Exakt så här dålig är jag

Jag äter bakchoklad (för all annan choklad är slut) när barnen inte ser. Inga som helst krav på smak och konsistens, tydligen, så länge det är choklad.

Sen klagar jag inför min man att jag är så fet. 

Sen tänker jag "nu känns det lite som om jag är förfettad i artären", trots att artären bevisligen inte har några känselceller.

Och ännu har vi inte ens mottagit årets skörd av Aladdin-choklad. Hjälp.

Vår dagliga självbehärskning, giv oss idag

1. Huset är fullt av tryffel och marmeladkulor, men jag åt russin i stället.* Idag är det inte godisdag. 

2. Att stiga upp klockan 6 på morgonen, trots att det är mörkt som i Darth Vaders kalsonger.

3. Äta uppvärmda rester till lunch fast man helst vill gå på café.

4. I alla fall ett försök att inte uttala sig elakt trots att man själv känner sig stressad eller attackerad. Det lyckades inte riktigt. Lugn och fin, lugn och fin...

5. Hämtade på dagis och tog hem rätt unge fast det fanns flera andra som verkade mycket mer väluppfostrade och lättmanövrerade.

* = Ok, jag åt EN tryffelbit. Whadda ya want from me? Var glad att jag inte sköt hela asken rakt in i en åder. En kolsvart jävla måndag som den här.

Bisyssla

Dude, jag har inte bloggat på evigheter. Eller motionerat, eller stickat, eller gjort nåt annat trevligt på kvällarna. Det känns som om jag driver en kombinerad barnvakts/logistik/sekreterar/hushållsfirma. Måtte julen komma snart så man får slappa ihop i en soffa och stirra på repriser. Och sticka. Och blogga. Och göra annat trevligt.

Hmm, alltså, jag har gjort helt trevliga saker också, det ska erkännas. Mest på eftermiddagar och helger. Just kvällarna känns som ett extrajobb, dock. Med noll euro i timlön. Och noll euros tillägg för obekväm arbetstid.

Hoppla, det var värst

Apropå fyrtioårskris så drömde jag härom natten att jag utvecklat hängbröst av n:te graden. De hängde så pass att ena bröstvårtan liksom dragit sig undan den ogästvänliga omvärlden och pekade inåt, mot magen. Obs: bara ena bröstvårtan. Den andra bligade misstänksamt utåt någonstans i trakten av min navel.

Nu får man bara hoppas två saker:

1. att jag inte är en sanndrömmare, samt
2. nä, nåt annat kan man nog inte hoppas.

Att göra

Nu har jag räknat ut tidsfördelningen på mitt moderskap denna november månad:

7% leta vantar

13% skrapa oäten mat av tallrikar

20% tjafsa

25% komma ihåg att tvätta allas händer

35% oroa mig för saker

När jag tänker efter är det nog vad jag skulle göra annars också, även om jag inte hade barn.

Å andra sidan. 

Jag har tre bra böcker på gång.

Det finns marmeladkulor i skåpet.

Jag har skaffat Netflix och sett flera roliga filmer på raken.

Man kan helt lagligt stalka kändisar på Twitter.

Emellanåt får jag till och med nåt vettigt gjort.

Och så har jag bestämt mig för att anmäla mig till en danskurs. Ha! Hej på dig, fyrtioårskris!

Nu är det jul här i vårt hus

Hur ska man få nåt gjort? Jag har både lånat hem en julkokbok och köpt en jultidning. Nu vill jag bara grotta ner mig med dem och inte alls komma tillbaka till verkligheten, med dess flyktingkatastrofer och krig. 

Jag är dålig på att skärma av hemskheter här i livet, jag är mer typen som sitter och fulgråter åt tidningens inrikesnotiser. Och mitt starkaste motgift är, som sagt, julnostalgi. Man ba' "åååh, vad ska jag baka för julkakor?" så har man nästan glömt allt det vidriga. 

Bara det att det tar så mycket tid att sitta där att vara nostalgisk. 

Tätt befolkat

Det är arbetsamt att gå på bokmässan nu för tiden. Man känner sig som den där i Exorcisten, huvudet snurrar runt runt medan man försöker överblicka situationen. Så mycket folk!

Folk man känner igen och hälsar på.

Folk man känner igen men inte hälsar på, eftersom man antar att de inte minns en längre.

Folk man känner igen men helst inte skulle hälsa på efter den där incidenten med Alepapåsen.

Folk man definitivt känner igen men varifrån? Jobbet? Gymmet? Simhallen? Kvartersbutiken? Nåns mamma? Universitetet? Kvällspressen? Borde man hälsa?

Folk man nästan känner igen men inte riktigt, eftersom de blivit så feta / magra / gamla / tjusiga / majestätiska / skalliga.

Folk man nästan hälsar på men sen inser att man inte känner, det bara känns så eftersom de är Finlandssvenska Kändisar och därmed väldigt hemtama.

Folk som är kändisar på riktigt, det vill säga Finska Kändisar som är så omskrivna att till och med jag har läst om dem. (Den här kategorin består i sin helhet av Sofi Oksanen och Tarja Halonen.)

Folk som troligen är Finska Kändisar men som jag inte känner igen. (Alla utom Sofi Oksanen och Tarja Halonen.)

Folk man pratar med en lång stund innan man inser att de är nån annan än man trodde. 

Och så resten. Folk. Massor, massor med folk.

Vart tog dagsljuset vägen?

Ojoj, nu blev det instant november här, fast det bara är oktober än. Mulet, grått och dystert, alla hostar, livet är en enda fråga: ska man byta till vinterdäck nu eller om en stund? 

Jag har försökt vaddera känslan med lasagne idag, men resultatet är tveksamt. Kanske är det redan dags att ta till det tunga artilleriet. Alltså glögg. Pepparkakor. Jultidningar. Bädda in ångesten i en kaneldoftande sockerfylla med tillhörande Carl Larsson-delirium. 

Snart går vi in det som samerna lär kalla musta talvi, svart vinter. Vinter, men ännu barmark. Eländes korkade indoeuropeer som nödvändigt skulle folkvandra ända upp till Norden. Kunde de inte ha stannat nånstans i höjd med Frankrike? Sign. "kaamosdrabbad redan nu". 

Glider på en digital räkmacka

Tittar på Barnkanalen och deras version av Talang, eller vad det nu ska kallas. Några är jätteduktiga, andra inte så värst. "Vi vill bli världsberömda och producera musik!" säger några tvärsäkert. De är typ åtta år. Och har redan planen helt klar. De vill inte spela och sjunga. De vill bli världsberömda.

Det är så nu för tiden, va? Alla vill bli kända (varför?) och rika (ok, därför) och det vill man bli genom en minimal arbetsinsats. Alla kan numera blogga, eller ha en YouTube-kanal, eller spela nätpoker. Det är bara att logga in sig och börja. Med den påföljd att alla gör det också, så att 99,99% drunknar i det allmänna bruset. Men drömmen lever, hos nästan alla.

Jag oroar mig lite för mina barns generation, som växer upp med minimalt motstånd i omgivningen. Allt går att hitta på tio sekunder via Google. Det går att ladda ner program som gör att du genast kan rita eller spela instrument perfekt. Klarar du det inte själv så sköter dina curlingföräldrar om det.

Var det bättre när man fick beställa en speciell, sällsynt serietidning per post från en adress i USA och sen vänta två månader på leverans? Blev min generation på nåt sätt mer kvalificerad av att inte ha färdigtuggad underhållning tillgänglig 24 timmar i dygnet, så att vi fick rita, virka och stapla kottar så där helt själva? Var det bättre när det inte fanns en app som kunde spela piano åt en så att man själv fick sitta och klinka, år ut och år in, innan det blev till nåt?

Jag kan inte riktigt låta bli att tycka det. Mina barn kommer säkert att bli jättebra på att spela dataspel, som alla andra i deras generation. Hur det blir med allt det övriga, och tålamodet som krävs för den analoga världen, det återstår att se.

Lägesrapport

Höstlov!

Som i sin helhet ägnas åt att läsa och titta på film, snuttande på en flaska Echinaforce. 

Dö, förkylning, dö!

Man vet att man lever ett lugnt liv...

... när man blir oväntat entusiastisk för att man kommer på idén att tvätta alla familjens filtar. De där som är fulla av damm och pollen och God knows what. 

Nu snurrar tvättmaskinen på ylleprogrammet och jag sitter här och myser. Aaahhhh.

Det här är helt normalt

Överlag tycker jag folk skulle må bra av att mer i minoritet. Majoriteter blir så bekväma av sig. De fläskar ut sig åt alla håll, lägger rabarber på tolkningsföreträdet, börjar tycka att allt de gör är normalt. Himla irriterande för dem som inte råkar passa in i gänget.

The story of my life är att ständigt hitta mig själv bland olika minoriteter. Svensk bland finnar, finlandssvensk bland rikssvenskar, Kasköbo bland Närpesbor (i skolan), österbottning bland nylänningar, nybliven nylänning bland österbottningar, grön västersympatisör i vår högersinnade miljölikgiltiga stadsdel. Kvinna. Nå, det är väl inte en minoritet direkt, men i betydelsen att vara "den andra", det avvikande, i stället för det normala. 

Kan vi alltså göra så att finnarna flyttar till Sverige, rikssvenskarna till Närpes, Närpesborna till Kaskö, Helsingforsborna till Vörå, Vöråborna till Helsingfors, Munksnäsborna till Berghäll, och alla män börjar ha hormonsvängningar och arbeta inom lågavlönade kultur- och vårdbranscher?

Inte alla på samma gång, förstås. Då blir det ju lika illa igen, fast tvärtom. En i taget. Det ska vara ensamt. Sen kan man sitta där och höra majoriteten överlägset tycka att ALLA ska kunna orden till "Kun joulu on" eller veta vem som är partiledare för moderaterna.

Litteratyyyyren

Shhh! Fyraåringen sitter och "läser" en Kalle Anka-pocket jättenoga och koncentrerat för sig själv. Nu gäller det att inte störa det spirande intresset för böcker, det må sen vara i vilken form som helst. Han är annars extremt svårflirtad när det gäller bilderböcker. Helst ska det bara handla om monster hela tiden. 

Dessvärre borde han börja sova nu också. Snart släcker jag lampan. May the screaming begin in three... Two... One...

Och nu med lite mindre patos

Nå, nu är jag själv förkyld också. Men annars har jag lugnat ner mig lite. Det är så många andra som är arga hela tiden, så mitt bidrag tycks inte behövas till världens samlade ilskeyttringar. 

Sonen är arg för att han måste sova, och sen eskalerar det därifrån. Folk som jobbar är arga på andra som jobbar på fel sätt, folk som är släkt med varandra är arga för att de är släkt och därmed måste umgås (på fel sätt), alla är arga på regeringen och regeringen är arg för att ingen lyder. Rasisterna är arga på flyktingarna och flyktingarna är arga på rasisterna. Dalai Lama är troligen inte arg, men han får aldrig uttala sig nu för tiden. Islamisterna är arga på allt som inte är precis exakt som de vill ha det och bombar sönder det som misshagar dem. Och i vårt husbolag är det ett antal tanter och gubbar som alltid är arga på minsta förseelse. Att bo här börjar kännas som att se på VM i arga lappar.

Nyss glömde vi ett täcke på mattbalkongen vilket föranledde följande essä:

"Vem är det som glömt ett täcke på fjärde våningens mattbalkong, det har legat där i MINST EN VECKA NU! Ta GENAST in det om du vill ha kvar det, MATTBALKONGEN ÄR INTE TILL FÖR FÖRVARING!!!" 

Det hade ju räckt med mindre, liksom. Vilket får mig att omformulera förra inlägget så här:

Nys helst i armvecket om du är förkyld. Tvätta gärna händerna ibland. Och när du är klar med det kan du räcka mig Finrexinen.

Hjälp till lite nu då

Alltså suck. Igen en förkylning hos barnen, denna gång av det värre slaget. Och igen för att folk inte har så värst mycket hum om normal handhygien. Seriöst, vad fan är det här? Ska jag behöva ha stackars sjuka barn, ge piller och antibiotikakurer och vabba skiten ur mig för att ni inte orkar lyfta armen när ni nyser?

Därför ska vi nu ta lektion nummer ett i 

MARIAS LILLA HYGIENSKOLA

Regel nummer ett är naturligtvis att TVÄTTA HÄNDERNA

- när du varit på toa

- när du varit ute bland folk

- innan du lagar mat

- och speciellt ofta om du själv är sjuk, till exempel:

- när du snutit dig

- när du hostar upp en rejäl loska i handen.

Tvätta händerna betyder GNUGGA GRUNDLIGT MED TVÅL OCH VATTEN, inte skölj händerna två sekunder i enbart vatten. Torka i REN HANDDUK, annars är det plus minus noll med hela proceduren.

Aproå handdukar ska VAR OCH EN HA SIN EGEN HANDDUK. Om man måste ha gemensamma handdukar ska de bytas ofta, inte en gång i året.

När man är sjuk gäller följande regler:

- man hostar och nyser i armvecket, inte i handflatan och definitivt inte rakt ut i rummet

- man tvättar som sagt händerna jävligt ofta

- man lagar inte mat åt andra om nån annan kan göra det

- man håller armlängds avstånd och sparar gullandet tills man är frisk

- om man är magsjuk går man inte till jobb/skola/dagis innan det gått två dygn efter sista uppkastning.

Det är väl inte så svårt? Min fyraåring kan tvätta händerna med tvål och hosta i armvecket, då kan det inte vara så orimligt att äldre människor ska lära sig samma sak.

Fundera på det ni så ska jag ta hand om min jätteförkylda son. Och kalla mig gärna "hysterisk hypokondriker" medan jag mäter upp hans astmamedicin.

Verkliga problem

Nej men veeet ni vad jag verkligen saknar? Alltså saknar som i skulle kunna gråta en skvätt på grund av all ledsenhet som väller upp när jag tänker på saken? Alltså en typ av ledsenhet som behändigt nog blockerar det mesta av den panikslagna sorg jag känner inför flyktingbåtar som sjunker i Medelhavet, etc? Alltså en saknad som håller en vid någorlunda sunda vätskor i en galen värld?

Jag saknar de oceaner av tid som behövs för att kunna ordna ett rejält filmmaraton en söndag. För några år sen tittade jag till exempel med ett par kompisar på Sagan om ringen, del ett och två, extended version. Det är typ åtta timmar på raken det.

För mycket kan man klämma in i ett familjeliv: lite träning här, fuska in en tjejkväll där. Men åtta timmar film, det är bara att glömma. Buhuhu.

Snabbast i parken

Dagens idrottsprestation var ett tio minuter långt intervallpass i parken, där jag lyckades skrämma upp två hundar och dito hundägare med mina tjurrusningar. Och framkalla en höhö-kommentar av en random snubbe som sa "inte behöver du springa undan från mig" när jag kom lunkande tillbaka till startpunkten. 

Sen visade det sig att det inte alls var meningen att jag skulle springa ett intervallpass idag, det stod långsamt återhämtningspass på schemat. All denna skrämselhicka förgäves.

Men ändå: jag gillar att springa fort. Jag bara "Olympiska spelen i Los Angeles 1984, woohoo!" och sätter av som om jag hade Carl Lewis i hasorna. Så länge jag är ensam på banan är det jag som är snabbast.

Falsk marknadsföring

Well! Det stod i mitt horoskop att augusti skulle medföra goda ekonomiska nyheter. I och för sig var det visst inte helt klart VEM som skulle få de nyheterna men jag utgick liksom från att det var jag. Hittills har det bara ramlat in en gigantisk räkning så nu tycker jag att du får styra upp det här, augusti. Skärpning! 

Nu ska jag i stället snurra igång en fredagsfilm som jag naturligtvis ska titta på för dess oerhörda cinematiska kvaliteter och inte alls för att man eventuellt kan få se Channing Tatums magrutor.

Pretty in pink

Hoppla, där drog jobbet igång igen. Och nästa vecka är det kickstart för skola och dagis (och alla sjukorna?). På nåt sätt krympte dygnet från 24 timmar till... två? True story.

Och en mig närstående manlig person har tvättat en röd duk tillsammans med de vita handdukarna, så nu är tillvaron rosa. Illa-tilltygad-lax-rosa. 

Som ni hör är läget allvarligt. Inte minst för åttaåringen, som för tillfället berättar en godnattsaga för oss andra så att han själv blir rädd. Alla har vi våra problem.

På lunchrasterna tröstar jag mig med att läsa Mark Levengoods krönikesamlingar och flabba till så där irriterande som folk gör när de läser nåt roligt tyst för sig själva och sedan vägrar berätta vad det var.

Ännu mer irriterande skulle förstås vara att försöka översätta den språkliga briljansen till tveksam finska för mina kollegor. De ska nog vara tacksamma för de rumphuggna flabben.

Bara ett halvår kvar till jul

Ok, förslag mottages hur man ska få lite sommarfiilis på jobbet. Semestern lyser med sin frånvaro, ac:n håller temperaturen på stadiga 20,5 grader. Ute regnar det småspik och på skrivbordet växer högarna i samma takt som alltid. Har övervägt följande:

- kaftan (somrig OCH värmande)

- paraplydrinkar på bordet bredvid datorn (kan se suspekt ut även om de är alkoholfria... eller är de?)

- Shakira på högsta volym (vissa nackdelar i ett bibliotek)

- knarka brun-utan-sol (luktar och/eller flammigt resultat, ej genomförbart på min kritvita lekamen)

- fjäderboa (ej somrig, men lite flärd skadar aldrig).

Eller så ger man bara upp och accepterar att det finska året består av höst, vinter, vår och pre-höst. Ro hit med yllesockorna.

Alla är nöjda

Om man som jag jobbar på bibliotek är det en himla pressure att få sina barn att läsa, så att man sen kan skryta lite nonchigt: "ja, lilla Pelle läser ju MINST tre böcker om dan, han har alltid varit jätteintresserad av litteratur."

Det är inte så lätt alla gånger sen när ungen ska knaggla sig genom böckerna på egen hand, med nyinlärda läskunskaper. Men nu har jag kommit på ett knep som jag gärna vill förmedla: locka med att han då SLIPPER göra nåt ännu tråkigare. Få honom att inse det du själv upptäckt: man kan fly den sugiga verkligheten med hjälp av en bok.

Exempel: det är galet tråkigt att gå och sova samtidigt som lillebror (för husfridens skull), och inte har man lika stort sömnbehov som lillebror heller. Men då kan man - tack vare mammas otroliga snällhet - få läsa en stund i sängen först. 

Heureka! Plötsligt: otrolig stamina i den annars så kortlivade läsningen. Inget tjat om att få spela på datorn en stund i stället. Sovtimmarna blir precis lagom många. Och en nöjd åttaåring tror att han själv tjatat loss denna ynnest. 

Mor/bibliotekarien ler i mjugg. Seger!

Tvärvändning, 180 grader

Hepp hupp! Där sket jag i alla fina ambitioner och bestämde mig för att ligga på tevesoffan och titta på repriser. Extremt seg fiilis. OCH det ösregnar. Usch.

Vi får se, kanske morgondagen blir mer energisk.

Den som gapar över mycket, eller?

Grandiosa planer inför sommaren. Gigantiska! Storhetsvansinniga!

Jag leker med tanken på att tömma semestern på vissa saker, för att ha tid att göra andra. Närmare bestämt: göra det där jag alltid inbillar mig att jag vill göra men som jag inte har tid för.

Eller? Vill jag verkligen? Varför gör jag inte det då? Varför sitter jag hellre och tittar på Dude, where's my car för elfte gången? 

Tänk om man skulle pressa sig genom det första slentrianmotståndet och bara göra det där som "aldrig blir av"? Vad är det värsta som kan hända? Att man säger, äsch, det var inte roligt, jag gör nåt annat?

Eller kanske är det på riktigt det värsta som kan hända. Att det visar sig att man inte håller måttet, sitt eget mått. Att ens idealbild var falsk. Att det bakom illusionen finns, ja vadå? Ingenting?

Gud så jobbigt om man blir tvungen att uppfinna sin självbild på nytt. Men kanske ändå bättre än att inse att man aldrig ens försökte göra allt det där viktiga.

Tio saker jag lärt mig på sistone

1. Det är överraskande svårt att lära sig fler än fem ackord på ukulele. Och det här med att högerhanden ska strumma i en annan takt än vänsterhanden byter ackord: glöm det.
2. Med lite slarvigt utförande kan jag göra 1 st chin (räckhäv). Applådera gärna.
3. Folk kan fortfarande inte läsa mina tankar.
4. Det är en viss skillnad på vad jag tror jag äter och det jag de facto äter. Månne social- och hälsovårdsministeriet är intresserat av att göra en närmare utredning?
5. Mitt nya finska favoritord är "apinanraivo". Av nån anledning ger det mig fantastiskt roliga bilder i huvudet, att nån t.ex. städar garderoben som en ursinnig apa.
6. Intelligens, empati och samarbetsförmåga är inte alla förunnat.
7. Normal artighet tycks inte heller vara en självklarhet. Det förefaller oklart vad man egentligen ska få kräva av folk, kanske att de har kläder på sig när de går hemifrån och att de inte äter brunsås med händerna. 
8. Det här är tydligen åldern då man börjar få mystiska krämpor. Fast fortfarande på amatörnivå, som åderbråck och pigmentfläckar.
9. De där billiga flygbiljetterna som alla hävdar att finns, de finns inte.
10. Ibland är man en tillräckligt engagerad förälder om man halvsover bredvid ungarna i tevesoffan framför Bolibompa.

Skrivboken

Det var nåt jag skulle säga

Emellanåt kommer jag på roliga saker som jag kunde skriva här. Det är vanligen då jag sitter och formulerar ett Facebookinlägg i huvudet och det blir alldeles för långt. Folk orkar bara läsa oneliners numera. Men ibland vågar man skriva flera meningar i rad om man lägger ut det på bloggen i stället.

Fast nuförtiden läcker mitt huvud som ett såll. Man får vara glad om man kommer ihåg det viktigaste, som HÄMTA BARNEN eller KÖP SAKER OCH ÄT DOM TILL MIDDAG. Resten är bonus. Därav följer att jag aldrig någonsin lyckas komma ihåg potentiella blogginlägg som jag kommit på i halvsömnen klockan 12 på natten.

Inte har det hänt så mycket heller som skulle vara värt att nämna. Idag har jag exceptionellt nog varit till Dickursby, det är summan av kardemumman. Vi får väl alla vara nöjda att jag lyckades ta mig både dit och tillbaka utan att förirra mig till Riihimäki. Jag kom till och med ihåg att BYTA TÅG I BÖLE. Mission accomplished.

Så får du en bikinikropp

Kära dagbok! Idag har jag fått veta att jag lider av ett "lätt navelbråck", vilket på svenska betyder att min napakållo blev uttänjd till bristningsgränsen när jag var gravid och sedan dess ser ut som en misslyckad sufflé. 

Jag är mycket fascinerad över att sufflétillståndet har ett namn, en diagnos. Ännu mer fascinerad är jag över botemedlet, som är (håll i er nu) att operera bort naveln. Helt och hållet. Jag har aldrig förr tänkt på hur väsentlig naveln är för att man ska se ut som en människa och inte en infiltrerande människokopia från yttre rymden. 

I år tänker jag ta min sufflé till stranden, för jag har köpt en ny bikini i stället för den gamla som upplöstes i geggiga smådelar av för mycket solkräm. Om det ser för anskrämligt ut går det bra att titta åt andra hållet. Och så kan man betänka att alternativet hade varit ännu värre.

Ja förresten. Hur man får en bikinikropp? 

Ha en kropp. Sätt på den en bikini.

Business as usual

Oj, en sån onsdag. Vi har förkylning, astma, krupp och spysjuka i huset - simultant. Jag var tvungen att ställa in en länge emotsedd jobbgrej, det omsorgsfullt uttänkta barnvaktsarrangemanget gick om intet och barnvakten är eventuellt bonussmittad med x antal farsoter. 

Och det ösregnar, förresten. 

Min naturliga reaktion här är att segna ihop i en liten geléaktig hög som dallrar av harm. Idag tänkte jag testa nåt annat, för en gångs skull. Göra nåt roligt, så roligt man kan göra sig en regnig virusmättad onsdag. (Läs: jag tänker googla ner mig i lättklädda bilder av Jared Leto, men säg inget till min man...)

Thank the sweet Lord för att sommaren är på väg. Det ska bli en skön omväxling att byta ut förkylningarna och spysjukorna mot fästingar, skrubbsår och solsting.

Det är inte sommar bara för att man vill att det ska vara sommar

NÄMEN ÄR DET INTE LITE VÅR I LUFTEN, säger alla och tar på sig sommarkläderna. Lågskor och tunna jackor och byxor som slutar på halva vaden.

Nå, den här frusna gamla tanten konstaterar att det är +3 grader, blåser hårt och regnar småspik/snö. Jag kommer att skratta hånfullt åt era plaskvåta tygskor i flera veckor framöver än, där jag trampar fram i mina bonnläppiga gummistövlar. Med yllesockor i. Mössan har jag hårt nerdragen över öronen också.

Fast nog är det ändå härligt att björkarna börjar få mössöron. Okej, kanske det är lite vår i luften. Men ni vet väl hur det gick för Madicken som skulle ta sina nya vårsandaler till majbrasan, jojo, det får bli en läxa för oss alla det...

Den medelålders och havet

Idag har jag gått längs med stranden, där isen äntligen släppt sitt envisa grepp. Och jag har tänkt att mycket kan jag avvara, men havet vill jag helst behålla. 

"Vi väljer att bo vid havet", som den där Ulrikasborgsfamiljen sa i Husis en gång, troligen till stor irritation för alla som får välja mellan en hyresetta i norra Vanda eller en riskoja i skogen. Vem vill inte vilja välja en miljonlägenhet i ett sekelskifteshus, ett stenkast från vattnet?

Men ändå. För mig består Finland av en kustremsa där man kan bo, och ett inland där man inte kan bo. Det hjälper inte att det finns sjöar inåt landet. En sjö är inte samma sak som havet.

Mitt livs värsta halvår, så där geografiskt sett, var det då jag gick en termin på folkhögskola i Ilmajoki. Havet var miltals bort. Jag irrade omkring bland åkrarna och hittade ingenstans där själen kunde vila, ingen lugnande horisont. Det myllrade av fasaner i skogen. Allting luktade grisfarm.

Där jag sitter nu är det tio minuters promenad till havet. Tack och lov för det.

Mindfulness för nybörjare

Fan vad det är mycket saker jag helst inte vill tänka på.

Nu ska jag inte tänka på dom.

[...]

Dagens saldo

Jaha, vad har jag gjort idag då? Vabbat en magsjuk unge, det är vad jag har gjort. Hours of fun med plastbaljor och trasor. Och så den tröstande insikten om att det snart förmodligen är nån annans tur. Jag har decinficerat huset med saltsyra, men det båtar väl föga.

Tack och lov för att jag med åren blivit mindre hypokondrisk och mer praktisk när det gäller just magsjuka. Numera är jag inte längre fullt lika lamslagen av tanken på att möjligen bli sjuk själv, utan mer så där "så bra, just nu är jag inte sjuk, då kan jag äta den här goda maten". 

Vilket påminner mig om att vi har glass i frysen. Hmm.

På den goda sidan också det att jag mellan varven idag hann läsa ut min deckare av Robert Galbraith (pseudonym för JK Rowling). En bok precis i min smak. Nu är jag nöjd men samtidigt lite deprimerad över att den tog slut. Så där som det är med bra böcker. 

Censur! Censur!

Aprövar! Idag blev jag filmad, och gudars skymning sån ågren jag får av sånt. Se sina underliga spasmer, höra sig själv säga plattityder med främmande, knarrig röst. 

Jag tror jag sa "liksom" kanske trehundra gånger. Härrigud. Det finns "liksom" en orsak till att jag har en blogg och inte en vlogg.

Nu glömmer vi det där, raderar det för evigt ur vår medvetande. LA LA LA LA LA LA LA!!! *slår sig maniskt på öronen*

Old, old lady...

Hur vet man att man håller på att bli gammal? Jo, man inser en dag att man "inte förstår sig på ungdomen", med en intensitet som vida överstiger ämnets viktighetsnivå.

Där är jag plötsligt nu. Jag förstår mig inte på ungdomarsfrisyrer, dessa hövolmar som gungar på smala pojkskallar, eller hästsvansarna som utgör små fontäner längst uppe på flickornas huvuden. Jag förstår mig inte på människor som går med jackan öppen mitt i en snöstorm för att det är "snyggare så". Jag förstår mig inte på praoelever som efter 12 minuters arbete är utmattade och måste ta en paus för att fippla på telefonen. 

Emellanåt är det kanske berättigat. (Seriöst, 12 minuter? Get a grip, man!)

Ibland är det kanske bara avundsjuka. Ett lättstött minne av min egen tonårstid, med den tanklösa självgodheten som hör till, och inbillningen att ens generation är den som egenhändigt uppfunnit tonårsangsten.

Ibland är det vemodig nostalgi, som då jag idag såg en ung kvinna i spårvagnen. Hon kunde ha varit klippt ur en 90-talstidning: pagen, axelvaddarna, byxorna, kängorna, musiken som strömmade ur hennes hörlurar. Det var så noga hopsatt, en look som hon upptäckt och vårdade ömt, intensivt medveten om hur hon tog sig ut i andras ögon.

Hur skulle jag se ut om jag tog på mig det? Som om jag inte bytt kläder överhuvudtaget sedan 1995, antar jag. Nostalgi kräver nytt blod för att bli coolt.

Det enda jag riktigt säkert vet är att år 2035 går dagens ungdomar omkring och skjuter en barnvagn, och fnyser så att hövolmen fladdrar åt "dagens ungdom", som ju verkligen klär sig löjligt. Helt objektivt sett.

Mottot jag inte har, tyvärr

Igår citerade jag för en kompis en internet-meme jag sett nånstans. Bild på tuff motorcykelgubbe, cyklar på rosa flickcykel. Text: "don't take life so seriously, it's not like you're getting out alive". 

Sån skulle jag vilja vara. Fast sån är jag inte alls. Jag tar allt super-seriously, jag tar ut problem tjugo år i förskott och ältar dem tjugo år efteråt. 

Den senaste tiden har varit extra seriös. Jag behöver definitivt en rosa flickcykel, känner jag. En med tofsar.

Fröpåsar på loftet

Nu är det igen den tid på året då jag drabbas av galopperande odlingsfeber. Generationer av österbottnisk bondesläkt, det är därifrån jag kommer, och nånstans måste jag ha ärvt tanken om att på våren, då ska man börja planera odlingen. För annars får man svälta nästa vinter. 

Men nu är det tyvärr så att jag inte ännu heller, vid denna mogna ålder, har en trädgård. Jag bor i lägenhet. Och vår balkong vätter mot söder. Åker man bort så mycket som en dag under sommaren och undlåter att vattna, då har alla tomaterna döden dött när man kommer hem igen. 

Våra släktingar som begåvats med större jordarealer låter oss snällt plantera ett och annat hemma hos dem, men det känns inte riktigt bra att bara så ett köksland fullt och sen lämna allt tråkigt rensande åt dem. Eller att komma släpande med ett äppelträd... nä. Det blir på sin höjd några potatisar som får växa till på sytning.

Alltså sitter jag här i år igen, med denna olösliga ekvation, och bläddrar gråtande i frökataloger. Och mina förfäder vänder sig i sina gravar. Tänker människan faktiskt köpa sin potatis? För pengar? I en butik? 

Sluta eller börja

Snart är det fasta, enligt kyrkan. Må det. 

Detta med att avstå från mat är jag inte så bra på numera. Men det finns avgjort annat man kanske borde göra lite mer sällan. Folk brukar ju sluta Facebooka en månad, och sånt.

Eller borde man tvärtom börja med nåt i stället? Nåt bra? 

Tvärtomfasta?

Saker man inser efter tre dagars vabbande

1. Jag är en högst medioker Legobyggare.

2. Nu är jag också förkyld. 

Mission impossible

Nu har jag försökt blogga ett par gånger "medan jag nattar", men det går inte. Treåringen far runt som ett yrväder, försöker smita ur sängen, etc. Ofta får jag lägga mig brevid honom för att han alls ska lyckas slappna av. Ligger jag inte bredvid får jag på olika sätt försöka parera hans rymningsförsök. 

Jag gör mitt bästa för att inte göra det till en rolig lek för honom ("roligt för hela familjen", förresten, det är väl en marknadsföringskliché som är en ren självmotsägelse?) men treåringar tycker ju det är roligt att äta Lego eller gömma yllesockor, så det är svårt. Han har sin egen definition på roligt.  

Det här inlägget skriver jag några bokstäver i taget, varefter jag alltid pausar för att tyst och allvarsamt lyfta in honom i sängen igen. Tvåhundra gånger till så kanske han tröttnar. 

Fånge i köttfärslimpan

Så här är det. Jag behöver, om man betänker mina ambitioner för tillfället, ett dygn som är ca 32 timmar långt. Vad ska en do, som Socker-Conny säger? 

Enkelt svar: skala ner ambitionerna. 

Men om ambitionerna, i sin helhet, är det "som gör livet värt att leva" (huä, kontaktannonssvenska)? Vad gör man om det bara blir mulen onsdag och köttfärslimpa kvar när man skalar bort de orealistiska ambitionerna?

Samt. Jag har så dåligt tålamod. Jag behöver absolut bättre sittfläsk. 

Uppdrag för år 2015: utveckla sittfläsk.

Jaktväder

Perfekt spårsnö på gården i morse. Hint till österbottniska släktingar med jaktlicens: vi har både hare och kanin runt vårt hus. 

Här pausar jag så nyländska veganer och djurrättsaktivister i bekantskapskretsen kan fnysa upprört.

Själv har jag ätit hare en enda gång och den gången fick jag alla hagelkornen i min bit. Så jag står över, tack.

Katt, son, same difference

Yngre sonen tänkte "leksvälja" en legobit, för allt som ser ut som godis ska in i munnen. Automatiskt tog jag och bände upp käkarna på honom på samma sätt som när man ska ge en tablett åt en katt. 20+ år som kattskötare sitter tydligen i mer än 7 år som barnskötare. Sonen å sin sida blev sur, både för att han inte får äta lego och för att han förväxlades med en katt. Håhå jaja. Mother of the year, och så vidare.

Keeping it professional

Så här lär det vara. Man ska inte skriva nåt personligt alls på nätet, ever. För tänk om du söker jobb nån gång? Då kommer din potentiella arbetsgivare att googla dig, och hitta dina gamla fyllefoton och ångeststatusar.

Det bästa är att bara skapa en spotlessly clean profil på Linkedin och hålla skenet uppe i alla lägen. Aldrig verka svag, eller mänsklig. Bara anställningsbar. Stod det i Femina. Jag hämtar all min kunskap ur damtidningar. 

Hu, en sån tråkig värld det skulle bli. Jag tror att jag själv aldrig skulle anställa nån som bara hade en perfekt Linkedinprofil och inget annat. Psykopatvarning där, skulle jag tänka.

Och han Knausgård, han skulle då aldrig få ett enda arbetsuppdrag nånsin igen, om vi ska gå på den där linjen.

Detta som ett försvar för eventuella personligheter här på bloggen. Fast har du några fyllefoton på nätet så ska du nog radera lite. Om inte annat så ser du för jävlig ut på dem.

Batikhäxan anropar

Du har slutat blogga, var det nån som sa till mig idag. Och jag svarade att jag har nog tänkt på att blogga. Jättemycket har jag tänkt.

Tyvärr är det samma sak som att tänka på att motionera, eller tänka på att duscha. Det gör varken från eller till. Under tiden går man där och fetmar. Eller luktar.

Överlag är jag en person som är bättre på att tänka och planera än att hugga i och göra saker. Nu snackar vi inte jobb och så, sånt man får lön för och som försiggår under ordnade former mellan 8 och 15.45. Jag menar sånt som nyårslöften är gjorda av. "Jag ska börja träna och sluta äta socker och använda tandtråd fyra gånger om dagen och göra färdigt alla mina hobbyprojekt och äntligen, äntligen spika fast de där sista listerna."

De här två senaste dagarna har jag till exempel i intresserat läst en träningstidning, men jag har inte så mycket som gjort en situp framför teven.

När jag svarat det där om att jag nog minsann tänkt fick jag plötsligt lust att ylande rusa ut från caféet där vi satt. Sån jävla ångest! Så mycket jag vill göra, så lite jag gör! Och jag närmar mig 40. Tiden känns inte längre ändlöst lång, utan mycket ändlig och snålt tilltagen. Inte alla kan räkna med att leva till 106, som min gamlamommo. 

Klassisk fyrtioårskris, med andra ord. Dags att köpa tupé och sportbil? 

Fast kvinnors klichékris brukar väl vara att man förvandlas till en batikhäxa som färgar håret med henna och går klädd i enbart violett. Jag kunde mjukstarta den karriären med att citera mitt horoskop (batikhäxornas rättesnöre i livet) som påstår att 2015 kommer att bli ett mycket kreativt år för mig. Står det i Amelias årshoroskop, måste det vara sant. Steg ett: börja blogga igen.