Det kallas personlig stil

Nu när jag är hundrafyrtio år gammal tycker man ju att jag kunde vara lite... eh, värdig, kanske? Jag brukar tänka att jag gärna skulle vara så där lagom världsvan och kolugn och streetsmart. 

Men igår kom jag hem från ett jobbmöte och insåg att jag fortfarande är som en nervös clown. En clown som försöker extraknäcka som ståuppartist. På det där mötet viftade jag våldsamt med händerna, överdrev, härmade folk, talade med lustiga röster, etc. Jag tror inte att jag pruttade med armhålan men det är säkert bara för att jag inte vet hur man gör. 

Kanske jag får tänka på det som mitt trademark. En fyrbåk av hispigighet mitt i den finländska tystnaden. En sån kanske nån vill ha? Eller så inte.