Glider på en digital räkmacka

Tittar på Barnkanalen och deras version av Talang, eller vad det nu ska kallas. Några är jätteduktiga, andra inte så värst. "Vi vill bli världsberömda och producera musik!" säger några tvärsäkert. De är typ åtta år. Och har redan planen helt klar. De vill inte spela och sjunga. De vill bli världsberömda.

Det är så nu för tiden, va? Alla vill bli kända (varför?) och rika (ok, därför) och det vill man bli genom en minimal arbetsinsats. Alla kan numera blogga, eller ha en YouTube-kanal, eller spela nätpoker. Det är bara att logga in sig och börja. Med den påföljd att alla gör det också, så att 99,99% drunknar i det allmänna bruset. Men drömmen lever, hos nästan alla.

Jag oroar mig lite för mina barns generation, som växer upp med minimalt motstånd i omgivningen. Allt går att hitta på tio sekunder via Google. Det går att ladda ner program som gör att du genast kan rita eller spela instrument perfekt. Klarar du det inte själv så sköter dina curlingföräldrar om det.

Var det bättre när man fick beställa en speciell, sällsynt serietidning per post från en adress i USA och sen vänta två månader på leverans? Blev min generation på nåt sätt mer kvalificerad av att inte ha färdigtuggad underhållning tillgänglig 24 timmar i dygnet, så att vi fick rita, virka och stapla kottar så där helt själva? Var det bättre när det inte fanns en app som kunde spela piano åt en så att man själv fick sitta och klinka, år ut och år in, innan det blev till nåt?

Jag kan inte riktigt låta bli att tycka det. Mina barn kommer säkert att bli jättebra på att spela dataspel, som alla andra i deras generation. Hur det blir med allt det övriga, och tålamodet som krävs för den analoga världen, det återstår att se.