onsdag 27 december 2017

Gott nytt får(skalle)

Det är den tiden på året igen. Vilken tid då? Jo, tiden då:

1. Jag börjar inbilla mig att jag ska fröså saker. 
2. Jag vill kasta ut alla julmojänger långt, lååångt innan resten av familjen vill det.
3. Nyåret får mig att omvärdera Meningen Med Livet samt Mitt Sätt Att Leva Det.
4. D-vitaminlagret är slut. Jätteslut.
5. Jag inte vill se skinka en enda gång till i mitt liv.
6. Jag försöker klämma in ännu en hobby i mitt fullspäckade schema. 
7. Jag undrar hur mitt schema kan vara späckat, jag gör ju inget. 
8. Aha, heltidsarbete och familj. (Se nr 7.)
9. Jag konstaterar att jag nog snarare får ta bort en hobby.
10. Jag gör bort mig vid bilens årscervice genom att på valfritt sätt demonstrera min totala okunskap om bilar. Varenda. Jävla. År.

Men snart vänder det. Väl? Nog vänder det väl?

torsdag 14 december 2017

Det bidde en vante

Fy, jag är så uppe i varv efter att ha jobbat nästan två veckor i sträck utan paus, men det är nog inget som en liten förkylning inte ska kunna lugna ner. Igår hostade snoriga sonen mig rakt i ansiktet och medan jag torkade av mig slemmet tänkte jag bittert jaaaha, nu är det kört. Mycket riktigt. Jag har tagit alla droppar i apoteket idag, typ allt utom laxativerna, men det enda jag lyckats åstadkomma är en väldigt obehaglig smak i munnen. Munnen som fortfarande är nyförkyld. 

Imorgon får jag alltså både vabba och sjukvårda mig själv. Hur kommer det sig att det alltid blir så här så fort jag har en ledig dag? I had plans, man! I had plans!

Nu blir det plan B i stället. Soffläge för mig, tv-läge hela dagen för sonen.

tisdag 29 augusti 2017

Hur man än vänder sig måste man städa

Alltså, gud vad bra, vi fick en dammsugarrobot härom månaden av nån som inte ville ha den, och även om jag aldrig själv skulle ha lagt ut pengar på en sån måste jag säga att det är. Bästa. Uppfinningen. Nånsin. 

Förr fick man ett astmaanfall om man skulle ta upp en grej som trillat ner bakom soffan, så dammigt var det. Men nu är det semistädat hela tiden, och inte är det vår förtjänst. Det är den gudomliga robotens.

Dessvärre inbillar vi nu oss att vi har fått en husa som också svabbar golv, byter lakan och tvättar toan. Städmoralen har sjunkit ett snäpp (till). Typ, nu behöver man ju ALDRIG städa! 

Min hemliga önskedröm är att skala av den här lägenheten, pryl efter pryl, tills det blir en våt Konmari-dröm bestående av ett golv och en minimalistisk soffa. Lättstädat! Enkelt att spola av! Jag hatar små prylstilleben som samlar damm och ska flyttas av och an när man städar. 

Tyvärr hatar jag också minimalistisk inredning och gillar en bohemisk stil med (suck) små prylstilleben. Så troligen händer ingenting, vare sig åt det ena eller andra hållet. Men vårt semibohemiska hem har i alla fall ovanligt rena golv för tillfället.

måndag 17 juli 2017

Censuren ingriper

Vad f...?

Jag visste inte att man kan öppna kameran på iPaden genom att svajpa till vänster. Ja vadå, jag är född när det fortfarande fanns telefoncentraler med tanter som kopplade en rätt och tjuvlyssnade på allt man sa. Det var som Googles personuppgiftsinsamling, men analogt och mer lokalt så att säga.

Men sexåringen, han tycks ha insett det. Svajp, svajp, så har han öppnat kameran och tagit en bild.

På mig! 

Ur den mest osmickrande vinkeln i universum!!!

Det är kanske det fulaste foto som någonsin tagits med mig som motiv!!!!!

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Min annars mycket prominenta haka, ett arv från min fars sida, har plötsligt försvunnit, liksom dragits in världshistoriens rynkigaste hals. Jag ser ut som en korsning mellan en mupp och E.T. Jag ser ut som en rymdmask från planeten Örk. 

Och nej, ni får inte se bilden. Jag ska deleta den, skrota iPaden, bränna skrotet och skicka askan till Brasilien.

lördag 3 juni 2017

Kan inte sluta

Jaha, vad har ni gjort på sistone då? Själv har jag sugits in i ett mörkt hål kallat Pinterest. Det är fruktansvärt. Jag får inget gjort längre. I stället sitter jag och scrollar mig igenom högvis med snygga bilder som en mekanisk apa på repeat. Börjar jag så kan jag inte sluta. Jag har blivit en total Pinterest-junkie.

Eller, en sak har jag ju gjort. Jag har läst Elizabeth Gilberts senaste bok "Stor magi" om kreativitet och känner att det var det smartaste jag läst på ett bra tag. Rekommenderas för alla som funderar på sånt. 

Resten av familjen har mer eller mindre sommarlov, själv ska jag knega på ett tag till före semestern. Men jag har redan bestämt att det blir en skärmfri semester i år igen. Så känns det kanske lite mindre så där gardellskt "så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter". 

fredag 5 maj 2017

A room of one's own

Jag skulle vilja påstå att det här är en ganska talande bild för mina kreativa utlopp nuförtiden.

Behold: mitt skrivbord, stort som ett frimärke. Bokstavligen omringat av hushållsarbete. Prydd med en Angry Birds-kudde som barnen tröttnat på.

Men bättre än inget, väl?



tisdag 11 april 2017

Bootay

Sonen, 6 år, tittar på då jag tränar.

"Wow! Hur kan du ha så stor rumpa och ändå orka lyfta den?"

Hmmmmmm. Tack?

fredag 7 april 2017

Till insikt om insynen

Ur led är tiden, speciellt denna ovanligt brutala fredag. 

Men om det kan vara till nån tröst så är världen lika skrattretande som alltid också. 

Som när jag glömmer att köket visst har insyn, i alla fall de gånger nån står på mattbalkongen. Plötsligt är en granne där med mattpiskan i högsta hugg, ca två meter från mig i min födelsedagskostym där jag är på väg mot duschen. 

Efter två barn och 40.000 fredagsmys är det förstås mer underhållningsvärde än smygkikarpotential på den utsikten. Nå, alltid trevligt att kunna glädja sin omgivning.

söndag 26 mars 2017

Vårens moderapport

Har sneglat lite på kedjornas vårmode and I'll tell you this, man, det är så sjukt fult att jag knappt tror mina ögon. På riktigt?! Vad ÄR detta? Boxiga collegetröjor och breda jeans? Veckade kjolar som slutar på halva vaden? Mjukisbyxor med volym i häcken och morotsben?

Nu kan det ju hända att det bara är som jag är skitgammal. Been here, done this på nittiotalet, så jag vet redan att detta objektivt sett är helkoko. 

Eller: det kan ju också hända att klädfirmorna har ett practical joke på gång. De vill att vi alla ska se ut som medlemmar i bulgariska brottningslandslaget anno 1992 medan de själva skrattar hela vägen till banken, iförda nåt snyggt. 

Eller: detta är ett mode som bara funkar om man är 15 år gammal och lite anorektisk. För er som inte var med på nittiotalet kan jag dra kortkursen om vad vi kom fram till efter tio års horribelt mode:

Boxig tröja = du ser fet ut.

Breda jeans = du ser fet ut.

Kjolar som slutar mitt på vaden = du ser kort och fet ut.

Mjukisbyxor med volym i häcken = nå, gissa tre gånger.

Samt: om jag vill se ut som min mormor, må hon vila i frid, så ska jag genast köpa mig en veckad kjol. Tills dess, not so much.

onsdag 22 mars 2017

Guilty as charged

Ni vet det här med att känna sig skyldig för precis allt här i världen, till och med sånt man inte kan påverka, som kolonialismen och att det går så dåligt för Finland i Eurovision?

Nehej, ni vet inte det? Det är väl bara jag då.

Hur som helst skämtade jag med en kollega häromdagen och sa att jag känner mig skyldig när jag kör bil med gps:en på och råkar svänga vid fel avtag. Och appen bara "suck, beräknar ny rutt". Och jag bara "förlåt förlåt, hoppas det här nu inte blir hemskt besvärligt för dig". 

Sen insåg jag att det inte är humor, det är helt sant. 

Kanske jag kunde slå mynt av det här och bli skuldkonsult? Dela ut mitt skuldöverflöd? Det tycks finnas en och annan här i världen som kunde behöva lite mer av den varan. 

fredag 10 mars 2017

Det kallas personlig stil

Nu när jag är hundrafyrtio år gammal tycker man ju att jag kunde vara lite... eh, värdig, kanske? Jag brukar tänka att jag gärna skulle vara så där lagom världsvan och kolugn och streetsmart. 

Men igår kom jag hem från ett jobbmöte och insåg att jag fortfarande är som en nervös clown. En clown som försöker extraknäcka som ståuppartist. På det där mötet viftade jag våldsamt med händerna, överdrev, härmade folk, talade med lustiga röster, etc. Jag tror inte att jag pruttade med armhålan men det är säkert bara för att jag inte vet hur man gör. 

Kanske jag får tänka på det som mitt trademark. En fyrbåk av hispigighet mitt i den finländska tystnaden. En sån kanske nån vill ha? Eller så inte.

söndag 26 februari 2017

Frågestund

- Kan man leva för lite? 

- Kan man läsa för lite? 

- Hur länge kan en jävla hosta ta egentligen?

- Har alla andra en bucket list, eller har ingen det utom i filmer?

- Om en text formuleras men inte läses, räknas den då?

- Vad ska man ha sociala medier till, egentligen?

- Varför finns det bara likadana berlinermunkar och paninibröd på varenda mack i hela Finland?

- Vad är det med finska mackar som lockar till sig så mysko typer? Blir man själv mysko om man stannar på en mack eller är det bara dom andra?

- Vad ska det här eviga lågtrycket vara bra för?

- Är vi framme snart?

torsdag 9 februari 2017

Saker jag gjort idag

- Suttit på ett jobbmöte med hår som ett troll.
- Ätit en stadig lunch och sen blivit hungrig som en varg två timmar senare igen.
- Tappat hakan över Stefan Wallins Tom of Finland-foto. Cojones!
- Lyssnat när mina barn leker en fantasilek. Tur att jag inte måste vara med, det är som att se målfärg torka.
- Blivit lycklig över att solen kom fram.
- Amatöranalyserat ett avsnitt av New Sherlock Holmes, som jag börjat se på tio år senare än alla andra (som vanligt).
- Avundats folk. 
- Fått bra service.
- Lagt mig på divanen. Nu kommer jag inte upp härifrån.