Är det bara delirium eller är min ena framtand liiite, lite lös? Gudars skymning, så jag avskyr tänder som gör väsen av sig. De ska vara raka och rena och hela, och i övrigt ska de hålla käft.
Det gör mina tänder förstås inte, för typ 1992 möblerade skoltandläkaren om i mitt garnityr (järnvägsräls uppe och nere och de där hemska gummibanden som höll samman käkarna, som om nån fruktat att underkäken rymmer ifall den inte surras fast). Sedan dess är framtänderna för evigt lite på utflykt än hit, än dit, och måste förankras med ett par rejäla metalltrådar för att inte löpa amok. Och så lär det förbli tills jag trillar av pinn, alternativt tänderna trillar ut, vilket som nu kommer först.
Så nu tänker jag INTE låtsas om denna lätt vacklande känsla i främre munnen utan döva sinnena med nåt fredagsmysaktigt. Sprit! Eller kanske snarare en kombination av fett, salt och socker. Whatever it takes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar