God jul på dig, kära vän!

Den tjugofjärde luckan får du öppna redan nu, om du är uppe och ugglar ännu. Att jag själv är uppe? Haha, jodå. Jag ska till och med göra färdig en julklapp än, är det tänkt.

Den tjugofjärde saken som jag gillar, det är... dig! Tänk att du är här alldeles frivilligt och läser min blogg. Några av er är ju inte ens släkt med mig och bara ett obetydligt fåtal har jag mutat. Det tycker jag är fantastiskt, när det finns så mycket annat du kan välja att göra. Jag hoppas du får en skön och lat jul som belöning för att du har tagit dig igenom den här kalendern.

Nu tänker jag ta lite semester från Internet och bara göra analoga saker, som att sticka en tröja som jag lovat min man sedan 2009 eller äta jättemycket choklad. Jag återkommer kring trettondagen, hoppas vi ses då! Gott nytt år!

24 saker jag gillar, del 23

Ni vet de där ögonblicken då man liksom stannar upp mitt i en mening och inser att jamen, det här! Det här älskar jag ju! Det finns många såna pyttesmå ögonblick och saker som kunde få plats här i min julkalender. Jag kan inte riktigt välja, faktiskt.

Svallvågor vid stranden. Höststormar. Doften av solbränd hud. En varm dusch efter en kall promenad. Stearinljus. Cafébesöket efter simhallsturen. När de släcker ljusen i biografen. Katten som somnat i ens famn. Fina stenar. Nymanglade lakan. En liten hand i min. Alldeles nya skrivböcker. Att äta lingon direkt ur skogen. Ösregn mot plåttak. Gosiga fårskinnstofflor. Popcorn. Långa kramar. Fotbad.

Jag väljer dem allihopa. Och jag önskar oss alla, både dig och mig, många sådana ögonblick - och förmågan att lägga märke till dem medan de varar.

24 saker jag gillar, del 22

Stjärnhimlen! I sanningens namn kan jag inte känna igen några andra stjärnbilder än Karlavagnen, men jag är ändå oerhört fascinerad av stjärnor. De är så... långt borta.

Ikväll är det för första gången på länge sånt väder att man kan se stjärnorna på natthimlen. Jag var ute och kikade och kunde som vanligt identifiera Karlavagnen och, hmm... nåt som möjligen kunde heta Lyran och/eller Tennisracketen.

Gå ut och se du också, om du fortfarande är vaken. Tyvärr är det så kallt att din näsa kommer att trilla av och ligga där på gården som en liten röd skinnlapp, men nåt får man väl offra för det Stora Mysteriet.

24 saker jag gillar, del 21

Sedan jag gick i lågstadiet har jag gillat berättelser om indianer. Jag antar att morfars gamla Hjortfot-pocketar måste ha satt igång intresset, och sedan dess har det bara eskalerat. Jag tycker om att läsa om nordamerikanska indianstammar och deras historia.

Men. Det ska vara indianstammar som levt i USA eller Kanada, helst av allt den "klassiska" prärieindianen eller möjligen navajoindianer eftersom jag förläst mig på Tony Hillermans navajodeckare. Jag är av någon anledning noll intresserad av t.ex. mayaindianerna som såsade på i Mexicos djungler.

Om det visar sig att mayakalendern faktiskt förutspått jordens undergång korrekt idag (tvärtemot vad sunda förnuftet och alla mayaexperter påstår) så kan jag i alla fall säga att jag aldrig har gillat de där djungelsnubbarna nåt vidare.

Vet inte riktigt varför indianintresset verkar hålla i sig från år till år. Det måste vara all den där spännande kulturen...

24 saker jag gillar, del 20

Jag tycker om att sitta på café. När jag flyttat hemifrån i mitten av 90-talet var hela cafégrejen ny och spännande för mig. I min barndom satt man just aldrig på café ety:
a) det fanns inga caféer där jag oftast befann mig
b) den allmänna österbottniska attityden var "vi har pieronen därhäim", alltså blir det inget dyrt köpebulla
c) vem har tålamod att sitta och slöa på café till ingon nytta när det finns ett helt jordgubbsland att rensa?

Att sitta på café i en timme eller mer, med onödigt dyrt köpebulla, är nog så nära jag har kommit ett uppror mot min barndoms värderingar.

Jag gillar fortfarande att sitta på café, allra helst på mitt favoritcafé med hembakade (och inte så dyra) bakverk. För tillfället blir det inte så många tillfället till det, eftersom barn i dagisåldern äter på 10 minuter och sen blir FRUKTANSVÄRT UTTRÅKADE. Men det finns för all del caféer med lekhörnor, så ibland blir det faktiskt av.

24 saker jag gillar, del 19

Jag gillar att sy! På min gamla gjutjärnsmaskin som jag ärvt av mormor. Jag är inte särskilt bra på det, men roligt är det. Så det har jag gjort nyss, klockan 23 på kvällen. Fast jag borde ligga och sova, för i natt är det väl väckning som vanligt (barn 1, barn 2 eller brevbäraren som kommer med Husis) och makens väckarklocka ringer 07.00 imorgon. Att jag aldrig lär mig. Aldrig aldrig aldrig.

24 saker jag gillar, del 18

Lappfjärdskors! What's not to like? Sydösterbottens alldeles egna jultradition, med tjusiga lampor och allt. Vi har ett eget mini-lappfjärdskors i fönstret. Såna ser man inte många av här i Helsingfors. Ett annat har jag sett, och det lär tillhöra en släkting till min goda väns make. Världen är liten. Som små sjömärken blinkar våra respektive lappfjärdskors i sina fönster: här är vi, som är från någon annanstans. Någonstans där de har tjusiga lampor.

24 saker jag gillar, del 17

Jag gillar att röra på mig. Att springa, att träna med vikter, att stretcha, att ta raska promenader, att delta i cirkelträning, att yoga, att simma. Allt detta gillar jag jättemycket, men det får jag verkligen påminna mig själv om. Det är ju så mycket annat som ska göras, som man i vardagsstressen tycker att behöver prioriteras. Mat på middagsbordet, etc etc. Egentligen borde man väl prioritera sin egen hälsa först, annars blir det ju inget av allt det där andra.

Jag tycker det är besvärligt att gå hemifrån på kvällarna och lämna resten av familjen "ensam". Många mammor inom bekantskapskretsen har inga problem med den saken, de turas om med sin partner om att gå på dittan och dattan, och har de tur finns det också diverse släktingar att kalla in som barnvakter. Själv går jag på gympa en gång i veckan. Men vad övrigt är har jag svårt att slita mig från ruljansen. Speciellt när man arbetar hinner man ju knappt se sina barn känns det som, då är det i mina ögon inte ok att vara borta på kvällen också. Och den förälder som får ta hand om barnen på egen hand har det ganska tungrott: det är matlagning och städande och bad och nattningar i evighet amen. Vi har vant oss vid att vara hemma mycket tillsammans, att dra lasset på egen hand känns jobbigt och är inget vi gärna lämpar av på den andre.

Så det blir som det blir. Lite gympa här, lite promenad där. Bättre än inget, väl? Viktigast är ju att man njuter av det, så att det inte blir nåt nödvändigt ont. Och jag tycker som sagt verkligen om att springa runt och ha mig, till och med då det emellanåt känns som om nåt håller på att gå sönder, hjärtat förslagsvis. No pain no gain!

Observera att allt det där ovanstående är motionsformer man gör för sig själv, eller möjligen i en grupp men var och en för sig. Jag AVSKYR lagsporter av alla slag och tänker aldrig mer någonsin i hela mitt liv spela volleyboll, det svor jag på när skolgymnastiken äntligen tog slut.

Så här sportig ser jag alltid ut när jag tränar. Nånej. Det här är ett reklamfoto som Annie Leibovitz tagit för Nike. Jag älskar Annie Leibovitzs foton, speciellt dem hon tagit av atleter i olika sammanhang.

24 saker jag gillar, del 16

Det börjar bli ganska svårt det här nu. Försök själv komma på tjugofyra saker som du gillar, sådär bara. Man måste ju idka lite självcensur också. "Jag gillar att mina barn är friska", det kan man inte skriva, det är ju självklart att alla gillar det. Och inte heller "jag gillar att ta ur kontanter ur automaten och sen lägga dem på golvet och rulla mig i dem". Nej, lite salongsfähigt får det vara. Ogärna räknar man också upp tjugofyra alltför lika saker. "Jag gillar hembygdsmuseer, fiskemuseer, konstmuseer, ..." Om inte annat framstår man som en präktig tråkmåns. Fast så tror jag många av oss är, i hemlighet. Egentligen vill vi bara äta flingor hela tiden, och bara se repriser av Friends i teve.

Men okej då. Jag gillar fyrar. På vårt sommarställe har man utsikt över en, förutsatt att man går längst ut på en stenhög och att grannen har roat sig med lite slyröjning. Det är en klassiskt randig, röd-vit fyr, som sticker upp som en glad polkagris ur skogen. Sånt kan man inte låta bli att gilla. På väggen där hemma har jag också fyrar i flera exemplar, och bland barnens leksaker sticker ett fyrtorn upp.

Så fyrar. Speciellt den här:

24 saker jag gillar, del 15

Bland de många saker jag gillar att läsa om har jag tre favoriter som ibland, men mycket sällan, sammanstrålar i en och samma bok: humor, resor och kulturkrockar. När jag hittar en riktigt lyckad blandning brukar det bli en sån där bok som jag absolut måste köpa, inte låna (detta säger en hel del, jag är ju trots allt bibliotekarie) och som jag sedan läser om och om igen.

Här är två som ni absolut ska låna/köpa om ni alls har nån smak, tänkte jag skriva, men jag menade förstås samma smak som jag (om det nu är nån skillnad):

Bill Bryson: Notes from a Big Country

Annie Hawes: Extra Virgin - Amongst the Olive Groves of Liguria

Perfekta att ha i mellandagarna när man blir less på alla fjantiga julmatinéer på teve. De här är mycket roligare. Och de får en att omedelbart vilja resa till USA och/eller Ligurien.

24 saker jag gillar, del 14

Jag gillar roliga frisyrer. Det mesta går an. Stora tjocka afroburr. En spikrakt klippt page. Mystiska fyrtiotalsfrisyrer där man liksom har stoppat in håret under sig självt och sen korvat ihop det i en labyrint uppe på skulten.

Speciellt mycket gillar jag flätor, även om det gått lite inflation i flätfrisyrer på senare år då hela svenska friidrottslandslaget dykt upp på alla tävlingar iförda avancerade flätverk (även männen, känns det som).

Det enda jag inte gillar är det sorts hår jag har själv: tunt, mjukt och omöjligt att få snyggt om man så tömmer en hel Elnett-burk i det.

24 saker jag gillar, del 13

Som nån möjligen kunde lista ut från föregående inlägg gillar jag att titta på tv-kockar (helst danska). En annan sak jag gillar är realityserier på teve. OBS! BARA VISSA!

Jag skjuter mig hellre i foten än ser på ett Big Brother-marathon. Samma sak gäller Bonde söker fru, Ensam mamma söker, sjukhusdramer där folk mår dåligt och/eller föder, och allt som Mtv nånsin har producerat. Kravet är i stället att det ska handla om skickligt folk som gör nåt som jag tycker är intressant, till exempel lagar mat eller syr. Med andra ord gillar jag speciellt USA's Master Chef (jätteskickliga amatörkockar som lagar mat och blir utskällda av Gordon Ramsey) samt Project Runway (jätteskickliga designers som syr upp kläder och blir utskällda av Heidi Klum).

Realityserier är ju för all del uppbyggda på samma sätt nästan allihopa: det ska finnas ett tävlings- eller spänningsmoment (en "intrig") och sen ska de medverkande irriterat baktala varandra. Skillnaden är att när jag ser på Project Runway får jag alltid lust att sy och skapa nåt, medan jag - ifall jag i misstag råkar förirra mig till Big Brother - alltid får lust att dunka huvudet i en betongvägg.

24 saker jag gillar, del 12

Åh, nu är det så där hemskt hemskt längesen jag var till Danmark igen. Jag blir alldeles resfebrig bara jag tänker på det. Danmark är ett av mina absoluta favoritländer. Varför vet jag inte riktigt, det är närmast ett mysterium. Deras språk kan ju ingen uttala (utom skåningar) även om jag hänger med i talspråket ganska bra. Jag avskyr öl och är skeptisk till illröda varmkorvar. Klimatet är inte direkt jättemycket varmare än Finlands och de där Georg Jensen-prylarna som de alltid ska kränga på flygplatserna är... hmm, inte riktigt i min smak.

Ändå älskar jag att resa i Danmark, eller rättare sagt: mycket längre än till Köpenhamn har jag ännu inte kommit. Nån vacker dag ska jag tvinga min hårt prövade familj att bila runt hela Danmark. Det kan de väl stå ut med. Det tar ju inte direkt lika länge som att bila runt USA.

Tills dess får jag nöja mig med danskar på teve. Till exempel den här:

Och den här:

Eller den här:

Och varför inte den här:

24 saker jag gillar, del 11

Jag satt och rotade runt i hjärncellerna, riktigt de innersta och mest oförstörda, men hade ändå svårt att komma på nåt som jag gillar som INTE har sin upprinning i min barndom. Är det så? Är man nyfiken och öppen och formbar bara under de första åren av sitt liv, för att sen bomma igen hjärnan och sitta där med sin nostalgiska gamla skåpmat i evighet amen? "Inte kommer det nån bra musik på radion nuförtiden, det är bara sån där dunka-dunka..."

(Fotnot. Om jag på riktigt börjar använda ordet dunka-dunka i nåt sammanhang, vänligen kontakta hälsovårdspersonal.)

Jaja. Det här är en riktig klassiker från min svårutrotade barndom då: sparkstöttingen. Ooooh, jag älskar sparkstöttingar! Kaskö var en riktig sparkstöttingsstad då jag var liten, möjligen på grund av dålig ekonomi som bara tillät staden att sanda i en smal sträng mitt på gatan. På vägkanten, eller till och med på hela vägen de gånger då det inte sandades alls, flög man fram i rask takt med sparkarin. Alla ungarna tog sparkarin till skolan, det stod många tiotals sparkstöttingar uppradade vid lågstadiet och när skoldagen var slut skulle alla hitta sin egen röda/blå/träfärgade sparkare, som kändes igen på subtila märken såsom "avsaknad av träflisa" eller "skevt handtag". Varför kom ingen på att skriva sitt namn på kälken? Åtminstone en gång kom jag hem med fel sparkstötting, men det var ju egentligen ingen större skillnad på dem. Vi har fel sparkstötting än idag, och bra går det.

Nu hoppas jag intensivt att jag ska få åka mycket sparkstötting i vinter. Maken till nostalgiskt OCH praktiskt fordon kan ju inte finnas.

24 saker jag gillar, del 10

Jag gillar Nobelbanketten! Undan gubbar och kärringar, här ska tittas på teve, här har vi inte tid att blogga.

Fast jag tycker att det är jättetråkigt att de inte längre har en glassbomb med sprakastickona i som efterrätt.

24 saker jag gillar, del 9

Jag tycker om att åka färja. Alltså färja som i Finlandsfärja/Sverigebåt. Silja Line, mon amour!

På 80-talet när jag var barn var det inte så där jättevanligt att folk åkte till södern, och avgjort inte varje år. I stället tog medelklassen båten till Sverige. I min hemstad Kaskö fanns till och med en egen färjlinje ett tag, Folkline, som trafikerade mellan Kaskö och Gävle. Det såg spännande ut när färjan skulle gira i det trånga sundet utanför stan: fören nuddade ena stranden medan aktern skrapade i den andra.

Om man tog sig så långt som till Vasa kunde man i stället åka på kryssning till Umeå, där man steg av en kvart i hamnen för att handla Bregott och Bob-saft i Hamster-market. Det var på den gamla goda tiden när det inte fanns annat än finska märken i finska mataffärer, och allt som det stod Arla på var grömmandes exotiskt. Jag tycker fortfarande att det är lite roligt att hitta Arlas eller Skånemejeriers ostar i butiken.

Ett tag, där i 20-årsåldern, hade jag en period då jag tyckte det var öken med Sverigebåtar. Gud så töntigt! Men sen blev jag en 30-plussare som släpar med sig barn, och plötsligt behöver man vagnar och sovpauser och blöjbytesrum och amningshörnor och caféer lite här och var. För att inte tala om lekrum. Och bollhav. Och oceaner av godispåsar i taxfreebutiken. Plötsligt kändes det helt rätt med Sverigebåt igen!

I hemlighet tycker jag dessutom att det är jättespännande att åka båt, fortfarande. Att gå ut på däcket och se på havet en stund medan håret trasslar till sig i blåsten, att gå runt fartyget och titta på medpassagerarna och nöjesutbudet ("åh, de har 70-talsextravaganza i discot ikväll!"), att ta sig en titt på alla spännande vinflaskor som klirrar mot varandra i shopen (fast jag har noll intresse av att botanisera på Alko på samma sätt).

Och jag älskar, älskar, älskar att äta sjöfrukost med stående bord! Men då helst utan barn, hur det nu ska gå till, för det är inget större nöje att plocka smörgåsrester från golvet i en kvart för att sedan upptäcka att de har ätit färdigt och jäääättetråååkigt medan man själv inte ens har hunnit börja med sin mat. Men sen, när de är så gamla att man kan låta dem springa en stund till taxfreebutiken medan man äter i lugn och ro, då jädrar i min lilla låda ska jag äta en massa sjöfrukostar igen.

24 saker jag gillar, del 8

Ikväll är det en sån där mindre lyckad kväll då vardagen är emot en och det är svårt att komma på nåt man de facto gillar. Gillar? Jag gillar väl ingenting. Jag ogillar allt!

Men jag har i alla fall köpt en julhyacint idag så vi kan konstatera att jag gillar hyacinter. Femåringen gillar dem tydligen också, så mycket att han byggde ett bo åt vår nya familjemedlem av böcker och leksaker. Eftersom han tyvärr inte har någon byggmästarexamen har jag nu befriat blomman från det mesta av konstruktionen, på det att den inte ska falla ner och göra mos av underverket.

Förutom hyacinter gillar jag också blomsteraffärer. Och jättelika agrimarketar med inriktning på lantbruk (en skördetröska, nån?). Bara man får gå och kika på växter och fröpåsar och trädgårdshandskar så är jag nöjd.

Så här ser inte min hyacint ut. Bilden är snodd från den här bloggportalen. Min är en sån där vanlig med metallfolie runt.

24 saker jag gillar, del 7

Muscle Beach på 70-talet hörni, det var grejor det. Det var Arnold Schwarzenegger då han var ung och vacker, innan han började skjuta bazookor på film och göra hushållerskan på smällen. Där gick han omkring med sina bodybuildingpolare (som ni aldrig har hört talas om, men som är berömda för de närmast sörjande) i pyttesmå sjuttiotalsbadbrallor på stranden i Venice, Los Angeles, och hade tydligen helkul. 

Om man vill veta mer om bodybuilding på den tiden, då det inte satt en sixpack på varenda filmstjärnemage utan styrketräning var nåt jätteskumt som utövades i svettiga källarlokaler, möjligen av homosexuella narcissister, kan läsa den utmärkta boken Pumping Iron eller se filmen med samma namn. (Filmen är nästan roligare.)

Muscle Beach finns förstås fortfarande. Numera i färg och med andra brallor. Men riktigt lika coolt som förr i tiden, då det egentligen var ocoolt, blir det förstås aldrig.

24 saker jag gillar, del 6

Jag gillar helgdagar då hela familjen är ledig och går runt och såsar. Och inget program har man inplanerat så barnen ritar eller leker eller tittar på Bolibompa hela dagen. Idag är det en sån dag.

Är det nån annan som minns Sky Channel och Super Channel som började synas i det österbottniska tevenätet på 80-talet? Äntligen gick man från att se tecknat nån gång ibland, till ändlösa mängder tecknade serier på lördags- och söndagsmorgnar. Jag låg och stirrade till långt fram på eftermiddagen, fortfarande iklädd nattlinne. Ah, nostalgiska barndomsminnen!

24 saker jag gillar, del 5

Jag gillar hembygdmuseer. Jajaja, jag vet att det inte direkt är mediasexigt i dessa dagar men what's a girl to do? När jag "låg vid universitetet" (vad tusan är det för uttryck, egentligen?) läste jag folkloristik som biämne och älskade varje minut, förutom kanske kursen om finlandssvenska bygdetraditioner där läraren var så tråkig att 80% av klassen hoppade av.

När jag får chansen att besöka ett hembygdmuseum kan jag gå omkring i timmar och ömsint smeka grötkräklor och sängbolster och väggfasta bänkar. Korsnäs har till exempel ett jättefint museum med ett stort textillager. Och en gång var jag och mitt sällskap så uppeldade över Vörå hembygdsmuseums virkningsutställning att hjälp tillkallades: museets eldsjäl kurvade efter nån halvtimme in på gården på två hjul, fortfarande iklädd folkdräkt eftersom han kom direkt från en prisceremoni. Där gick han i sin folkdräkt och gav oss en guidad tur, förtjust över att de sista entusiasterna kommit på besök.

Inte för att det är jättevanligt att få med sig ett så entusiastiskt sällskap. Normalt brukar folk i min närhet sucka, titta på klockan och gnälla efter glass när jag går där och stirrar på grötkräklor.

24 saker jag gillar, del 4

Jag gillar Jan Berglins serier. Detta tror jag inte tarvar några vidare kommentarer.

24 saker jag gillar, del 3

Nam, nam, nam! Som ettåringen sa för en stund sen när han satt vid matbordet och slevade i sig pasta.

Jag gillar husmanskost. Och mest bara sån husmanskost som jag fick när jag var liten, på 80-talet innan mikron blev var mans egendom. Potatis med brunsås. Plättar. Mannagrynsgröt. Det är min comfort food som får mig att känna mig trygg och mätt.

Min farmor bodde på landet och hade inte många rätter på menyn, men jag kände mig aldrig uttråkad av bristen på variation i hennes kök. I stället var det skönt att inte behöva ta itu med konstiga, exotiska maträtter. Barn gillar ju att få sina favoriträtter hela tiden, om och om igen.

Fammos meny framstår numera som den ultimata listan över comfort food. Här är den, i sin helhet:

• Potatis med brunsås (med omväxlande fläsk, köttfärs eller konserverat kött i såsen)
• Potatis med stekt abborre
• Fruktsallad med glass eller grädde
• Våfflor
• Hembakat rågbröd (hålkaka)
• Hembakade munkar
• Mjölk, eller vid festliga tillfällen: rödlimonad

24 saker jag gillar, del 2

Jag tycker om nationalromantiskt måleri. Nationalromantikerna får min man konstläraren att gäspa uttråkat, men jag faller som en fura för nostalgin och ljuset och tematiken. Och jag gillar själva tidsåldern, som liknar vår tid med sin tillbaka-till-den-autentiska-landsbygden-vurm.

Mina favoriter är Albert Edelfelt och Carl Larsson. Jag besökte en gång Carl och Karin Larssons Sundborn, och det var alldeles... alldeles underbart. Och här intill finns en backe där jag gillar att promenera, den liknar intill förväxling Edelfelts tavla nedan - minus Jesus och Maria Magdalena då.

Mina vänner Karin och Mia har också var sin julkalender på sina bloggar. Läs dem! Deras bloggar är bra, både i december och annars.

24 saker jag gillar, del 1

Eftersom det lätt blir en lång rad klagomål på den här bloggen ("jag får aldrig sova, jag får aldrig sova, jag får aldrig sova") tänkte jag tillbringa december med att påminna mig själv och andra om roliga saker, närmare bestämt saker som jag personligen gillar.

Detta inte minst sedan jag igår (en ovanligt sömnbristig dag) insåg att jag hela kvällen tänkt uteslutande på negativa saker (maginfluensa, räntor, stress, dammråttor, celluliter...). Nån måtta får det vara. Alors, voilà: här är min julkalender med roliga/trevliga/fjantiga/inspirerande saker.

Först ut är min omvittnade (och ofta utskrattade) faiblesse för amerikanska teveserier med vackra karlar i. Nummer ett av serier jag fastnat för var Prison Break, som jag snubblade över när alla andra redan hade sett och tröttnat på den och den gick i repris sent på nätterna. Eftersom jag inte kunde sitta uppe och uggla på nätterna impulsbeställde jag första säsongen på dvd i stället, vilket ledde till ett svårartat beroende där jag var tvungen att beställa säsong två, tre och fyra också, samt den jättedåliga "slutfilmen" där tevebolaget försökte piska de sista stackars dollarsen ur den döende hästen.

Jag kan serien utantill, speciellt säsong ett som var bäst, och när jag ligger ensam hemma med en flunsa är det alltid Prison Break som får rulla på teven tills familjen kommer hem och rycker upp mig ur min snoriga fantasivärld.

På en skala från ett till zzzzzzzzzzz...

Jag har ett dagligt dilemma som hemmamamma: exakt vad ska jag göra när barnen sover, dvs. under ettåringens tupplur mitt på dagen, och sedan på kvällen? Det är ju så mycket man vill hinna med som inte riktigt funkar när de är vakna och trillar omkring här: skriva, kolla mail, betala räkningar, titta på ett bra tv-program, köra några solhälsningar, handarbeta med hundra olika projekt som är på hälft.

Till skillnad från er drönare som latar er på jobbet åtta timmar om dagen så har ju vi hemmaföräldrar full rulle för det mesta. Man försöker laga mat medan man tar ner en unge ur bokhyllan, plockar tvätt medan man hjälper den äldre att knyta en rosett och hindrar ettåringen från att äta sandkorn på hallgolvet. Och ständigt denna onödigt höga ljudnivå, den stressar minst lika mycket som sandätandet. Ändå har vi relativt välartade barn. Det är bara det här skedet i deras utveckling som är lite... mycket. Inte läge för att sitta och handarbeta ifred, alltså, medan ungarna ännu är i farten. Så jag försöker passa på när de har slocknat.

Tyvärr blir man ju lite trött själv också när det hela tiden ska gå i hundra knyck. Så när barnen somnat och allt är lugnt skulle jag allra, allra helst bara sätta mig ner och slöa. Men det går ju inte, åtminstone inte alltid, för då skulle jag aldrig få nåt gjort. Alltså pågår det ständiga förhandlingar inom mig: exakt hur trött är jag nu? Orkar jag skriva lite kolumn, eller bara sticka på en socka? Borde jag gympa en aning så jag inte genomgår min slutgiltiga förvandling till Spagettikvinnan? Eller ska jag skita i alltihop och bara sova, jag med?

Idag är det en ruggig snöstorm ute och jag skulle mest av allt vilja krypa ner under en filt och läsa lite. Faktum är att jag tror jag ska göra det. Med lite tur somnar ungarna tidigt i kväll, då jag kommit in i andra andningen. Vi satsar på mer hurtiga aktiviteter då.

Åtminstone behöver vi inte sk**a i en grop

Fördelen med att emellanåt bo lite primitivt är att man inser hur bekvämt man har det i sin normala vardag - det kunde faktiskt vara mycket, mycket värre.

Nu står vi inför en kommande wc-renovering och jag brottas med två frågor: hur knöla in ett lyx-spa och/eller tvättstuga på fyra kvadrat, samt var hittar jag en rejäl alkemiguide så jag kan börja knåda ihop lite hemlagat guld? Dyrt lär det ju bli.

Då känns det skönt att komma ihåg sina somrar i skäristugan, som trots en rejäl uppgradering av utedasskvaliteten fortfarande bara har utedass och medhavt vatten i plastbunke. Vi tvättar oss i små byttor (eller inte alls) och undviker i det längsta att bli kissnödiga på natten, speciellt om det är en kall och blåsig natt. Om man är där på vinterbesök undviker man helst att bli kissnödig överhuvudtaget, någonsin.

Så hur det än går med vår renovering är jag ganska säker på att det kommer att finnas a) rinnande vatten med temperaturreglerande termostat, och b) vattenspolande toalett med fungerande avloppsrör. Vilken lyx! Så fantastiskt! Vad behöver man mer än en rejäl wc-bytta, egentligen?

Gnnn!

De brukar ju säga att man inte ska supa först och uppdatera Facebook sen (i alla fall inte om man är en sannfinländare som kandiderar i ett val), och jag ska be att få tillägga att man inte ska vara skitsur och blogga samtidigt. Därför ska jag fatta mig verkligt kort på bloggen idag. Jag är så skitsur på vardagens små förtretligheter att jag tror mina mungipor håller på att permanentas i ett snipigt neråtläge ikväll.

Nu ska jag gräva ner mig i en grotta byggd av Fazers blå och internetskvaller i stället. Det är väl lugnast för alla.

Same procedure as every year

Här sitter jag och fingrar på en halvfärdig virkning och inser plötsligt att jag har ungefär samma kreativa process när det gäller handarbete (utan mönster) och skrivande (utan mönster, obviously).

Början är alltid lysande. Så många fina idéer! Så inspirerad jag känner mig! Men så håller man på ett tag och i nåt skede börjar alltid sittfläsket krampa. Det här blev ju inte så snyggt! Hur kom jag på den här fåniga idén? Vad ska folk tycka?

Till sist kanske man släpar sig i mål med sina sista krafter (fast det är 73 procents chans att man kapsejsar vid vägrenen under färdens gång) och då tänker man att håhå jaja, det får väl duga det här. Men särskilt snyggt blev det inte.

Vad kan en sån där dagsljuslampa kosta?

Ay caramba, trögt idag. Naturen har hållit dagsljuset på "energy saving mode" hela dagen och man har fått famla sig fram i den mörka dimma som heter Helsingfors.

Jag är å enda sidan glad över att det inte snöat än, för då är det lättare att röra sig med barnvagn, etc. Och den som varit med om de senaste snörika vintrarna i Helsingfors lär ha fått snö så det räcker för 10-15 år framåt.

Men ändå. Lite vitare än så här kunde det väl få vara. Ett lätt täcke med pudersnö som skulle ljusa upp i kaamoset. Och så där ett par minusgrader, så att det inte var så blött sen då det regnar ner nåt från himlen.

Inte minst önskar jag mig mindre väta eftersom finländska barn nuförtiden inte får bli blöta. Alls. Så fort det regnar minsta droppe, eller marken är lite våt, kräver dagis (inte helt oskäligt) att alla barnen ska packas in i gummistövlar, galonbyxor, regnrockar och vattentäta handskar. Utanpå de bulliga vinterkläderna, för kalla får de ju såklart inte bli heller. Så vi packar och packar, och svettas och svär.

Nä usch. Jag håller tummarna för lite puder på marken.

Tjocka tomten

Förr i världen brukade jag hänga på gymet mycket ofta (det skulle jag gärna göra fortfarande om inte 1,5-åringen var så svår att trassla ut ur hantelstället - men vänta ni bara tills han blir så stor att han bara ligger och spelar Playstation och inte bryr sig om morsan, då ska jag skaffa månadskort igen) och då brukade jag läsa en bodybuildingtidning (sluta skratta då!) som hette B&K (Bodybuilding & Kraftsport).

I B&K körde vissa med en slags inofficiell grupptryckstävling som kallades "chocka tomten". Det gick ut på att man skulle hålla diet mitt i smällkalla november och december, då alla normala människor lever på glögg och Aladdin-askar, för att lagom till julafton se ut som ett skinnat kadaver: fettfri och med varje muskel synlig. Chocka tomten med dina snygga magmuskler!

Jag kom att tänka på det så här inför den stora dadelkaks- & marsipansäsongen när jag stod där i morse och bände fast jeansknappen med en kofot. Att liksom, borde man? Å andra sidan är jag nog hemskt förtjust i pepparkakor, det är nästan obscent. Kanske om vi säger som så att jag hoppar över jultårtorna i år, de är ändå bara en sammansvärjning mellan plommonmarmeladsfabrikanterna för att man ska köpa en ny ask marmelad som sen inte går åt.

Pilutta dig, fru Rykiel

Stockmann skickade förresten julreklam häromdagen, en glansig katalog med saker som man borde önska sig i julklapp, typ. Exempelvis kan man önska sig, eller rätt och slätt köpa, en grovstickad halsduk från Sonja Rykiel för det facila priset 189 euro.

Även om man valde det mest exklusiva garnet, ett handfärgat Fair Trade-garn som köpts i en dyr handarbetsaffär i dyra Helsingfors i dyra Finland, så skulle materialkonstnaderna för den där halsduken knappast bli mer än säg 50 euro. Och nu snackar vi ju troligen i stället nån sorts konstfiberblandning, inköpt i stor mängd med massiva rabatter, så vad ska vi gissa på? Max 10 euro? Och sen tillverkad i nåt billigt u-land, så jobbet kostar knappast så mycket mer.

Jag tror jag ska önska mig det där garnet i julklapp i stället, då kan man säga att jag sparar 139 euro OCH har roligt medan jag stickar halsduken själv.

Kalakukko med lingon vore allra bäst

Gick in på Akademen idag en stund. Uppenbarligen hade ordet HUSMANSKOST exploderat över hela den stora svenska kokbokssektionen. I Sverige får man numera inte äta annat än rotmos och blodpalt, och då endast om det är säsong för råvarorna i fråga.

Inte är det många år sen alla skulle äta sushi och thailändska grytor med nåt skumt som hette "citrongräs". Gud så passé det låter nu.

Här i Finland hann citrongräs inte ens bli inne förrän det blev ute igen. Jag har fortfarande inte sett nåt sånt i en enda finländsk mataffär.

I Finland har det i stället de senaste 200 åren låtit så här: "NN föredrar att använda sig av inhemska råvaror som inhemska bär, inhemskt rågmjöl och inhemsk siklöja. All mat som NN köper levereras av en liten inhemsk gubbe i norra Savolax och NN skulle hellre skjuta sig för pannan än att använda halvfabrikat. Eller köpa nåt från Kotipizza. Man får ju inga inhemska bär på de där pizzorna."

(Ursäkta mig. Jag blir lite led på den här bär- och rågmjölsfanatismen ibland. Nu är jag normal igen.)

Nattamat

Här sitter jag och bakar mitt i natten.

Baka kan man göra på två sätt i den här familjen:

1) dagtid med en 5-årig medhjälpare som i och för sig är härlig att ha med men som gör att allt tar dubbelt så lång tid, samt med en skrikande 1-årig medhjälpare som är arg för att han inte får använda degskålen som hatt, eller

2) på natten, när medhjälparna somnat.

Så det blev så här i kväll.

Happy happy

Vågar man logga in på Facebook idag? Det brukar vara så tjockt med smygskryt såna här dagar.

"Härlig [fyll i valfri helgdag]! [Jobbig motionsform] med finaste vännen Sara, Johan grillade [dyrt kött] till lunch och på kvällen har jag och barnen bakat [något godare än det du brukar baka]."

*plats för bild på vackra barn, kaka i förgrunden*

Jag håller ju på själv också. Sömn, mat, bekräftelse, är det inte i den prioritetsordningen den mänskliga naturen arbetar? Gilla mig!

Det slår mig att detta är ett väldigt 30-something-sätt att skryta på FB. Hur skryter månne 18-åringar? Eller 60-åringar?

Konstigt folk

Kom att tänka på hur många vårdare den äldre sonen redan kommit i kontakt med under sina 3 år på dagis, trots att han hela tiden gått på samma dagis med en stabil personalsituation. Ganska småskaligt är det, dessutom. Men ändå: vikarier kommer och går, folk blir mammalediga eller går i pension, byter jobb och så vidare. 

Aldrig att han skulle ha klagat över någon av "tanterna", och jag tror att till och med minsta praoflicka varit bra där. Men det påminde mig om hur annorlunda perspektiv man har då man är liten, hur mycket man accepterar som naturligt fast det kanske inte är det i en vuxens ögon. Jag undrar hur konstig en dagistant ska vara innan barnen klagar?

Själv har jag till exempel haft diverse släktingar, numera döda och begravda, som kanske objektivt sett var lite "skum i höve", as we say in Osthrobotnia. Men när jag var liten och de fortfarande levde tyckte jag att de var alldeles vanliga. 

PS. Jag vill här påpeka att jag naturligtvis inte alls ärvt ifrågavarande skumhetsgener utan är sällsynt normal. Om man bortser från att jag kan levitera och ser små gröna elefanter överallt.

PS2. Jag menar alltså inte att dagistanterna egentligen är skumma i huvudet och att min son har fel när han tycker om dem. Bara för att klarifiera.

Ujujuj

Inatt drömde jag att jag drabbades av en hemsk sjukdom, och att den här bloggen därmed förvandlades till en hemskt deprimerande sjukblogg om mina behandlingar och dåliga utsikter. Sällan har jag blivit så lättad av att bli väckt av barnen mitt i natten, så att jag kom ut ur den jämra drömmen.

Fader vår som är i himmelen, gör så att den här bloggen får fortsätta vara ett innehållslöst navelskådande kring lättsamma vardagsämnen, i evighet, amen.

Vänta nu lite

Stockmann har öppnat sin julbod idag. Vi råkade vara där (i entusiastisk jakt på två minimala krokar med limfastsättning, sånt måste man naturligtvis åka in till centrum för) och gick mycket, mycket försiktigt i mitten av gångarna för att inte Gripklon Grundvall (1,5 år) skulle få tag i allt för många svindyra julgranskulor av glas. Åååh, det var så vackert. Jag är en sån sucker för allt vad juldekorationer heter...

Därmed inte sagt att jag nödvändigtvis måste få min julfix redan den 4 november, eller tidigare. Jag saknar ett par rejäla högtider på höstkanten som skulle skjuta upp julhysterin en aning, så att man inte bleve allergisk mot krimskrams och glögg redan i mitten av december.

Halloween har vi redan firat med barnen, det hade ju i alla fall sin alldeles egen repertoar av slemmiga, ojuliga prylar. Nu funderar jag på att fira lite Thanksgiving också. Det är väl inte en så dum högtid? Bara att koka ihop en stor, god måltid (man får väl hoppa över kalkonen om man vill) och känna sig extra tacksam. Nån som är med?

Ljust och fräscht

Idag hade jag tänkt skriva ett gnälligt inlägg om att jag aldrig hinner skriva några gnälliga inlägg, för mina barn krånglar med insomnandet och kvällarna går åt till att bemöta deras diverse argument ("blmblmblmblm", samt "mamma, jag tycker inte om att sova") i stället för att mamma ska få ha sin förbaskade egentid nån herrans gång.

Men det kan jag inte göra, för idag har jag äntligen fått mitt efterlängtade skolskåp! Det är ett gammalt skåp som stått i mitt föräldrahem (och före det i en skola, får man anta) och som jag nu andäktigt tänker fylla med diverse kreativa prylar (=GARN!). Mina tålmodiga föräldrar har kört hit det hela vägen från Österbotten. Jag har alltid trott att jag ville bo i ett pittoreskt trähus och inreda det med nämnda skåp, men nu när jag tittar på underverket inser jag att jag egentligen ville ha det där skåpet i första hand och sen bygga en pittoreskt trähus runt det som regnskydd.

Det är möjligt att vår snälla granne och min härdade man fick diskbråck på köpet när de släpade åbäket uppför fyra trappor, men det kan nog anses vara värt det. Diskar har man ju flera stycken, men av detta skåp finns det bara ett exemplar. Allt för konsten!

Tvångstankar

Ja jisses. Kanske är det bara jag, eller så finns det flera av min sort därute. Hur som helst måste jag alltid, då jag går mot soptunnan med bilnycklarna i vänster hand och soppåsen i höger, högljutt tänka

JAG SLÄNGER PÅSEN OCH HÅLLER I NYCKLARNA
JAG SLÄNGER PÅSEN OCH HÅLLER I NYCKLARNA
JAG SLÄNGER PÅSEN OCH HÅLLER I NYCKLARNA
[etc...]

En vacker dag kommer nycklarna att åka ner ändå och så får jag försöka starta Forden med gamla bananskal. I just know it.

Om man inte låtsas om det finns det inte

Är det bara delirium eller är min ena framtand liiite, lite lös? Gudars skymning, så jag avskyr tänder som gör väsen av sig. De ska vara raka och rena och hela, och i övrigt ska de hålla käft.

Det gör mina tänder förstås inte, för typ 1992 möblerade skoltandläkaren om i mitt garnityr (järnvägsräls uppe och nere och de där hemska gummibanden som höll samman käkarna, som om nån fruktat att underkäken rymmer ifall den inte surras fast). Sedan dess är framtänderna för evigt lite på utflykt än hit, än dit, och måste förankras med ett par rejäla metalltrådar för att inte löpa amok. Och så lär det förbli tills jag trillar av pinn, alternativt tänderna trillar ut, vilket som nu kommer först.

Så nu tänker jag INTE låtsas om denna lätt vacklande känsla i främre munnen utan döva sinnena med nåt fredagsmysaktigt. Sprit! Eller kanske snarare en kombination av fett, salt och socker. Whatever it takes.

Amerikanska drömmar

Om jag ska vara riktigt, riktigt ärlig så är nog min favoritform av kultur amerikanska slarvkomedier. Tätt följt av amerikanska relationsfilmer som slutar lyckligt. Ännu tätare följt av amerikanska detektivserier med osannolikt snygga poliser och 24-åriga blonda "forskare" som drar häpnadsväckande slutsatser på basen av ett suddigt fotspår.

På fjärde plats kommer sen en dokumentärserie om en dansk bondlurk som sjavar omkring i en gammal ihålig ylletröja och rensar ogräs med en rostig, antik jordfräs. Men det är en annan historia.

Borde man skämmas över sin begränsade smak eller tvärtom bejaka den? Nu är det bokmässa i Helsingfors, med temat ungersk litteratur, och jag är så massivt ointresserad av de stackars ungrarna att det är rent bedrövligt. Vad kan man? Och nu har jag ju precis fyllt 142 år, så det här kan inte ens skyllas på ungdomligt oförstånd längre.

Tidsfördriv

Den här kvällen gick åt till att sortera 88 mycket små hårband och försöka placera halvtomma schampoburkar på logiska ställen i vår nya lägenhet. Inte helt lätt med ett badrum som tills vidare nästan helt saknar förvaringsmöjligheter.

Ni är alla välkomna på inflyttningsfest omkring julen 2017. Då kommer allt att vara tip-top, bara så ni vet.

Den där kan du stoppa upp nånstans

Under höstlövet tycks vi ha fått direktreklam från en sannfinländare. Där bet hon sig i tummen, kan jag säga.

Och motionscentret Elixia kan gärna sluta sätta lappar som ser ut som parkeringsböter under våra vindrutetorkare. Jag tror jag fortsätter harva runt på joggingrundor i ösregnet i stället. Utan månadsavgift.

Äsch, det var ju bara jag

Nyss låg jag i dubbelsängen och nattade ettåringen då det blev så där tyst och lugnt omkring oss, så jag tänkte åh så skönt, nu somnar han äntligen. Men en stund senare vaknade jag med ett ryck och insåg att det var jag som somnat i stället.

När jag blir stor vill jag få såna där barn som somnar för egen maskin fem sekunder efter att man avslutat godnattsagan, och sen fortsätter att sova utan minsta kisspaus eller napphämtning hela förgrömmade natten. Amen.

Lite småtrött ikväll

Jag kom hem från min gympa för en stund sen. Idag fick vi gräva en tunnel till jordens mittpunkt, springa 500 varv runt den heta kärnan med magma, och sen klättra tillbaka upp till jordytan med hjälp av en sillgaffel och en hårnål.

I nästa års kurshäfte får nog Arbis ändra kurstiteln från "Träna tuffare" till "Hjärtattack på 60 minuter".

Inte född igår precis

Idag är det jättemånga år sedan jag föddes. Inte för att detta kan räknas som någon särskilt stor prestation från min sida, snarare är det väl min mamma som borde uppvaktas som kompensation för sveda och värk (bokstavligen). Men det är ändå till mig de har kommit släpandes med tårta, etc. Inte säger man nej till det.

Trevlig helg på er! Nu ska jag korka en påse chips (igen!) och se på Notting Hill för 53:e gången.

Bag lady

Jag har på sistone tänkt en del på det här med att prioritera sig själv, i klartext kanske att prioritera sitt utseende. Nu då jag är mammaledig hasar jag nämligen mestadels runt som en säck biodynamiskt odlade potäter: mycket natuuurlig, inte särskilt karismatisk.

All energi går åt till att få kläder på ungarna (kalsonger, sockor, byxor, tröjor, fler tröjor, halsskydd, fleece, utebyxor, jacka, mössa, vantar, galonbyxor, regnrock, yllesockor, stövlar, mamma jag behöver kissa) och sen sliter jag i deperation åt mig någonting, vad som helst, som jag sedan möter världen i. Det är därför jag för tillfället ofta möter världen osminkad, med okammat hår, en fleecetröja från -96 och en 2,95-euros bonusjacka från Ellos, den där som en talgoxe en gång sket på och som jag inte har kommit ihåg att tvätta sedan dess.

Jag vill inte vara fåfäng, det börjar jag nog vara lite för rynkig för, men jag tror inte riktigt det här kan vara bra för ens självbild i långa loppet. För att inte tala om alla andras bild.

Har ni erfarenhet av "mammaledig luffare"-looken, eller orkar ni fixa till er i alla lägen?

Nu låter jag som en gnällig pensionär

Idag gick jag på stan bakom tre tonårsflickor som varit till butiken och köpt sig varsin pirog-eller-dylikt, som de åt gåendes. Och i denna process ingick tydligen att göra sig av med det besvärande emballaget, för rätt som det var släppte den ena tjejen ifrån sig en stor papperspåse på trottoaren och fortsatte obekymrat färden.

Jag kan ärligt säga att jag blev lika chockad som om hon dragit ner byxorna och lagt en rejäl julmiddagskabel mitt på asfalten. Det skulle aldrig falla mig in att kasta skräp omkring mig och låtsas som om det regnar (vilket det i och för sig gjorde). Hellre går jag och bär på kladdiga bananskal och hamburgarpapper i flera kilometer, tills jag hittar en skräpkorg. Och spotta ut ett tuggummi på gatan har jag inte vågat göra sen jag var ungefär femton och en ekologiskt sinnad klasskompis nästan gav mig stryk för det brottet. Här släpps alltså inga papperspåsar i backen.

Det här är orsaken till att mänskligheten kommer att gå under, förr eller senare. Fyrtio år av ekologisk propaganda och Ungdomen beter sig ändå som om deras skit inte luktar. Det är bara att börja spika ihop sin ark. Efter oss syndafloden.

Damn you Pringles!

Once you pop, you can't stop. Vilket skulle bevisas.

Kan nån tända lampan?

Det var i och för sig ganska mysigt idag då det regnade så där ordentligt, men i övrigt känns det som om vi tillbringat de senaste tre veckorna insvepta i tät dimma. Mörkt är det också, hela tiden. Det som att skrida omkring i tillvaron med mössan över ögonen och kalla, våta omslag runt resten.

Jag tänker på intet sätt antyda att jag är värd en husmorssemester i Maldiverna (eller jo, det är jag) men jag skulle inte ha nåt emot ett par dagar med sol. Jag kan känna hur mina d-vitaminnivåer syltar ihop tills jag mest liknar en vampyr med taskigt immunförsvar. (Nå, just vampyrer måste väl ha extremt taskigt immunförsvar med tanke på att de är levande döda. Men ni förstår vad jag menar.)

Det är nu det börjar gå utför

Jag insåg plötsligt att jag inlett de tre senaste blogginläggen med ordet "nu", och till yttermera visso rubricerat det föregående med en mening som inleds med samma ord. Sodom och Gomorra! Snart kommer jag väl att sluta tvätta mig och skaffa fjorton katter, så är förfallet klart.

Nu har vi persienner i stället

Nu har de hämtat våra flyttlådor, så vi är förbi det där stadiet som heter "riv upp allt och släng in det i nån hylla". I stället inleds nästa stadium, som heter "organisera allt tavara i snigeltakt".

Man får vara lite försiktig med att placera saker på måfå, för att man inte kom på nåt bättre. Plötsligt har det gått femtio år och de bär ut en med fötterna först, och i hallen ligger fortfarande den där skarvsladden som man gick och irriterade sig lite på i fem decennier.

I vår förra lägenhet utspann sig följande konversation år 2006:
- Nejjjj, häng inte upp de där fula sakerna i fönstret!
- Vi måste väl ha gardiner, solen lyser så starkt här och förresten bor grannarna mittemot bara femtio meter bort.
- Men nu kommer vi att låta dem slentrianhänga där i evighet amen!

Gissa vilka gardiner jag tog ner för en vecka sen? Just det.

(Och du läste alldeles rätt, jag tog inte ens ner dem och tvättade dem EN ENDA GÅNG på sex år. Jag avskyr gardiner: att sy dem, att hänga upp dem, att rycka dem ur ettåringens hand när han använder dem som serviett. Så jag befattar mig så lite som möjligt med dem. Så äcklig är jag.)

Uppåt, framåt

Nu har vi flyttat. Packat i 90 flyttlådor, packat ur 90 flyttlådor. Inte sovit på en och halv vecka. Fått nya spännande förkylningar som avlöser den gamla förkylningen innan den ens var riktigt slut. Att flytta är inte bra för immunförsvaret.

Men jag klagar inte för nu har vi äntligen hittat våra morgonrockar (i en svart sopsäck märkt "soffkuddar") så nu kan jag sjava runt med min nya förkylning i Regelrätta Sjukledighetsattiraljer, dvs. fläckig badrock och yllesockor.

Packad och glad

Nu är jag nästan frisk igen och det är en himla tur  för vi ska alldeles snart flytta. Inte särskilt långt, i och för sig, men tillräckligt långt för att man inte ska kunna toffla över dit i morgonrock och papiljotter. Allt ska packas ner, och sen packas upp igen. Det är ett elände.

Om jag inte hörs av på ett par dagar så är det för att jag gått vilse bland våra nittio stycken knallröda flyttlådor som vid det här laget börjar uppta större delen av lägenheten. But not to worry, lådorna ska returneras om en dryg vecka så senast då borde väl nån hitta mig.

Ett äpple om dagen håller inte doktorn borta

Jag har lovat mig själv att inte uppdatera Facebook om att jag är sjuk, för inlägg om folks diverse farsoter är så deprimerande.

Usch, nu har alla i familjen vinterkräksjuka.
Skriv en kommentar: Vad intressant, och våra barn är på samma dagis så snart får vi det också.

Ligger hemma i influensa för femte dagen i rad.
*Gilla*

Ja, vad kan man? Skriva en menlös kommentar som "åh nej!" eller "stackars dig!", på sin höjd. De flesta av ens vänner brukar bli sammanbitet tysta på Fb av alla dessa förkylningar och kräksjukor. Därav löftet.

Men jag har inte avgett nåt löfte när det gäller min blogg, så därför kan jag meddela alla (vad kan det vara? vad kan det vara? nu är ni alla hemskt nyfikna förstår jag!) att jag åkt på en av dessa förkylningar som tycks hemsöka landets befolkning extra flitigt i höst. This sucker's going up my bihålor, dessutom.

Så nu ska jag ursäkta mig från skrivandet och gå och tillbringa lite kvalitetstid med min nässköljningskanna. Samt ta allt jag hittar i vårt medicinskåp, inklusive tigerbalsam och barnens laxermedel.

Åtminstone är jag inte så där dålig

Idag såg jag en joggare som rökte. Alltså sprang längs vägen med en cigarett i munnen.

Det kan också ha varit någon som bara hade ovanligt bråttom och tänkte att äh, vad tusan, man tar väl sig en cigg medan man skyndar här iklädd sportkläder.

Nästa gång hoppas jag få se nån som joggar medan hon äter en sockermunk och dricker Coca Cola.

Förfinskningar jag inte gillar

1. Rejäl handel (dvs. det som i Sverige kallas rättevisemärkt)

"Kom nu Gudrun så åker vi till Citymarket. Du har väl med både Visa och MasterCard? Och julklappspengarna från farmor Alice? Nu ska de minsann få se på rejäl handel!"

2. Tusse-katten

"Linnea-dottern, kan du ta Tusse-katten under höger-armen så ska vi åka i Audi-bilen till satkärring-svärmor!"

3. Allt som någonsin översatts och kommer att översättas av tidningen Pirkka

'Nuf said.

Nu kom du fel

Det är lite sorgligt att läsa användarstatistiken för den här bloggen ibland. Som idag. De två senaste sökorden som lett folk till mig är "tillfällig minnesförlust" (ett populärt ämne, minst en förvirrad typ per dag hittar bloggen), samt "jag har knarkat igen". Vilka eländiga situationer kan folk ha försatt sig i innan de surfade in på min blogg med just de där sökorden?

Själv är jag ju utbildad i att söka upp information, bland annat på nätet, och helst utan att hamna så fel som de här typerna. Min läkarkompetens och erfarenhet som drogbekämpare är däremot lika med noll. Men eftersom folk tycks söka upp mig i de ärendena också ska jag väl bidra med ett par visdomsord:

Om du lider av tillfälliga minnesförluster: Sluta försöka diagnostisera dig själv på nätet och ring hälsovårdscentralen i stället.

Om du har knarkat igen: Igen? Men herreminje. Varför försöker du bekänna det för Google? AA har säkert någon som lyssnar lite mer konstruktivt. Googla dom i stället.

Såja. Alla nöjda då?

Fritidsnöje

Jag är lite stel och långsam idag. Igår var jag nämligen på ett gympapass som enligt förhandsinformationen skulle vara "tufft".

Jag visste förstås inte att "tufft" betydde att man skulle doppas i tjära och fjädrar, kedjas fast vid ett cementblock, och sen uppmanas att springa så fort man nånsin kan till Sibbo och tillbaka.

Nästa måndag är det gympa igen. Då ska vi gräva ett dike härifrån till Björneborg.

Fram med korkskruven, föräldrar

Ikväll var jag på födelsedagskalas med tolv ungar, vilket är mer än tillräckligt om ungarna är i 6-årsåldern. Nu sover redan 5-åringen som klubbad och själv funderar jag på att göra det alla föräldrar känner för efter ett normalt barnkalas, dvs. ta fram spriten.

Om du som läser är förälder till någon av de ifrågavarande ungarna så uppförde sig ditt barn naturligtvis exemplariskt hela tiden.

Man gör så gott man kan, men...

Oftast skriver jag de här inläggen efter att jag nattat barnen, och de kvällar jag råkat natta ettåringen ligger sarkasmerna täta som en Lützendimma över bloggen. Att det ska vara så svårt att somna och hållas sovande, trots att det är nåt som människan behöver och tycker om.

Jag skulle själv vilja beskriva saken som ett konstruktionsfel hos bebisar som sen förhoppningsvis växer bort med tiden, men nån gång har jag läst en darwinistisk förklaring om att "bebisar ska vakna ofta för att kolla att föräldrarna ännu är där och sköter om dem". Bara checka lite att föräldrarna inte blivit uppätna av en sabeltandad tiger eller så. Vad bebisen egentligen ska göra om föräldrarna de facto har blivit uppätna förtäljer inte historien.

Nu skulle jag gärna vilja höra vad de där stenåldersföräldrarna egentligen gjorde för att få sina ettåringar att sova. Jag lägger en slant på att de i alla fall inte hade en massa nattningsprinciper och höll på med nån tassumenetelmä för korrekt betingning av sovreflexen. De släpade väl runt på barnen tills allihop blev för trötta för att orka skinna den där mammuten eller vad folk nu gjorde på den tiden, och så la de sig ner allihop i en hög med bebisen i ett fast grepp under högerarmen och sov så gott det gick.

Så gör väl den som är fiffig än idag, antar jag. Tyvärr kan jag inte sova överhuvudtaget med en roterande ettåring under armen, så jag fortsätter med min ofiffiga moderna metod. Fast jag antar att om det smög sabeltandade tigrar runt stugknuten skulle jag inte kunna sova heller, med eller utan roterande ettåring, så det gick kanske på ett ut då, förr i världen.

Nu syns vi inte, va?

Härom nyssens då jag gick på gatan (i icke-prostituerad betydelse, alltså) råkade jag kika ner på ettåringen i vagnen framför mig (alltså min egen ettåring, inte en random vagn som råkade finnas framför mig) och konstaterade att han tydligen råkat ut för nåt slags militärtema denna dag. Allt var militärgrönt på och omkring honom. Bodyn, byxorna, munkjackan. Till och med den arma vagnen var militärgrön, som om jag försökt kamouflagefärga oss inför ett hemligt mamma-barn-uppdrag.

(Parentes: för att verkligen åstadkomma ett effektivt kamouflage i denna vår fisförnäma stadsdel som omnämndes i dagens tidning som ett näste för stadens alla samlingspartister, borde naturligtvis barnet, vagnen och mamman varit färglagda i Burberry-rutor från topp till tå.)

Själv hade jag en knölig häst/rått-svans, vars fashion statement väl mest var "jag har klippkort till mentalvårdsbyrån". Därtill jeans med tandkrämsfläckar. Men det kunde alltid ha varit värre. Jag kunde ha gått ut utan jeans, med enbart tandkrämsfläckar. Då skulle jag möjligen få det där klippkortet på riktigt.

Autentisk medeltida förståsigpåare

Idag hamnade familjen i misstag på en forntidsmarknad, komplett med snubbar i skinnluva och hosor. Jag blev så där entusiastisk-slash-pinsam, som jag brukar bli när nån tar nåt jag gillar och driver det lite för långt.

Jag är väldigt förtjust i historia, arkeologi och museer där man byggt upp nya hus enligt gammal modell. Däremot går min gräns vid lajvande, bo i skogen och "slåss" med gammeldagsens svärd och sånt. Jag vill gärna läsa om forntida linneklänningar, eller titta på dem i en monter, men jag vill avgjort inte springa omkring i en och leka att det är en vanlig söndag år 1128.

(Parentes: folk som lajvar iförda moderna glasögon ser dessutom helt koko ut. Gör som dom gjorde år 1128, kisa. Eller sätt i ett par autentiska medeltida kontaktlinser.)

Dessutom är jag en sån fruktansvärd besserwisser att jag skulle irritera livet ur mina med-lajvare, om jag sysslade med sånt. Redan nu, på behörigt avstånd, konstaterade jag snorkigt att den där stickade västen som nån hade på sig nog inte var nån autentisk järnålderväst. Stickningen introducerades ju, som vi alla vet, betydligt senare på medeltiden. Fnys.

Jag och mina dumma idéer

Det är kampanjdags igen. Jag fick för mig att den yngre sonen borde lära sig att somna i egen säng, i stället för att somna bredvid nån vuxen och sen lyftas i säng. Varför, kan man fråga sig, när han nu somnar fint på under minuten i ens armhåla. Jo, men sen vaknar han allt oftare mitt i natten och vill tillbaka till armhålan, där det ju var så mysigt. Själv vill jag bara att han ska hålla käft och sova hela natten, tack så mycket. Alltså: insomningskampanj.

För en stund sedan tog maken över efter att jag stått böjd över spjälsängen en och en halv timme. Stackarn kan inte slappna av där i sin spjälsäng, och ligger och sprattlar i stället, övertrött. Såna här gånger frågar man sig om man är riktigt klok, det var ju så smidigt det där med armhålan. Men så tänker jag på den där vännen som berättade om sin dotter, sju år och ganska storvuxen, som fortfarande ville sova med mamma och pappa och tillbringade halva natten med att sparka ut morsan ur sängen. Kanske det är bättre att mota olle i grind medan de är små.

Fast just nu, i denna minut, avskyr hela familjen min dumma idé alldeles väldigt innerligt. Ack du grymma värld.

Lätt vidbränd vardag

Jag läste Henrik Janssons senaste krönika i Hbl och höll med. Han skriver om mammabloggar och livsstilsmagasin där man pysslar och kokar, är duktig och lyckad. Om hur det skapar stress och orealistiska förväntningar inom oss.

Själv skrev jag mammablogg ganska länge men det var avgjort inte med målsättningen att framstå som duktig och lyckad, snarare tvärtom. (Så hette ju bloggen också "Lowered expectations".) Tvärtom fick jag höra kommentarer som "det var den mest deprimerande barnfamiljsskildring jag har läst". Kanske Henkka skulle ha gillat den bloggen i stället.

Just nu bakar jag bröd, det vore kanske nåt att fota och lägga upp på bloggen? Med en nonchalant vikt linnehandduk bredvid, som i tidningen Lantliv. Fast jag glömde skruva ner värmen i tid för att jag satt här vid datorn, så limpan som kommer ur ugnen om en kvart (om jag inte glömmer den en gång till) kommer nog att vara mer svart än brun.

Sånt är mitt dagliga bröd. Inte riktigt good enough för att lägga ut på Facebook, men det går i alla fall att äta.

Mmhmmm

Nu har jag just kört sju timmar med en ettåring och en femåring i bilen. Fråga mig vad som helst och jag svarar "mmhmmm" och fortsätter stirra frånvarande in i väggen. Det betyder att nu är det bra läge för dig som t.ex. vill få tillstånd att plocka allt innehåll ur min plånbok (4,55 i kontanter, ett bibliotekskort, samt fyrtiotalet osorterade kvitton) eller liknande tveksam aktivitet. Jag kommer inte att störa dig.

Dagens fråga: varför somnar mina barn aldrig i bilen? De kommer ju från ett släkte av prima bilsomnare. Samt: är de möjligen de enda barnen i detta rike som sitter klarvakna oavsett vilka mängder sövande motorljud man utsätter dem för?

I will hunt you down

Idag fick jag ett brev från min kära vän Folkpensionsanstalten.

Som vissa av er kanske har förstått är jag inte särskilt easygoing ens under de bästa förutsättningar, men när jag har att göra med FPA släpper jag mig verkligen nervös och river spelbyxorna (för att nu använda diverse närpesiska och finska uttryck). Det är nåt med att man ska stå där med hatten i hand och be om förlåtelse för att man finns, i tre exemplar och med bilagor som inkluderar löneutdrag för hela innevarande och föregående decennium - för en själv och ens man och mormor och morfar och farfars gamla tofflor. Har man tur får man tre och femti i månaden för besväret, varav FPA ödmjukt vägra utbetala två och femti för det är förskottsinnehållning på skatten.

Så där stod jag i hallen och sa väl övervägda utlåtanden i stil med MEN VARFÖR SKICKAR DE DEN HÄR SKITEN ÅT MIG JAG HAR JU REDAN FYLLT I DET HÄR FATTAS BARA ATT DE INTE TÄNKER BETALA NU OCKSÅ %¤#&%¤!!!

Barnen föreföll oberörda, det är ju bara så mor låter när hon öppnar fönsterkuvert. Maken såg lätt förvirrad ut inför det osammanhängande utbrottet, borde han ingripa på nåt sätt? Bäst att låta det hela blåsa över.

Med det här vill jag ha sagt att om just DU råkar arbeta på FPA:s telefonservice, ät en ordentlig frukost och sätt dig stadigt på kontorsstolen för imorgon är det perkele jag som ringer.

Saker jag såg i lekparken idag, del 2

I vår serie "Practical jokes för dig med mycket fritid - och 300 m gladpack."

Sniff

Vojne, vojne, säsongens första förkylning har redan slagit till i vårt läger. Det är straffet för att vi stannat på alla Finlands ABC-stationer nyligen, och slickat på alla leksaker i alla barnhörnor. Affärskedjor är av ondo. Vi borde ha stannat på den där lilla privatägda kaffestugan i Nakkila i stället, den där som ser ut som ett gömställe för maffian. Fast jag tyckte precis jag såg en skylt med "stängt" utanför den, när vi susade förbi på väg mot nästa ABC. Vi och alla andra, tydligen.

Bäst jag lägger i hårrullarna nu och går till sängs. Så jag är (marginellt) utvilad inför nattens alla snorrelaterade aktiviteter.

Till alla pojkar mellan 12 och 23

Nej, det är inte "en portion" bara för att det är "en burk". Inte i alla fall om burken innehåller en liter apelsinjuice. Eller en och en halv liter Cola.

Här skulle jag kunna påpeka att då jag var liten fick man dela med tre kusiner på en liten 0,33-litersflaska med rödlimonad. Men det har ju många andra gjort före mig så det ids jag inte.

Saker jag såg i lekparken idag

1. Mamma ammar sprattlande motvillig tvååring vid sandlådan. Eller inte vet jag om han var två. Men kroppslängden var uppskattningsvis minst 154 cm.

2. Vid ett tillfälle tittar jag mig omkring och inser att sex av åtta föräldrar pratar i telefon eller kollar nätet på sin smartphone medan de uttråkat håller ett fjärdedels öga på sina barn.


P.S. Jag glömde säga att mamman med tvååringen dessutom talade i telefon medan hon ammade.

Tomt prat

Jaha, det blev inte mycket bloggat i sommar. Det är inte så lätt att uppdatera saker på nätet utan... öh, nät. I alla fall fick jag mycket tid över att tänka på bloggen som fenomen - dess existensberättigande, tematiken, etc etc.

Varför blogga, egentligen? Jag har ifrågasatt det förr och fortsätter göra det. Jag har i alla fall inget trängande behov av att skylta med min vardag. Tvärtom, snarare. Jag har inte lust att berätta roliga anekdoter om mina barn heller, så det är inte en mammablogg jag försöker åstadkomma. Och gudarna ska veta att det inte är en modeblogg, matblogg, cupcakeblogg eller överhuvudtaget nån typ av temablogg.

Är det för läsarna, på nåt vis? Vissa indikationer tyder på att det inte enbart är min mamma som läser det här (hej, mamma!) men jag har ingen aning om vad ni övriga förväntar er. Inte är det cupcakes.

Det jag närmast kommit fram till är att jag skriver den här bloggen för att jag inte kan låta bli att skriva. Och för att vardagen ibland får mig att stå och fylla diskmaskinen hela tiden i stället för att skriva. Sen går jag där och surar utan att förstå varför - men det är ju skrivandet som blivit oskrivet. En blogg förpliktigar lite, även om det sen blir en otematisk, innehållslös blogg.

Syjunta

Hurra, jag har hittat min pysselglädje igen! Efter en lång handarbetstorka brinner jag av iver att få sätta igång och sticka, virka, brodera, sy och svära som f*n när symaskinen motarbetar mig.

Detta har nog en del att göra med att jag idag var in till stan och rafsade igenom alla stuvbitslådor jag hittade. Garn får jag inte köpa mer av, det har jag bestämt, men stuvbitar av tyg - det är ju en heeelt annan sak. Konsumtion ökar livsglädjen, nåt annat kan man inte säga. I alla fall temporärt.

Som ni förstår innebär det här att ni alla kommer att få hemvävda rattmuffar i julklapp från mig i år. Be afraid. Be very afraid.

Packa pappas kappsäck (och alla andras också)

Som ni kanske vet tillbringar jag en oproportionerligt stor del av min tid med att vänta på kriget som nån slags övervintrad Krösa-Maja från nittonhundrakallt, men i övrigt är jag nog ett barn av min tid. Och den tiden är överflödets tid. Pryttlarnas tid. Plastmojängernas tid. NyleksakfrånMcDonald'snuigen-tiden.

Nu har jag använt stora delar av sommaren till att kuska runt ett berg av dessa pryttlar från en adress till en annan. Minsta övernattning kräver tydligen en hel baklucka full av pryttelhelvete och en logistikplan som skulle imponera på ledningen för det finska försvaret. Om man var ensam skulle man kanske klara sig med en tandborste och extra underkläder, men nåt sånt finns inte när man släpar med sig två ungar i kladdåldern.

Undra på att min generation är Generation Rensa I Röran. Städa ut, kasta bort, feng shui! Jag älskar att rensa ut, till den grad att jag börjar bli ett internt släktskämt. ("Är Maria på väg? Lås kylskåpet innan hon får för sig att städa!")

Därför har jag blivit mycket förvånad när jag denna sommar upptäckt ett nytt och oroväckande drag hos mig själv: jag tvekar inför att göra mig av med onödiga saker. Där står jag med en skev teflonstekpanna med rispor på längden och tvären, och funderar på vad jag borde göra med den. Fortsätta använda den med höggradig irritation och potentiell plastförgiftning som följd? Reparera den, med jesustejp kanske? Använda den som ett praktiskt underlag för våra rajgräsodlingar?

Kanske är det min interna Krösa-Maja som börjar ta över allt mer av min själ. ("Det kan vara bra med en gammal teflonstekpanna om KRIGET kommer!") Men det är en sak att vilja spara på de där onödiga grejorna. Jag önskar bara att jag slapp släpa dem av och an hela tiden.

Bara jag, datorn och 1,5 kilo tomater

Jaha, vad gör jag just nu då? Dricker paraplydrinkar i Bahamas? Hänger med kultureliten i New York?

Nej, jag sitter här i köket och kokar ketchup. Ketchup som i det-får-man-för-nån-euro-flaskan-i-butik.

Jag har inget att säga till mitt försvar förutom att det är tomatkarneval i Närpes i helgen. Är man inte lagd för att hänga i öltältet får man väl försöka ha roligt på nåt annat sätt.

Jaksa vielä vartti!

Då man kör bil från Helsingfors till Österbotten finns det i höjd med Forssa (Forssa som jag känner det = ett halvt dussin bensinmackar och rastplatser för bilister) en reklamskylt för glasfabriken i Humppila: jaksa vielä vartti! Orka en kvart till, för det tar bara femton minuter härifrån till Humppila och då kan du göra av med dina lunchpengar där i stället. Please!

Det här tycker jag är ett lysande motto som borde finnas på blinkande neonskyltar lite överallt, inte bara i Forssa.

Nattningsdags för barnen? Längtar du efter att Supernanny ska komma in och styra upp det här kaoset?
Jaksa vielä vartti! (Sen somnar dom.)

Tråkigaste släktmiddagen i världshistorien?
Jaksa vielä vartti! (Sen kan du låsa in dig på toaletten och låtsas att du har diarré.)

Kallaste sommaren sedan 1785?
Jaksa vielä vartti! (Eller... tja, hur länge det nu tar. Men en sån här sommar behöver man inte visa upp sig i bikini så du kan lugnt gå loss på chipsen&jordgubbscidern.)

Lugna puckar

"Semester", kallar dom det. Vem dom nu är. Klart är i alla fall att dom inte har en trapetskonstnär till ettåring som håller på att upptäcka världen.

I vanliga fall, då vi har inte-semester, är världen inordnad så att man bara behöver lämpa av ettåringen på en av flera alternativa barnsäkra lekparker. Sen tofflar man passivt efter honom i en timme medan man tänker på upplösningen av Prison Break (första säsongen). Och sen är det dags för lunch / tupplur / middag, tack och lov.

Så är inte fallet på "semestern". Under den hålls man i konstant red alert-tillstånd, med sinnena på helspänn så att man i sista sekunden kan plocka ner nämnda ettåring från ett schaktblad / högt stup / livsfarligt staplad vedhög / bastukaminen / fasters samling med nåldynor.

På den ljusa sidan noterar vi att ettåringen nyss lärt sig klättra ner från höga platser med benen först, i stället för den hittills populära kamikaze-metoden med fontanellen rakt i backen. Han har också lärt sig att spotta ut potatis, ta den i handen och kasta bitarna på golvet, men det väljer jag att ignorera i det här skedet. Glaset är halvfullt, och hör sen.

Attack of the 50 foot tomatampel

Nu tänker jag göra lite reklam här. För jag tror att jag i Närpestrakten har minst fyra läsare som jag inte är släkt med, och det här är till er:

Om ni i likhet med mig har drivit upp egna tomatplantor i vår och insett att de nu är två meter höga med sammanlagt tre blad och fyra blomknoppar, då kan ni ta en tur via svieron i Pörtmossa (Vasavägen 2470) och skaffa er en köpis-tomatplanta i stället. I Pörtmåsan matar de sina tomatplantor med kraftfoder och Red Bull, så tomatplantorna (eller tomatamplarna, om man ska vara noga) ser ut som om It Came From Outer Space. Jag förväntar mig en magnifik skörd i år.

Själv tycker jag att det är lite obehagligt med gårdsbutiker, eftersom man aldrig riktigt vet om man är på väg in i själva butiken eller i pannrummet. I det här fallet löser man frågan genom att stå och se förvirrad ut på gården en stund, så kommer någon och leder en till amplarna.

P.S. Jag vill understryka att jag varken är betald för eller ens ombedd att skriva det här, jag tycker bara att de där tomatamplarna nästan är för bra för att vara sanna. Skrattretande billiga, dessutom.

Kvinnan av (det otvättade) folket

Det är sommar, hörni. Vissa förvandlas till varulvar av månsken, och jag förvandlas till en kvinna från tidigt 1900-tal av sommar. Jag går omkring utan skor, lever tidvis utan vatten&avlopp, samt tvättar mig endast till större högtider (orsak och verkan, kallas de där två sistnämnda sakerna).

Och jag glömmer plötsligt bort vad datatekniken gjort för mänskligheten. I stället dammar jag av bibliotekets klassiska luntor och plöjer igenom dem. I fjol tog jag mig igenom Utvandrarna-serien, året innan var det Jane Austen-rally. Ho vet varför jag alltid blir sugen på klassiker när vädret blir varmare. Normalt är jag ett sånt där kiosklitteraturs-slapparsle.

Så om jag inte hänger så mycket på mailen/Facebook/Twitter/bloggen beror det förmodligen på att jag sitter och läser mina gamla Agatha Christie-deckare med skitigt hår. (Klassiker OCH kiosklitteratur! Kan det bli bättre?)

I år har jag för övrigt inlett säsongen med en Kaskö-klassiker, tja, den enda Kaskö-klassikern, är jag rädd. Jag kom äntligen för att läsa Oscar Nisséns "Sjöbobacken" som handlar om livet i min gamla hemstad, förr i världen. Och bra var den, boken. Den kan jag rekommendera om ni råkar få tag i den. Bygdelitteratur från 1970-talet är väl tyvärr inte det som dagens bibliotek älskar att spara, men ibland har man tur. Annars kan man ta en tur till Sjöbobacken personligen, det är folkfest i månadsskiftet juni/juli.

Med tillförsikt mot framtiden

Nu ska jag avslöja ett fånigt drag hos mig själv - jag kan icke räkna dem alla, men det här är ett. Jag planerar nämligen saker med utgångspunkt i KRIGET (oklart vilket). Inte kanske så där medvetet, men det finns i alla fall i bakhuvudet, mot min vilja.

Ex:
"Det vore bra med ett rejält potatisland, då kan man odla lite mat åt sig själv. (IFALL KRIGET KOMMER OCH ALLA FÅR SVÄLTA...)"
"Den som spar ett gammalt snöre, han har i alla fall ett gammalt snöre. (IFALL DET BLIR KRIG OCH MAN INTE KAN KÖPA NYTT...)"

Sett så där ur mänsklighetens samlade historiska perspektiv är jag kanske inte helt ute och cyklar. Men ibland kan jag tycka att jag kanske helst skulle vilja umgås lite mindre med mig själv. Jämfört med mig är Krösa-Maja både gladlynt och optimistiskt lagd.

Alla irriterar mig, till och med jag själv

I min jämförande folklivsforskning har vi nu kommit fram till kapitel 93: 
Beteendeskillnader i fotgängartrafiken, en studie i olika åldersgrupper.

10-12-åringar: märker in-gen-ting förutom det som de själva håller på med. Stegar ut framför vad som helst: cyklar, barnvagnar, rollatorer, spårvagnar. Märker inget när deras liv räddas (igen) av en chaufför som ådrar sig en lindrig hjärtattack på kuppen.

15-16-åringar: som ovan, fast intressesfären har utvidgats till vad andra ungdomar av motsatta könet håller på med.


27-40-åriga kvinnor, underavdelning barnvagnsmammor: lyckas på samma gång frakta med sig en sexårig racerförare på cykel, en treårig racerförare på en något mindre cykel, en bebis i vagnen, två Alepa-kassar, en ryggsäck i barnstorlek, tre heliumballonger, extra skor, en gympapåse och två nya hortensior till balkongen. Varning: tilltalas på egen risk.


80-åringa kvinnor, underavdelning överklasstant: har inget att förlora längre. Will run you down and dance on your grave. Håll dig utom räckhåll för promenadkäppen.

Ursäkta

Det har varit lite tyst här på sistone, det inser jag. Jag är nog kvar här. Ingen panik! (För panik är väl vad ni fick när jag tystnade några dagar?)

Nu inför och under sommaren kan det bli så här. Mycket på gång, mycket på språng. Det kan bli lite glest mellan inläggen, men den som väntar på nåt gott bla bla.

Mycket på gång är ordet. Ettåringen gångar på lite överallt, bland annat i soffan där han inte riktigt kan hålla balansen (vem kan det?) och lyckades på så sätt skaffa sig sin första bula i pannan idag. Det var vår första bula nånsin, för son nr 1 har ju alltid varit väldigt förnuftig av sig och inte så mycket som klämt ett endaste finger. Så jag ringde ordentligt till hälsovårdsupplysningen, som tyckte att jag borde hålla utkik efter symtom på hjärnskakning och för säkerhets skull väcka honom var fjärde timme. Väcka! När han äntligen börjat sova hela nätter. Nå, jag tror inte det är nån hjärnskakning på gång här som tur är.

Kvällste däremot, det är på gång. Inom en snar framtid.

Odla din åker - eller ät den direkt

Natüren, ah! Idag har vi grävt och grävt i vår lilla adoptivåker, som vi med tacksamma buganden får låna av tjocka släkten. Eller rättare sagt, mamma och pappa har grävt, snart-femåringen har dragit runt med olika räfsor och "räddat" daggmaskar, och ettåringen har suttit mitt i leråkern och ätit jord. Den sistnämnde kommer nu av allt att döma att få diarré, stelkramp, eller ett immunförsvar som inget kan rå på.

Sen var vi tvungna att åka hem till civilisationen, för det var nån livsviktig fotbollsmatch som inte fick missas. Lite synd, för där ute på tv-fria vischan var det årets första riktiga försommardag, med värme och sol och inte en enda mygga i sikte. Men var gör man inte för UEFA?

Just nu ligger ettåringen fortfarande vaken och ugglar, trots att det är nästan tre timmar efter sängdags för honom. Han har nämligen lyckats med konststycket att ta tre tupplurar idag (bilen till landet, ute på landet och bilen till stan) och är lika pigg som hans nattande pappa är uttråkad. Kanske somnar de båda två där i sängen innan UEFAn är slut.

Kanske, kanske

Förra natten var en mycket kort sejour mellan en uppesittarkväll och en ettåringen-vaknar-halv-sex-morgon, men jag lyckades ändå drömma en massa krafs. Bland annat drömde jag att jag hade två döttrar, förutom mina två söner då. Tyvärr lyckades jag inte komma på namnen på döttrarna, det hela var mycket förtretligt. Dessutom blev jag i drömmen bjuden på en väldigt motbjudande rostbiff, som snarare liknade nån typ av jättestor, rå lever. Hon som bjöd var en skum tant som inte åt nåt själv, utan bara drack vatten och fascinerat tittade på då jag åt, vilket fick mig att misstänka att käket egentligen var oätligt, kanske rent av förgiftat.

Vad lära vi oss av detta? Möjligen att:
a) jag behöver en husmorssemester, långt borta från barn och matlagning
b) min kännedom om kött och dess tillagande kanske inte är den bästa, eftersom jag inte kan skilja på en rostbiff och en lever, eller
c) sitt inte uppe och hetssurfa på Oikotie innan du går och lägger dig.

Håhå jaja. Kanske går jag och lägger mig tidigare idag. Kanske sover ettåringen ända till 6.30 imorgon. Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske...

Anonyma mingelhatare, rf.

Idag var vi med nästan-femåringen till hälsovårdscentralen på femårskontroll (jo, han gick igenom besiktningen i år också) och sin vana trogen förvandlades han omedelbart till ett blygt, tyst nervvrak som knappt ville lämna mammas famn. Så har det varit på varenda kontroll sedan han var 1,5 år. Jag tror nästan det står i hans fil på hvc att pojken ännu inte lärt sig tala, för han säger knappt nåt då vi är dit. Detta är alltså ett barn som normalt pladdrar så att vi blöder ur öronen här hemma.

Men vad kan man? Är man blyg så är man. Det är något som jag brottas med själv nästan varje dag. Vissa som känner mig kanske inte tror det. Jag som alltid blandar mig i allt och knappt kan hålla munnen stängd, speciellt inte om mina egna utmärkta åsikter. Det är inte det. Däremot har jag ett svårt fall av BMS. Jag är Blyg Mot Somliga.

Somliga, det är en svårdefinierad blandning av människor jag inte känner så bra, människor jag känner bra men som gör mig nervös av nån anledning, och människor jag aldrig har sett förr i mitt liv. Kommer de att gilla mig?, tänker jag nervöst när jag träffar dem på nåt mingelparty (urk! mingel!) och så blir jag tyst och inåtvänd. Kanske är det blyghetens kärna, att man inte riktigt vet om man får vara sig själv. Och så låser man sig, för att inte göra nåt dumt i misstag.

Som fotnot kan vi ännu notera att det känns ganska så där "Statens program för bevarande av den friska ariska rasen", detta med årskontroller för barn. Är du fyra? Då ska du ha lärt dig att hoppa jättehögt jämfota, annars! Tänk om det fanns 27-årskontroller? Eller 35-årskontroller, där hela din fysiska och mentala kapacitet gås igenom. Förstår du vad det står i dina skattepapper? Har du bearbetat de själsliga ärren från att växa upp i din mystiska familj? Och sen, när vi gått igenom hela frågeformuläret, får du rita grafer och till sist blir det Coopertest...

Happy happy

Mors dag. Har ni tänkt på att det är en dag på året då småbarnsmammor belönas för sina uppoffringar som mor (ingen sömn, alltid nån annans snor på tröjärmen) genom att umgås så lite som möjligt med sina barn?

Eller nåja. De får gärna komma på morgonen med blommor och presenter, men sen ska de kuskas ut i köket så mamma kan ta lite sovmorgon. Och resten av dagen ska mamma allra helst bara ligga i en schäslong och äta praliner - eller det är i alla fall målsättningen. I verkliga världen får mammorna förmodligen göra allt det vanliga jobbet, förutom att de där vid 14-tiden tillåts låsa in sig på toaletten för en väldigt lång, tidskriftsrelaterad kisspaus.

För att citera en klassisk filosof, så lär Brad Pitt ha sagt nåt i stil med att det här med att få barn, det är det finaste han varit med om, och på samma gång the biggest pain in the ass han upplevt. Jag är lite böjd att hålla med. Det är mycket jobb, i alla fall för någon som tillbringade sina första 30 år med att ligga ifred och läsa romaner. Å andra sidan skulle jag aldrig byta ut mitt liv mot något annat. Och så tycker jag man ska få känna, det där ambivalenta pendlandet mellan lycka och vardagsirritation. Så tror jag de facto att de flesta föräldrar känner, fast man helst ska vara genom-happy-happy om nån tidning till äventyrs kommer och intervjuar en.

Och jo, min morsdag var fin. En solig söndag fylld med vardagligheter, en pladdrande fyraåring, en ettåring som klättrar i gardinerna. Inte mycket till schäslonger och praliner medan barnen var vakna. Men nu sover de sött och här i min omedelbara närhet finns en soffa och en chokladplatta. Mors kväll är inte så pjåkig den heller.

Saker jag lärt mig om mig själv denna vecka

1. Jag blir fort uttråkad av mat. Vi har hittills (innan min sparkampanj) slängt bort ganska mycket skämd mat, och det beror mest på att jag inte orkar äta samma sak två dagar i rad, inser jag nu. Rester? Boooring. De brukar få långligga i kylskåpet tills de måste föras till de sälla jaktmarkerna. Men nu har jag varit en duktig flicka och tuggat i mig det sista av allt: pannkakan, korvsoppan, de där gamla vindruvorna som börjar se lite ledsna ut.

2. Ett av mina mest osympatiska drag är att jag är missunnsam mot andra. Det är kanske förståeligt när man är fem år gammal och inte vill att nån annan ska leka med ens Barbiedockor, men när man är trettiofem är det inte kosher. Ner på golvet och gör hundra straffarmhävningar!

3. Det tar mig ynka fem dar att göra slut på en ugnsplåt med mockarutor. Okej, jag fick lite hjälp. Men bara lite.

Prata om det

Ettåringen tomtar på som vanligt. Han har lärt sig gå på rätt kort tid, för nån månad sedan kröp han och nu tultar han omkring i stället med vådlig fart. Emellanåt klättrar han upp på nåt jättehögt och farligt (allting är jättehögt och farligt när man är 80 centimeter lång) och nu har han till min oerhörda lättnad också börjat träna sig på att klättra ner från saker med fötterna först. Hittills har han tagit kortaste vägen ner, oftast uppfångad av en påpasslig förälder, men beklagligt många gånger har han också landat på skallen med ett hårt BONK. Det är inte så lätt att övervaka, ska sägas. Han behöver inte alls vara uppflugen på nåt för att det ska sluta med en bonkare, det räcker med att han sitter på rumpan och tittar för långt uppåt på lampan eller ballongen eller vad det nu kan vara.

Men eftersom man som förälder alltid är lite överivrig väntar jag nu otåligt på att han ska börja prata också. Storebror hoppade över det här med klättring och gick direkt på pratet i stället. I den här åldern vill jag minnas att han redan hade ett ordförråd på tiotals ord, även om det bara var jag och hans far som förstod dem.

Så icke ettåringen. Han är ett tystlåtet barn, säger inte mycket när han är nöjd och när han är missnöjd räcker det ju med att säga UGAUAGAGAUUUU! i stället för "kan du skynda på med vällingen, morsan?". Det som hittills kommer närmast ord är TU-TU! , kompletterat med vilda gester medan han pekar på tutten (alltså nappen, för er läsare från Sverige). Men han kan lika gärna bara smacka upprepat, för att demonstrera hur bra en tutt skulle passa i munnen just nu.

"Behärskar något viktigt ord" är nu den enda punkt vi inte nogsamt har prickat av i hans hälsovårdshäfte. Och snart får vi bråttom, för häftet tar slut vid 15 månader. Om nu inte TU-TU! (smack smack) räknas som ett viktigt ord.

Tjena snygging

Ja, vad gör man inte för att få se vackra män duktiga skådespelare. Här sitter jag nu och stirrar på en jättedålig scifi-rulle för att en av mina favoritskådespelare är med i ungefär 3 sekunder. Han den här är inte så dum heller.

Om min kära make frågar kommer jag naturligtvis att hävda i sten att detta är en kvalitetsfilm utan dess like.

Kampanjdags

Den nådiga finska staten skänker mig varje månad ett generöst bidrag - eller nej, det gör den ju inte. Vårdbidraget trillar förvisso regelbundet in, men särskilt generöst är det inte. Så man börjar hålla lite hårdare i plånboken.

Vilket gör det aktuellt med nåt som jag funderat på ett tag. Våra utgifter för mat har en tendens att rusa iväg, fast vi inte direkt köper oxfilé varje dag. Däremot har vi en tendens att alltid köpa ekologiskt - bra men dyrt som tusan - eller helt enkelt slentrianköpa "den finare burken", fast fulburken från Pirkka smakar likadant och kanske till och med är tillverkad i samma fabrik som finburken.

Går det att spara in på matkontot utan att känna att man direkt försakar nåt, genom att göra genomtänkta val och inte gå som en zombie genom mataffären? (Note-to-self: lämna barnen hemma när jag handlar.) Det tänker jag testa nu i maj. Det sammanfaller dessutom väldigt väl med årets stora frystömning: dags att äta upp de där mystiska rörorna man gömt i frysens mörkaste hörn, så att det blir plats för nya fräscha burkar när skördesäsongen infaller. För att inte tala om de där övergivna paketen i torrskåpet. Dags att stå sitt kast: har jag köpt dem får jag väl lov att äta upp dem. Kanske. Beträffande det där äckliga kumminknäckebrödet lovar jag inget bestämt.

Du sköna nya värld

Härrigud. Nätet låg nere i eftermiddags och vi kände oss alldeles avskurna från omvärlden. Det var som att sitta på en öde ö och försöka göra upp eld genom att gnida två scouter mot varandra (min fars gamla - mycket gamla - favoritvits).

I nåt skede försökte maken leta upp en adress, nåt vi normalt skulle ha gjort på Google maps. Har vi nån telefonkatalog, undrade han hoppfullt. Telefonkatalog! Så oerhört 1986. Svaret var naturligtvis nej.

Ibland känns det lite skrämmande att alla görs så totalt beroende av nyckfull teknik som kan få hicka när som helst. Sen får man köra omkring i norra Helsingfors med en karta från 2001 och hoppas att de inte byggt om nåt.

Full rulle

Maken suckade just: "tänk om man skulle få ta det lugnt då man har en ledig dag, sitta ner och läsa en bok eller nåt...".

Just nu är det nämligen inte snack om nåt sånt i vår familj. Om man inte måste laga mat eller hänga upp tvätten så ska fyraåringen leka fantasilekar där mamma och pappa ingår som rekvisita ("nu är du en mullvad, och jag är en myra som sa ska vi leka mullvaden?, och vad sa du då???"). För att inte tala om att man just nu måste ha ögonen på ettåringen varje sekund som han är vaken, eftersom han i ett huj klättrar upp på soffor och sängar och sen står där och svajar farligt.

Så jo, det skulle vara trevligt att få sätta sig ner och ta det lugnt en hel dag, men det lär inte bli aktuellt på några år än. Och eftersom jag just skrev "år" och inte till exempel "veckor" så kan jag bara tänka på detta förbjudna scenario några sekunder åt gången. Annars blir jag så där otrevligt uppgiven, och det gör ju ingen glad.

Lite roligt är det ju att man tänker på "sätta sig ner med en bok" med samma skälvande overklighetskänsla som andra tänker på "bo i ett rum gjort av choklad" eller "nubisk slav som fläktar mig med påfågelsplym". Och förr eller senare får jag ju trots allt sätta mig ner med min bok ifred. Varvid jag garanterat kommer att tänka men var är barnen? Och varför kommer de aldrig hit och umgås med mig?

Va, ska alla vara hemma?

Vanudå, ledigt fyra dagar? Ingen har berättat för mig att hela familjen tänker ha semester ända till första maj. Själv är jag ju alltid "ledig" (dvs. på mitt dygnetruntjobb som barnskötare) så jag tänker ju inte på sånt här som lediga klämdagar. Jag tänker knappt på om det är onsdag eller söndag eller julafton. Eller vilket år det är, och så där. Nå, det är väl bara att klämma på då och ha ledigt. Allihopa.