Knätofs i mun

Idag var jag på en liten mingelfest (gnnn) där 97% av den samlade menigheten talade nyländska. Två procent talade rikssvenska och den resterande procenten var jag och min man som smög bakom knuten när vi skulle tala sydösterbottniska med varandra. Vi kände oss nämligen lite... annorlunda.

Jag blir så nojig över det här med hur man pratar, och i vilka sällskap. Kan vi inte bara göra som i Norge där var och en kör på med sin dialekt oavsett var man befinner sig? Jag har ett starkt behov av att smälta in och vara likadan som alla andra (och förstår inte alls såna där människor som färgar håret grönt för att skilja sig från mängden) och i stället är jag ett ufo från planeten Kaskö som lagt mig i omloppsbana bland idel helsingforsare.

Mina barn talar nåt slags högsvenska med lätt österbottnisk intonation, men får höra att de talar dialekt. För så låter det i nyländska öron. Dialekt. Lite bonnigt. Som om det trillade ut små knätofsar direkt man öppnar mun. Jag har inte riktigt vågat berätta för nylänningarna hur de låter i österbottniska öron.

Vad spelar allt det här för roll, kan man ju fråga sig. Kanske inte så stor. Det är väl bara såna saker man funderar på efter en kväll med idel "ajjj så rooolit att ni kunnde kåmmmma, gikkk de braaa att hitta hiiiitt?". Där försökte man låta ungefär likadant tillbaka fast egentligen borde man kanske ha klämt i med "höödu hee noo tur man haa GPS nufötidin fö annås sku vi ha yra på i råndellin i Degerö fortfarand."