Om jag ska vara riktigt, riktigt ärlig så är nog min favoritform av kultur amerikanska slarvkomedier. Tätt följt av amerikanska relationsfilmer som slutar lyckligt. Ännu tätare följt av amerikanska detektivserier med osannolikt snygga poliser och 24-åriga blonda "forskare" som drar häpnadsväckande slutsatser på basen av ett suddigt fotspår.
På fjärde plats kommer sen en dokumentärserie om en dansk bondlurk som sjavar omkring i en gammal ihålig ylletröja och rensar ogräs med en rostig, antik jordfräs. Men det är en annan historia.
Borde man skämmas över sin begränsade smak eller tvärtom bejaka den? Nu är det bokmässa i Helsingfors, med temat ungersk litteratur, och jag är så massivt ointresserad av de stackars ungrarna att det är rent bedrövligt. Vad kan man? Och nu har jag ju precis fyllt 142 år, så det här kan inte ens skyllas på ungdomligt oförstånd längre.
Dendär danska bondlurken följer jag också med. Han är så gullig och så himla gröön.
SvaraRaderaJa, fast sedermera har han ju resignerat och börjat använda traktorer och sånt, i början skulle han ju ploga med en hästdragen stenåldersmaskin. Jag gillar den där grönheten och den optimistiska övertygelsen om att allt går, bara man är tillräckligt envis!
Raderahej! hittade hit via linnjung.com där någon rekommenderat din blogg. det var en bra rekommendation! jag har haft trevlig läsning!
SvaraRaderamed önska om ett trevligt veckoslut!
s
Ooo, tack, så glad jag blir!
Radera