lördag 3 juni 2017

Kan inte sluta

Jaha, vad har ni gjort på sistone då? Själv har jag sugits in i ett mörkt hål kallat Pinterest. Det är fruktansvärt. Jag får inget gjort längre. I stället sitter jag och scrollar mig igenom högvis med snygga bilder som en mekanisk apa på repeat. Börjar jag så kan jag inte sluta. Jag har blivit en total Pinterest-junkie.

Eller, en sak har jag ju gjort. Jag har läst Elizabeth Gilberts senaste bok "Stor magi" om kreativitet och känner att det var det smartaste jag läst på ett bra tag. Rekommenderas för alla som funderar på sånt. 

Resten av familjen har mer eller mindre sommarlov, själv ska jag knega på ett tag till före semestern. Men jag har redan bestämt att det blir en skärmfri semester i år igen. Så känns det kanske lite mindre så där gardellskt "så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter". 

fredag 5 maj 2017

A room of one's own

Jag skulle vilja påstå att det här är en ganska talande bild för mina kreativa utlopp nuförtiden.

Behold: mitt skrivbord, stort som ett frimärke. Bokstavligen omringat av hushållsarbete. Prydd med en Angry Birds-kudde som barnen tröttnat på.

Men bättre än inget, väl?



tisdag 11 april 2017

Bootay

Sonen, 6 år, tittar på då jag tränar.

"Wow! Hur kan du ha så stor rumpa och ändå orka lyfta den?"

Hmmmmmm. Tack?

fredag 7 april 2017

Till insikt om insynen

Ur led är tiden, speciellt denna ovanligt brutala fredag. 

Men om det kan vara till nån tröst så är världen lika skrattretande som alltid också. 

Som när jag glömmer att köket visst har insyn, i alla fall de gånger nån står på mattbalkongen. Plötsligt är en granne där med mattpiskan i högsta hugg, ca två meter från mig i min födelsedagskostym där jag är på väg mot duschen. 

Efter två barn och 40.000 fredagsmys är det förstås mer underhållningsvärde än smygkikarpotential på den utsikten. Nå, alltid trevligt att kunna glädja sin omgivning.

söndag 26 mars 2017

Vårens moderapport

Har sneglat lite på kedjornas vårmode and I'll tell you this, man, det är så sjukt fult att jag knappt tror mina ögon. På riktigt?! Vad ÄR detta? Boxiga collegetröjor och breda jeans? Veckade kjolar som slutar på halva vaden? Mjukisbyxor med volym i häcken och morotsben?

Nu kan det ju hända att det bara är som jag är skitgammal. Been here, done this på nittiotalet, så jag vet redan att detta objektivt sett är helkoko. 

Eller: det kan ju också hända att klädfirmorna har ett practical joke på gång. De vill att vi alla ska se ut som medlemmar i bulgariska brottningslandslaget anno 1992 medan de själva skrattar hela vägen till banken, iförda nåt snyggt. 

Eller: detta är ett mode som bara funkar om man är 15 år gammal och lite anorektisk. För er som inte var med på nittiotalet kan jag dra kortkursen om vad vi kom fram till efter tio års horribelt mode:

Boxig tröja = du ser fet ut.

Breda jeans = du ser fet ut.

Kjolar som slutar mitt på vaden = du ser kort och fet ut.

Mjukisbyxor med volym i häcken = nå, gissa tre gånger.

Samt: om jag vill se ut som min mormor, må hon vila i frid, så ska jag genast köpa mig en veckad kjol. Tills dess, not so much.

onsdag 22 mars 2017

Guilty as charged

Ni vet det här med att känna sig skyldig för precis allt här i världen, till och med sånt man inte kan påverka, som kolonialismen och att det går så dåligt för Finland i Eurovision?

Nehej, ni vet inte det? Det är väl bara jag då.

Hur som helst skämtade jag med en kollega häromdagen och sa att jag känner mig skyldig när jag kör bil med gps:en på och råkar svänga vid fel avtag. Och appen bara "suck, beräknar ny rutt". Och jag bara "förlåt förlåt, hoppas det här nu inte blir hemskt besvärligt för dig". 

Sen insåg jag att det inte är humor, det är helt sant. 

Kanske jag kunde slå mynt av det här och bli skuldkonsult? Dela ut mitt skuldöverflöd? Det tycks finnas en och annan här i världen som kunde behöva lite mer av den varan. 

fredag 10 mars 2017

Det kallas personlig stil

Nu när jag är hundrafyrtio år gammal tycker man ju att jag kunde vara lite... eh, värdig, kanske? Jag brukar tänka att jag gärna skulle vara så där lagom världsvan och kolugn och streetsmart. 

Men igår kom jag hem från ett jobbmöte och insåg att jag fortfarande är som en nervös clown. En clown som försöker extraknäcka som ståuppartist. På det där mötet viftade jag våldsamt med händerna, överdrev, härmade folk, talade med lustiga röster, etc. Jag tror inte att jag pruttade med armhålan men det är säkert bara för att jag inte vet hur man gör. 

Kanske jag får tänka på det som mitt trademark. En fyrbåk av hispigighet mitt i den finländska tystnaden. En sån kanske nån vill ha? Eller så inte.