Inte född igår precis

Idag är det jättemånga år sedan jag föddes. Inte för att detta kan räknas som någon särskilt stor prestation från min sida, snarare är det väl min mamma som borde uppvaktas som kompensation för sveda och värk (bokstavligen). Men det är ändå till mig de har kommit släpandes med tårta, etc. Inte säger man nej till det.

Trevlig helg på er! Nu ska jag korka en påse chips (igen!) och se på Notting Hill för 53:e gången.

Bag lady

Jag har på sistone tänkt en del på det här med att prioritera sig själv, i klartext kanske att prioritera sitt utseende. Nu då jag är mammaledig hasar jag nämligen mestadels runt som en säck biodynamiskt odlade potäter: mycket natuuurlig, inte särskilt karismatisk.

All energi går åt till att få kläder på ungarna (kalsonger, sockor, byxor, tröjor, fler tröjor, halsskydd, fleece, utebyxor, jacka, mössa, vantar, galonbyxor, regnrock, yllesockor, stövlar, mamma jag behöver kissa) och sen sliter jag i deperation åt mig någonting, vad som helst, som jag sedan möter världen i. Det är därför jag för tillfället ofta möter världen osminkad, med okammat hår, en fleecetröja från -96 och en 2,95-euros bonusjacka från Ellos, den där som en talgoxe en gång sket på och som jag inte har kommit ihåg att tvätta sedan dess.

Jag vill inte vara fåfäng, det börjar jag nog vara lite för rynkig för, men jag tror inte riktigt det här kan vara bra för ens självbild i långa loppet. För att inte tala om alla andras bild.

Har ni erfarenhet av "mammaledig luffare"-looken, eller orkar ni fixa till er i alla lägen?

Nu låter jag som en gnällig pensionär

Idag gick jag på stan bakom tre tonårsflickor som varit till butiken och köpt sig varsin pirog-eller-dylikt, som de åt gåendes. Och i denna process ingick tydligen att göra sig av med det besvärande emballaget, för rätt som det var släppte den ena tjejen ifrån sig en stor papperspåse på trottoaren och fortsatte obekymrat färden.

Jag kan ärligt säga att jag blev lika chockad som om hon dragit ner byxorna och lagt en rejäl julmiddagskabel mitt på asfalten. Det skulle aldrig falla mig in att kasta skräp omkring mig och låtsas som om det regnar (vilket det i och för sig gjorde). Hellre går jag och bär på kladdiga bananskal och hamburgarpapper i flera kilometer, tills jag hittar en skräpkorg. Och spotta ut ett tuggummi på gatan har jag inte vågat göra sen jag var ungefär femton och en ekologiskt sinnad klasskompis nästan gav mig stryk för det brottet. Här släpps alltså inga papperspåsar i backen.

Det här är orsaken till att mänskligheten kommer att gå under, förr eller senare. Fyrtio år av ekologisk propaganda och Ungdomen beter sig ändå som om deras skit inte luktar. Det är bara att börja spika ihop sin ark. Efter oss syndafloden.

Damn you Pringles!

Once you pop, you can't stop. Vilket skulle bevisas.

Kan nån tända lampan?

Det var i och för sig ganska mysigt idag då det regnade så där ordentligt, men i övrigt känns det som om vi tillbringat de senaste tre veckorna insvepta i tät dimma. Mörkt är det också, hela tiden. Det som att skrida omkring i tillvaron med mössan över ögonen och kalla, våta omslag runt resten.

Jag tänker på intet sätt antyda att jag är värd en husmorssemester i Maldiverna (eller jo, det är jag) men jag skulle inte ha nåt emot ett par dagar med sol. Jag kan känna hur mina d-vitaminnivåer syltar ihop tills jag mest liknar en vampyr med taskigt immunförsvar. (Nå, just vampyrer måste väl ha extremt taskigt immunförsvar med tanke på att de är levande döda. Men ni förstår vad jag menar.)

Det är nu det börjar gå utför

Jag insåg plötsligt att jag inlett de tre senaste blogginläggen med ordet "nu", och till yttermera visso rubricerat det föregående med en mening som inleds med samma ord. Sodom och Gomorra! Snart kommer jag väl att sluta tvätta mig och skaffa fjorton katter, så är förfallet klart.

Nu har vi persienner i stället

Nu har de hämtat våra flyttlådor, så vi är förbi det där stadiet som heter "riv upp allt och släng in det i nån hylla". I stället inleds nästa stadium, som heter "organisera allt tavara i snigeltakt".

Man får vara lite försiktig med att placera saker på måfå, för att man inte kom på nåt bättre. Plötsligt har det gått femtio år och de bär ut en med fötterna först, och i hallen ligger fortfarande den där skarvsladden som man gick och irriterade sig lite på i fem decennier.

I vår förra lägenhet utspann sig följande konversation år 2006:
- Nejjjj, häng inte upp de där fula sakerna i fönstret!
- Vi måste väl ha gardiner, solen lyser så starkt här och förresten bor grannarna mittemot bara femtio meter bort.
- Men nu kommer vi att låta dem slentrianhänga där i evighet amen!

Gissa vilka gardiner jag tog ner för en vecka sen? Just det.

(Och du läste alldeles rätt, jag tog inte ens ner dem och tvättade dem EN ENDA GÅNG på sex år. Jag avskyr gardiner: att sy dem, att hänga upp dem, att rycka dem ur ettåringens hand när han använder dem som serviett. Så jag befattar mig så lite som möjligt med dem. Så äcklig är jag.)