Löften av olika slag

Haaa! Nu har jag läst mitt första årshoroskop för 2017 och det står KLART OCH TYDLIGT att jag kommer att tjäna mera cash i höst. Året Runt, jag kommer att hålla er ansvariga för om det inte slår in.

Vad övrigt är så har jag lyckats med exakt noll av mina föresatser för denna semester, vilket är remarkabelt med tanke på att de föresatserna var
1) sova
2) se på bra filmer.

Vilket föranleder följande tankegångar:
1) varför ska jag alltid ha föresatser? Kan man inte bara få skita i allt nån gång?, samt
2) jag såg en mycket dålig film som i alla fall var bra på det sättet att huvudrollsinnehavaren var mycket stilig, räknas det? Det var inte Channing Tatum.

Och nu är det snart nyår också. Borde man lova nåt? Mot bättre vetande går jag alltid i fällan och lovar guld och gröna skogar och magrutor senast i mars. Det känns lite som om man gett upp totalt om man inte alls vill bättra sig lite. Eller mycket. Det är alltid mycket.

Så, magrutor i mars, är ni med?

Voffor gör di på detta viset?

Heliga guds moster, är det bara en vecka kvar till lillajul? Det är det, va? Säg gärna att jag har räknat fel, för jag är inte riktigt beredd på det här. Var det inte just augusti?

Inte för att jag har nåt emot jul. Jag gillar adventstiden och julljusen och dadelkakorna och allt det där. Men det här prylberget?

Det är den där tiden på året när man på omkring på Prisma och får ångest av all plast och krimskrams som ska krängas ut till jul. Ska det vara så här? År 2016? Klimatförändringen, ni vet?

Nå men dadelkakan, som sagt. Den är ganska miljövänlig. Den ser jag fram emot med ogrumlad glädje.

Gud så många frågetecken i det här inlägget, för övrigt. Och Gud omnämnes två gånger. Tre, för att vara exakt.

Prutt också

Dag tio i en månadslång godisstrejk och jag vill bara slita upp en sockerpåse med tänderna och gurgla den i mig. Det är SKITJOBBIGT, kan jag tala om. Jag försökte nyss knarka russin men de funkar inte lika bra. 

Och Amerika styrs av en orange apa och hans motbjudande apkompisar. Jag har haft bättre onsdagar.

Allt jag har att göra

Jag har tänkt ett tag att jag ska blogga om vad jag egentligen gör på jobbet, för ingen tycks veta vad det möjligen skulle kunna vara. Man märker att folk tror att arbetet på ett allmänt bibliotek är väldigt lugnt och fridsamt, för så känns det ju när man är kund där. Stillsam stämning, folk talar ganska lågt, ingen springer.

Vi får en massa ansökningar om arbetsträning för halta och lytta och utbrända människor. De verkar tänka sig en arbetsbild där man sitter och läser romaner i tysthet, men det är som sagt kundernas uppgift, inte personalens. Biblioteksarbete är full rulle i åtta timmar, på små bibliotek dessutom en blandning mellan högt och lågt, kroppsarbete och klickklickklick framför datorn.

Då kör vi då? Eller?

Vi tar igår som exempel, för då körde jag ett dubbelskift från 8.30 till 20.00. Inte helt optimalt. Tur att det inte händer så ofta.

Ragla in, pejla läget för Halloweendagen som mina kollegor turligt nog redan förberett (i timmar). Pyssel, check. Sagorum, check. Klädstationer för ungarna, check. Rafsa omkring i lagret efter Halloweengrejor och klä ut mig till spökdirektör med hög hatt, spindlar och skelettdräkt. Sminket får vara i år, ser väl ändå tillräckligt blek och hålögd ut i mitt naturliga tillstånd. Tillsammans med kollegorna: ta emot dryga trettio ungar och förskolelärare, leda dem genom pyssel, knyta hundra små pilliga knutar på pysslen.

Lunch, läsa mail, åtgärda de mest brådskande. Översätta en kort text till svenska. Sitta två timmar i möte om organisationsförändring. Evenemangsplanering inför nästa vår, maila författare inför författarbesök, maila datorlärare om datorundervisning, maila kollegor om deras åsikt om diverse planer. Uppdatera bibbans Facebook. Kaffepaus.

Föra in några efterfrågade böcker i bibliotekssystemet. Göra skyltar till bokutställningar etc. Ta bort gamla inaktuella skyltar. Flera mail. Folk verkar ha drabbats av maildiarré.

Inhalera sista matbiten jag hittar i kylskåpet, en rest från lunchen. Dra bokcirkel med de trevliga damerna som gått på samma "kurs" flera år: prat och skratt i en dryg timme, sedan får de nästa månads bok. Kolla när sista bussen går. Springa dit. Hemma kl. 20.45, ungefär.

Och så upp följande morgon igen. Idag har i sin helhet varit en kundbetjäningsdag. Ta emot 9 lådor reservationer och returneringar från andra bibliotek, sätta dem i hyllan. Städa upp böcker och möbler så att det ser representativt ut. Hjälpa kunder med allt från kopiering till att hitta böcker. Samtidigt, mellan kunderna: göra allt det där andra kontorsarbetet. Läsa och svara på mail, göra fler skyltar och infopapper, Printa listor över reserverade böcker, plocka ihop dem. Lubba iväg till posten efter ett paket, ställa ut katalogerna som fanns i paketet. Plocka ihop tävlingskuponger i vår kundomröstning. Tusen små mikrouppgifter som ska kommas ihåg. Kollegor med frågor, kunder med frågor, ständiga avbrott. Där är kanske den största utmaningen: att vara effektiv, komma ihåg, göra sitt jobb noggrant, trots att hjärnan hela tiden får sin process avbruten. Det finns inga stora sjok med tid som man rår över själv.

Ja, så lär det väl fortsätta imorgon också. Jag kanske ska fortsätta på den här linjen, dag efter dag efter dag med blogginlägg om vad jag gjort, på detaljnivå. Kanske finns det nåt pris för "Årets mest sövande blogg" som Föreningen för Oss Med Sömnproblem delar ut.

Åh, förresten, jag måste berätta...

Idag var det nån på jobbet som sa att man borde starta en blogg på hemsidan för att få mer trafik dit.

Hohohohoho! *torkar ögonen*
Den var bra, den.

Och sen var det en klok en som återförde oss till verkligheten och påpekade att man möjligen, med stenhård marknadsföring, kan få några kråkor att läsa en blogg om den här skriven av Kimi Räikkönens fru. Eller nån annan kändis. (Vem är Kimi Räikkönens fru?)

Nu har jag ju haft lite annat för mig och inte hunnit uppdatera den här bloggen, men såvitt jag vet så är det fem personer som läser de här texterna även när bloggen är i sin mest sprudlande form.

Fast för tillfället verkar det mest vara en fransk sökrobot.

Nå, à prochaine, tout le monde! Kanske jag hinner skriva här nån gång också. När jag försöker skjuta upp att göra nåt annat, till exempel.

Hälsningar från Grubbelträsk

Decisions, decisions...

Mitt stjärntecken är Vågen, och även om jag tycker astrologi är en massa tjafs och blahonga så är det ganska talande. Ständigt håller jag på och väger saker mot varandra. Å ena sidan, å andra sidan. Gör upp listor på plus och minus där både sidorna blir exakt lika långa. Ligger vaken och grubblar, kommer inte fram till något. Bestämmer mig till slut ofta för status quo, för att ältandet tar kål på mig.

Bäst att ligga lågt och låta det vara. Eller? Tänk om man bara har blivit bekväm, och skulle trivas bättre efter ett tillfälligt obehag? Eller? Tänk om det tvärtom är fel val, och allt nytt bara blir skit, oåterkallelig skit?

Ämnena varierar, men grubbleriet består.

Nu har jag ett antal projekt på gång igen där magkänslan säger urk urk urk, lägg ner. Men jag driver på, för logiskt sett är dessa BRA projekt som jag borde vilja göra.

Så är jag här igen då, nersjunken till midjan i grubbelträsket.

Det kanske blir bra oavsett. Eller?

Muffinsmidja är inte lika sött som det låter

Förväxlade nyss orden djupsinnig och tungsint med varandra och gjorde mig intressantare än jag är. Egentligen är jag bara lite nere över att vinterns chips och sommarens grillkorv skapat en ny volang kring midjan. Vet ni hur svårt det är att trycka ner en sån där extra soffkudde i jeansen nuförtiden, när det är inne med hög midja? Svårt. Svååårt.

Men nu tror jag att kroppen börjar styra upp det här helt själv, för plötsligt är jag sugen på gröt. Inte grillbiff med majonäs utan gröt med blåbär. Återstår att se om familjen är lika sugen, eller om jag får sitta där med min gröt medan resten av gänget äter chorizos. 

Dagens bedrift: tömde utedasset. Tretusen vuxenpoäng.

Vi noterar i annalerna

Ibland inser man saker. Som att:

- Om jag slätar ut mina WTF-rynkor mellan ögonbrynen genom att dra i pannan med båda händerna ser jag ungefär 400 år yngre ut.

- Egentligen finns det ingen bland klientelet på mitt lunchcafé som jag inte retar mig på.

- Jag lider numera av höggradig kaffekokardemens. Glömmer pannan, glömmer vattnet, glömmer filtret. Finns det nån kristelefon man kan ringa? Jag är mycket oroad.

Ajöss, nu drar jag till sjöss

Hujjj, nu är det så där igen. Är det vintern? Är det massmedia? Är det livet? 

Det enda jag vet är att jag har förvandlats till muminpappan. Jag vill dra iväg till en öde ö långt ute i havsbandet, bosätta mig där och sitta och analysera vågorna. Eller, nej, pappan ville förverkliga sig själv och Skapa, bygga vågbrytare och hålla på. Just nu vill jag mer vara som fyrvaktaren, han som övergav fyren och sin Viktiga Uppgift och i stället bosatte sig i en betongbunker ute på en klippa. Satt där och teg. Vägrade prata med sina oväntade gäster.

Kanske, kanske har det nåt att göra med att jag sover ungefär två timmar för lite varje natt. I betongbunkern skulle jag så sova i fred, tänker jag mig. Sitta och fundera på ingenting. Inte hela tiden plocka smutsiga strumpor eller försöka tillreda nåt gott till middag av en gammal limpa och tio härskna fiskpinnar.

Kanske fyrvaktaren helt enkelt var en utschasad heltidsarbetande småbarnsförälder? Jag börjar mer och mer tro det.

That awkward moment

• när någon föreslår något, man skrattar hjärtligt, och sen inser att det var på allvar
• när det går upp för dig att du och resten av församlingen är av så olika åsikter att ni är lika jämförbara som ett äpple och en Ford Escort
• när du förstår att det inte hjälper med extremt goda motargument - folk gillar helt enkelt inte att byta åsikt
• när precis varenda kotte i rummet är lika påstridig, van att få bestämma och övertygad om sin egen förträfflighet. 

Ni vet ju vad de brukar säga. Det finns en buffel i varje bekantskapskrets, och vet du inte vem det är så är det du själv.

Länketilänketilänk

Här är förresten länken till Vierge Moderne på Arenan. Möjlig att lägga ut nu då jag råkar sitta vid datorn och inte vid min värdelösa Blogger-app.

Husis tyckte om serien, det var ju trevligt.

Den medelålders jungfrun

Jag står inför ett dilemma. Nån kanske minns att jag blev filmad för ett tag sen? Det var närmare bestämt för dokumentärserien Vierge Moderne, som visas på Yle Fem från och med fredag. Jag blev ombedd att komma och prata om hur det är att vara kvinna i fyrtioårsåldern.

("Nähähääää! Jag är ju bara 38!", sa jag. Inte.)

Tyvärr hade jag ju lite missat detta med att tv-program normalt brukar VISAS offentligt i TEVE, och på webben förstås och fan och hans moster. Så nu har jag redan blinkat häpet mot kunder på jobbet, till exempel, som sagt att de sett trailern. Va? Tittar folk på Yle Fem?

Jag är ju van att ha en obskyr blogg som fem personer läser, detta med publik förstår jag mig inte på.

Nu borde man ju länka som besatt till serien på Facebook och sånt, men jag förmååår bara inte. Ståor på se! Tråor on ji naa! Fnyser Jante inom mig, han talar tydligen Vörådialekt av nån anledning. Men jag vill ju gärna att seriens upphovskvinnor ska få publik för sitt arbete. Å ena sidan, å andra sidan.

Men jag vet! Jag nämner det på min obskyra blogg, för er fem som gjort er besväret att ta er ända hit! Ni måste ju verkligen vara hemskt intresserade av mig. Problem solved!

Den hårda verkligheten

Det var det jullovet det. 

Eller nej, det var det jullovet plus en arbetsvecka, jag har bara inte orkat blogga på några dagar. I stället har jag glott på Netflix enligt principen "ingen film är så dålig att inte lite halvnaken Channing Tatum kan göra den sevärd". Men nu får jag ta mig i kragen igen. Komma tillbaka till min anmärkningsvärt Channing-fria verklighet.

Veckans prestation var att jag lyckades invalidisera mig genom att skrinna för första gången i vinter. Nacken i backen och svanskotan med, så nu går jag som en 90-åring med höftproblem och har en öm bula i bakhuvudet. Det kunde ha varit värre, det kunde ha varit jag, som maken brukar säga. Det blir lågt tempo på jobbet nästa vecka, kan jag lova.