Tjocka släkten

Under påsken, när biblioteket var stängt och tidningskiosken likaså, började jag läsa en bok jag hade i hyllan men lyckats glömma bort: Joyce Carol Oates Fallen. Det är en stor och svepande berättelse om Amerika och en amerikansk släkt (kan man väl säga, åtminstone står det så på bakpärmen) under några årtionden på 1900-talet.

Amerikanska släktsagor är överlag min grej. Engelska går också an, men är inte riktigt lika roliga. Ungerska eller gambiska släktsagor intresserar mig inte alls. Detta oavsett hur bra eller dåligt skrivna texterna är. Kan det vara några receptorer i min hjärna som tagit stryk i unga år, så mycket Dallas som jag har tittat på?

Anyway, jag brukar sluka den här typen av släktkrönikor som en boa constrictor med mask när jag hittar dem. Fast samtidigt brukar jag sitta och gnälla över handlingen, speciellt då det som nu är en allvetande berättare som hela tiden är lite före i historien och antyder att allt nu kommer att gå åt helvete, som de här personerna beter sig. "Goddammit, lady, pallra dig iväg och be karln om ursäkt! Nej, vad gör du! Ställ ifrån dig whiskeyflaskan! Gift dig inte med den där!"

Pipsvängen tycks det vara på väg mot, som vanligt. Men jag måste väl läsa färdigt nu, då jag en gång börjat. Motsträvigt muttrande hela vägen.