24 saker jag gillar, del 11

Jag satt och rotade runt i hjärncellerna, riktigt de innersta och mest oförstörda, men hade ändå svårt att komma på nåt som jag gillar som INTE har sin upprinning i min barndom. Är det så? Är man nyfiken och öppen och formbar bara under de första åren av sitt liv, för att sen bomma igen hjärnan och sitta där med sin nostalgiska gamla skåpmat i evighet amen? "Inte kommer det nån bra musik på radion nuförtiden, det är bara sån där dunka-dunka..."

(Fotnot. Om jag på riktigt börjar använda ordet dunka-dunka i nåt sammanhang, vänligen kontakta hälsovårdspersonal.)

Jaja. Det här är en riktig klassiker från min svårutrotade barndom då: sparkstöttingen. Ooooh, jag älskar sparkstöttingar! Kaskö var en riktig sparkstöttingsstad då jag var liten, möjligen på grund av dålig ekonomi som bara tillät staden att sanda i en smal sträng mitt på gatan. På vägkanten, eller till och med på hela vägen de gånger då det inte sandades alls, flög man fram i rask takt med sparkarin. Alla ungarna tog sparkarin till skolan, det stod många tiotals sparkstöttingar uppradade vid lågstadiet och när skoldagen var slut skulle alla hitta sin egen röda/blå/träfärgade sparkare, som kändes igen på subtila märken såsom "avsaknad av träflisa" eller "skevt handtag". Varför kom ingen på att skriva sitt namn på kälken? Åtminstone en gång kom jag hem med fel sparkstötting, men det var ju egentligen ingen större skillnad på dem. Vi har fel sparkstötting än idag, och bra går det.

Nu hoppas jag intensivt att jag ska få åka mycket sparkstötting i vinter. Maken till nostalgiskt OCH praktiskt fordon kan ju inte finnas.