Såg just en repris av "Jakten på lycka" i YLE5. Mark Levengood satt och sa att nåt intressant, som jag inte riktigt hörde eftersom sexåringen just då gnölade DETHÄRÄRJÄTTETRÅKIGTVARFÖRKANVIINTESEPÅBOLIBOMPA!!!
Men det gick väl, typ, ut på att svenskarna gräver och gräver i sitt inre efter pudelns kärna, de vill hitta nåt trauma som de kan nysta upp och sedan säga att de har funnit sitt innersta jag. Medan amerikaner i stället funderar på vem de skulle vilja vara och sedan gör sitt bästa för att bli det. Fake it 'til you make it, liksom.
Det där kan man tycka olika saker om, beroende på om man håller på den svenska eller amerikanska teorin. Som nordbo har man lätt att fnysa åt amerikanskt önsketänkande och Dr. Phil-psykologi. Fast det slog mig att man kanske nog har jättemycket roligare medan man håller på och fejkar, även om man aldrig blir det där man hade siktet inställt på. Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd, etc etc.
Om man siktar på att bli en glad optimist fast man för tillfället råkar vara Sura Gubben, nog är det väl roligare att om man ens lyckas bli Medelmåttigt Positiva Halvglada Gubben än att fortsätta i utgångsläget? Sen är det en helt annan femma att många i hemlighet tycker det egentligen är roligare att vara Sura Gubben och hålla på och gnälla om hur andra sätter käppar i hjulet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar