Sniff

Vojne, vojne, säsongens första förkylning har redan slagit till i vårt läger. Det är straffet för att vi stannat på alla Finlands ABC-stationer nyligen, och slickat på alla leksaker i alla barnhörnor. Affärskedjor är av ondo. Vi borde ha stannat på den där lilla privatägda kaffestugan i Nakkila i stället, den där som ser ut som ett gömställe för maffian. Fast jag tyckte precis jag såg en skylt med "stängt" utanför den, när vi susade förbi på väg mot nästa ABC. Vi och alla andra, tydligen.

Bäst jag lägger i hårrullarna nu och går till sängs. Så jag är (marginellt) utvilad inför nattens alla snorrelaterade aktiviteter.

Till alla pojkar mellan 12 och 23

Nej, det är inte "en portion" bara för att det är "en burk". Inte i alla fall om burken innehåller en liter apelsinjuice. Eller en och en halv liter Cola.

Här skulle jag kunna påpeka att då jag var liten fick man dela med tre kusiner på en liten 0,33-litersflaska med rödlimonad. Men det har ju många andra gjort före mig så det ids jag inte.

Saker jag såg i lekparken idag

1. Mamma ammar sprattlande motvillig tvååring vid sandlådan. Eller inte vet jag om han var två. Men kroppslängden var uppskattningsvis minst 154 cm.

2. Vid ett tillfälle tittar jag mig omkring och inser att sex av åtta föräldrar pratar i telefon eller kollar nätet på sin smartphone medan de uttråkat håller ett fjärdedels öga på sina barn.


P.S. Jag glömde säga att mamman med tvååringen dessutom talade i telefon medan hon ammade.

Tomt prat

Jaha, det blev inte mycket bloggat i sommar. Det är inte så lätt att uppdatera saker på nätet utan... öh, nät. I alla fall fick jag mycket tid över att tänka på bloggen som fenomen - dess existensberättigande, tematiken, etc etc.

Varför blogga, egentligen? Jag har ifrågasatt det förr och fortsätter göra det. Jag har i alla fall inget trängande behov av att skylta med min vardag. Tvärtom, snarare. Jag har inte lust att berätta roliga anekdoter om mina barn heller, så det är inte en mammablogg jag försöker åstadkomma. Och gudarna ska veta att det inte är en modeblogg, matblogg, cupcakeblogg eller överhuvudtaget nån typ av temablogg.

Är det för läsarna, på nåt vis? Vissa indikationer tyder på att det inte enbart är min mamma som läser det här (hej, mamma!) men jag har ingen aning om vad ni övriga förväntar er. Inte är det cupcakes.

Det jag närmast kommit fram till är att jag skriver den här bloggen för att jag inte kan låta bli att skriva. Och för att vardagen ibland får mig att stå och fylla diskmaskinen hela tiden i stället för att skriva. Sen går jag där och surar utan att förstå varför - men det är ju skrivandet som blivit oskrivet. En blogg förpliktigar lite, även om det sen blir en otematisk, innehållslös blogg.

Syjunta

Hurra, jag har hittat min pysselglädje igen! Efter en lång handarbetstorka brinner jag av iver att få sätta igång och sticka, virka, brodera, sy och svära som f*n när symaskinen motarbetar mig.

Detta har nog en del att göra med att jag idag var in till stan och rafsade igenom alla stuvbitslådor jag hittade. Garn får jag inte köpa mer av, det har jag bestämt, men stuvbitar av tyg - det är ju en heeelt annan sak. Konsumtion ökar livsglädjen, nåt annat kan man inte säga. I alla fall temporärt.

Som ni förstår innebär det här att ni alla kommer att få hemvävda rattmuffar i julklapp från mig i år. Be afraid. Be very afraid.

Packa pappas kappsäck (och alla andras också)

Som ni kanske vet tillbringar jag en oproportionerligt stor del av min tid med att vänta på kriget som nån slags övervintrad Krösa-Maja från nittonhundrakallt, men i övrigt är jag nog ett barn av min tid. Och den tiden är överflödets tid. Pryttlarnas tid. Plastmojängernas tid. NyleksakfrånMcDonald'snuigen-tiden.

Nu har jag använt stora delar av sommaren till att kuska runt ett berg av dessa pryttlar från en adress till en annan. Minsta övernattning kräver tydligen en hel baklucka full av pryttelhelvete och en logistikplan som skulle imponera på ledningen för det finska försvaret. Om man var ensam skulle man kanske klara sig med en tandborste och extra underkläder, men nåt sånt finns inte när man släpar med sig två ungar i kladdåldern.

Undra på att min generation är Generation Rensa I Röran. Städa ut, kasta bort, feng shui! Jag älskar att rensa ut, till den grad att jag börjar bli ett internt släktskämt. ("Är Maria på väg? Lås kylskåpet innan hon får för sig att städa!")

Därför har jag blivit mycket förvånad när jag denna sommar upptäckt ett nytt och oroväckande drag hos mig själv: jag tvekar inför att göra mig av med onödiga saker. Där står jag med en skev teflonstekpanna med rispor på längden och tvären, och funderar på vad jag borde göra med den. Fortsätta använda den med höggradig irritation och potentiell plastförgiftning som följd? Reparera den, med jesustejp kanske? Använda den som ett praktiskt underlag för våra rajgräsodlingar?

Kanske är det min interna Krösa-Maja som börjar ta över allt mer av min själ. ("Det kan vara bra med en gammal teflonstekpanna om KRIGET kommer!") Men det är en sak att vilja spara på de där onödiga grejorna. Jag önskar bara att jag slapp släpa dem av och an hela tiden.

Bara jag, datorn och 1,5 kilo tomater

Jaha, vad gör jag just nu då? Dricker paraplydrinkar i Bahamas? Hänger med kultureliten i New York?

Nej, jag sitter här i köket och kokar ketchup. Ketchup som i det-får-man-för-nån-euro-flaskan-i-butik.

Jag har inget att säga till mitt försvar förutom att det är tomatkarneval i Närpes i helgen. Är man inte lagd för att hänga i öltältet får man väl försöka ha roligt på nåt annat sätt.