Den nådiga finska staten skänker mig varje månad ett generöst bidrag - eller nej, det gör den ju inte. Vårdbidraget trillar förvisso regelbundet in, men särskilt generöst är det inte. Så man börjar hålla lite hårdare i plånboken.
Vilket gör det aktuellt med nåt som jag funderat på ett tag. Våra utgifter för mat har en tendens att rusa iväg, fast vi inte direkt köper oxfilé varje dag. Däremot har vi en tendens att alltid köpa ekologiskt - bra men dyrt som tusan - eller helt enkelt slentrianköpa "den finare burken", fast fulburken från Pirkka smakar likadant och kanske till och med är tillverkad i samma fabrik som finburken.
Går det att spara in på matkontot utan att känna att man direkt försakar nåt, genom att göra genomtänkta val och inte gå som en zombie genom mataffären? (Note-to-self: lämna barnen hemma när jag handlar.) Det tänker jag testa nu i maj. Det sammanfaller dessutom väldigt väl med årets stora frystömning: dags att äta upp de där mystiska rörorna man gömt i frysens mörkaste hörn, så att det blir plats för nya fräscha burkar när skördesäsongen infaller. För att inte tala om de där övergivna paketen i torrskåpet. Dags att stå sitt kast: har jag köpt dem får jag väl lov att äta upp dem. Kanske. Beträffande det där äckliga kumminknäckebrödet lovar jag inget bestämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar