Allt jag har att säga är följande: trotsålder. Tvååringen vill (ha) allt som han inte får. Det är ett tjatande utan dess like. Ibland är det också ett bortplockande av nåt frestande, eller ett nerplockande av tvååringen själv från nåt förbjudet ställe. Lock och pock. Och plock.
Går den nånsin över, trotsåldern? Jag tycker att jag fortfarande vill (ha) allt jag inte får. Ibland bara och enbart för att jag inte får. Sällan har jag varit så sugen på opastöriserad ost och rödvin som då jag var gravid. Sen när jag fött, och det blev lovligt igen, då hade suget gått över.
Därom ska vi inte orda dess mera. Det finns ju oftast en orsak till att man inte får nåt. Att det är olagligt, eller osedligt, eller okristligt, eller rätt och slätt pinsamt. Schhh. (Men jag vill det ändå.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar