Full rulle

Maken suckade just: "tänk om man skulle få ta det lugnt då man har en ledig dag, sitta ner och läsa en bok eller nåt...".

Just nu är det nämligen inte snack om nåt sånt i vår familj. Om man inte måste laga mat eller hänga upp tvätten så ska fyraåringen leka fantasilekar där mamma och pappa ingår som rekvisita ("nu är du en mullvad, och jag är en myra som sa ska vi leka mullvaden?, och vad sa du då???"). För att inte tala om att man just nu måste ha ögonen på ettåringen varje sekund som han är vaken, eftersom han i ett huj klättrar upp på soffor och sängar och sen står där och svajar farligt.

Så jo, det skulle vara trevligt att få sätta sig ner och ta det lugnt en hel dag, men det lär inte bli aktuellt på några år än. Och eftersom jag just skrev "år" och inte till exempel "veckor" så kan jag bara tänka på detta förbjudna scenario några sekunder åt gången. Annars blir jag så där otrevligt uppgiven, och det gör ju ingen glad.

Lite roligt är det ju att man tänker på "sätta sig ner med en bok" med samma skälvande overklighetskänsla som andra tänker på "bo i ett rum gjort av choklad" eller "nubisk slav som fläktar mig med påfågelsplym". Och förr eller senare får jag ju trots allt sätta mig ner med min bok ifred. Varvid jag garanterat kommer att tänka men var är barnen? Och varför kommer de aldrig hit och umgås med mig?