Fröpåsar på loftet

Nu är det igen den tid på året då jag drabbas av galopperande odlingsfeber. Generationer av österbottnisk bondesläkt, det är därifrån jag kommer, och nånstans måste jag ha ärvt tanken om att på våren, då ska man börja planera odlingen. För annars får man svälta nästa vinter. 

Men nu är det tyvärr så att jag inte ännu heller, vid denna mogna ålder, har en trädgård. Jag bor i lägenhet. Och vår balkong vätter mot söder. Åker man bort så mycket som en dag under sommaren och undlåter att vattna, då har alla tomaterna döden dött när man kommer hem igen. 

Våra släktingar som begåvats med större jordarealer låter oss snällt plantera ett och annat hemma hos dem, men det känns inte riktigt bra att bara så ett köksland fullt och sen lämna allt tråkigt rensande åt dem. Eller att komma släpande med ett äppelträd... nä. Det blir på sin höjd några potatisar som får växa till på sytning.

Alltså sitter jag här i år igen, med denna olösliga ekvation, och bläddrar gråtande i frökataloger. Och mina förfäder vänder sig i sina gravar. Tänker människan faktiskt köpa sin potatis? För pengar? I en butik? 

Sluta eller börja

Snart är det fasta, enligt kyrkan. Må det. 

Detta med att avstå från mat är jag inte så bra på numera. Men det finns avgjort annat man kanske borde göra lite mer sällan. Folk brukar ju sluta Facebooka en månad, och sånt.

Eller borde man tvärtom börja med nåt i stället? Nåt bra? 

Tvärtomfasta?

Saker man inser efter tre dagars vabbande

1. Jag är en högst medioker Legobyggare.

2. Nu är jag också förkyld. 

Mission impossible

Nu har jag försökt blogga ett par gånger "medan jag nattar", men det går inte. Treåringen far runt som ett yrväder, försöker smita ur sängen, etc. Ofta får jag lägga mig brevid honom för att han alls ska lyckas slappna av. Ligger jag inte bredvid får jag på olika sätt försöka parera hans rymningsförsök. 

Jag gör mitt bästa för att inte göra det till en rolig lek för honom ("roligt för hela familjen", förresten, det är väl en marknadsföringskliché som är en ren självmotsägelse?) men treåringar tycker ju det är roligt att äta Lego eller gömma yllesockor, så det är svårt. Han har sin egen definition på roligt.  

Det här inlägget skriver jag några bokstäver i taget, varefter jag alltid pausar för att tyst och allvarsamt lyfta in honom i sängen igen. Tvåhundra gånger till så kanske han tröttnar. 

Fånge i köttfärslimpan

Så här är det. Jag behöver, om man betänker mina ambitioner för tillfället, ett dygn som är ca 32 timmar långt. Vad ska en do, som Socker-Conny säger? 

Enkelt svar: skala ner ambitionerna. 

Men om ambitionerna, i sin helhet, är det "som gör livet värt att leva" (huä, kontaktannonssvenska)? Vad gör man om det bara blir mulen onsdag och köttfärslimpa kvar när man skalar bort de orealistiska ambitionerna?

Samt. Jag har så dåligt tålamod. Jag behöver absolut bättre sittfläsk. 

Uppdrag för år 2015: utveckla sittfläsk.

Jaktväder

Perfekt spårsnö på gården i morse. Hint till österbottniska släktingar med jaktlicens: vi har både hare och kanin runt vårt hus. 

Här pausar jag så nyländska veganer och djurrättsaktivister i bekantskapskretsen kan fnysa upprört.

Själv har jag ätit hare en enda gång och den gången fick jag alla hagelkornen i min bit. Så jag står över, tack.

Katt, son, same difference

Yngre sonen tänkte "leksvälja" en legobit, för allt som ser ut som godis ska in i munnen. Automatiskt tog jag och bände upp käkarna på honom på samma sätt som när man ska ge en tablett åt en katt. 20+ år som kattskötare sitter tydligen i mer än 7 år som barnskötare. Sonen å sin sida blev sur, både för att han inte får äta lego och för att han förväxlades med en katt. Håhå jaja. Mother of the year, och så vidare.