare med mina tjurrusningar. Och framkalla en höhö-kommentar av en random snubbe som sa "inte behöver du springa undan från mig" när jag kom lunkande tillbaka till startpunkten. 

Sen visade det sig att det inte alls var meningen att jag skulle springa ett intervallpass idag, det stod långsamt återhämtningspass på schemat. All denna skrämselhicka förgäves.

Men ändå: jag gillar att springa fort. Jag bara "Olympiska spelen i Los Angeles 1984, woohoo!" och sätter av som om jag hade Carl Lewis i hasorna. Så länge jag är ensam på banan är det jag som är snabbast.

Falsk marknadsföring

Well! Det stod i mitt horoskop att augusti skulle medföra goda ekonomiska nyheter. I och för sig var det visst inte helt klart VEM som skulle få de nyheterna men jag utgick liksom från att det var jag. Hittills har det bara ramlat in en gigantisk räkning så nu tycker jag att du får styra upp det här, augusti. Skärpning! 

Nu ska jag i stället snurra igång en fredagsfilm som jag naturligtvis ska titta på för dess oerhörda cinematiska kvaliteter och inte alls för att man eventuellt kan få se Channing Tatums magrutor.

Pretty in pink

Hoppla, där drog jobbet igång igen. Och nästa vecka är det kickstart för skola och dagis (och alla sjukorna?). På nåt sätt krympte dygnet från 24 timmar till... två? True story.

Och en mig närstående manlig person har tvättat en röd duk tillsammans med de vita handdukarna, så nu är tillvaron rosa. Illa-tilltygad-lax-rosa. 

Som ni hör är läget allvarligt. Inte minst för åttaåringen, som för tillfället berättar en godnattsaga för oss andra så att han själv blir rädd. Alla har vi våra problem.

På lunchrasterna tröstar jag mig med att läsa Mark Levengoods krönikesamlingar och flabba till så där irriterande som folk gör när de läser nåt roligt tyst för sig själva och sedan vägrar berätta vad det var.

Ännu mer irriterande skulle förstås vara att försöka översätta den språkliga briljansen till tveksam finska för mina kollegor. De ska nog vara tacksamma för de rumphuggna flabben.