Rent teoretiskt är jag på topp än

Vet ni vad jag hittade häromdan? Alltså på riktigt, håll i er nu... jag hittade ett nästan centimeterlångt, alldeles vitt skäggstrå. På mig själv. Gnnnnn.

I det läget finns det bara tre saker att välja mellan:

1. Lägga sig ner och vänta på döden, som av allt att döma är nära förestående.
2. Rycka ut strået och glömma saken.
3. Utveckla en fullskalig ålderskris inom loppet av två minuter.

Eftersom jag har ett välutvecklat sinne för dramatik men inte är fullt så deprimerad som alternativ 1 förutsätter, beslöt jag mig för att satsa på trean. I mitt fall tar sig krisen uttryck på så sätt att jag känner för att träna hemskt hemskt mycket och därmed kunna slå mitt 18-åriga jag i Coopertestet. Ha!

Visste ni att en vältränad löpare kommer upp i sin fulla potential först i 18-årsåldern, och att det sen faktiskt tar fram till pensionsåldern innan kurvan vänder ner under tonåringsnivån igen såvida man håller sig i form. En sextioåring borde alltså kunna vara bättre på att springa än en 16-åring! Ännu en grej jag har lärt mig genom att läsa Boken.