Right now we're stuck between a rock and a hard place. Eller som det heter på svenska, just nu är vi fast mellan två-tupplurar-per-dag och en-tupplur-per-dag för ettåringens del. Eller som det heter på närpesdialekt: nu je vi i speton.
De här transportsträckorna mellan olika faser i barnens liv har sina utmaningar. Emellanåt är allt frid och fröjd och flyter på, och man hinner glömma att alla delar av vägen inte har lika slät och fin asfalt. Sen kommer man till en sån där skumpig grusväg med komockor på, och står där med förvåningens finger i häpnadens mun. Vafalls! Ska ungen inte somna problemfritt på 2,5 minuter? Ska det bli vredesutbrott i City-Market utan orsak? Ska öroninfektionerna aldrig ta slut?
Men jo, jag är hemskt tacksam över att våra grusvägsavsnitt i alla fall hittills varit rätt korta och oförargliga. Jag vill inte klaga på småsaker. Det var bara lite väl mycket tisdag i denna tisdag.
P.S. Är det nån annan än jag som har gått på grusvägar med komockor på, i dessa dagar då korna hålls inomhus året runt? Byvägen hos min farmor var sån när jag var liten. Vi kryssade mellan dynghögarna till badstranden varma sommardagar, och det är dagar jag minns med glädje. Så egentligen är jag inte helt säker på att grusvägar med komockor är nåt negativt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar