Exakt så här dålig är jag

Jag äter bakchoklad (för all annan choklad är slut) när barnen inte ser. Inga som helst krav på smak och konsistens, tydligen, så länge det är choklad.

Sen klagar jag inför min man att jag är så fet. 

Sen tänker jag "nu känns det lite som om jag är förfettad i artären", trots att artären bevisligen inte har några känselceller.

Och ännu har vi inte ens mottagit årets skörd av Aladdin-choklad. Hjälp.

Vår dagliga självbehärskning, giv oss idag

1. Huset är fullt av tryffel och marmeladkulor, men jag åt russin i stället.* Idag är det inte godisdag. 

2. Att stiga upp klockan 6 på morgonen, trots att det är mörkt som i Darth Vaders kalsonger.

3. Äta uppvärmda rester till lunch fast man helst vill gå på café.

4. I alla fall ett försök att inte uttala sig elakt trots att man själv känner sig stressad eller attackerad. Det lyckades inte riktigt. Lugn och fin, lugn och fin...

5. Hämtade på dagis och tog hem rätt unge fast det fanns flera andra som verkade mycket mer väluppfostrade och lättmanövrerade.

* = Ok, jag åt EN tryffelbit. Whadda ya want from me? Var glad att jag inte sköt hela asken rakt in i en åder. En kolsvart jävla måndag som den här.

Bisyssla

Dude, jag har inte bloggat på evigheter. Eller motionerat, eller stickat, eller gjort nåt annat trevligt på kvällarna. Det känns som om jag driver en kombinerad barnvakts/logistik/sekreterar/hushållsfirma. Måtte julen komma snart så man får slappa ihop i en soffa och stirra på repriser. Och sticka. Och blogga. Och göra annat trevligt.

Hmm, alltså, jag har gjort helt trevliga saker också, det ska erkännas. Mest på eftermiddagar och helger. Just kvällarna känns som ett extrajobb, dock. Med noll euro i timlön. Och noll euros tillägg för obekväm arbetstid.

Hoppla, det var värst

Apropå fyrtioårskris så drömde jag härom natten att jag utvecklat hängbröst av n:te graden. De hängde så pass att ena bröstvårtan liksom dragit sig undan den ogästvänliga omvärlden och pekade inåt, mot magen. Obs: bara ena bröstvårtan. Den andra bligade misstänksamt utåt någonstans i trakten av min navel.

Nu får man bara hoppas två saker:

1. att jag inte är en sanndrömmare, samt
2. nä, nåt annat kan man nog inte hoppas.

Att göra

Nu har jag räknat ut tidsfördelningen på mitt moderskap denna november månad:

7% leta vantar

13% skrapa oäten mat av tallrikar

20% tjafsa

25% komma ihåg att tvätta allas händer

35% oroa mig för saker

När jag tänker efter är det nog vad jag skulle göra annars också, även om jag inte hade barn.

Å andra sidan. 

Jag har tre bra böcker på gång.

Det finns marmeladkulor i skåpet.

Jag har skaffat Netflix och sett flera roliga filmer på raken.

Man kan helt lagligt stalka kändisar på Twitter.

Emellanåt får jag till och med nåt vettigt gjort.

Och så har jag bestämt mig för att anmäla mig till en danskurs. Ha! Hej på dig, fyrtioårskris!

Nu är det jul här i vårt hus

Hur ska man få nåt gjort? Jag har både lånat hem en julkokbok och köpt en jultidning. Nu vill jag bara grotta ner mig med dem och inte alls komma tillbaka till verkligheten, med dess flyktingkatastrofer och krig. 

Jag är dålig på att skärma av hemskheter här i livet, jag är mer typen som sitter och fulgråter åt tidningens inrikesnotiser. Och mitt starkaste motgift är, som sagt, julnostalgi. Man ba' "åååh, vad ska jag baka för julkakor?" så har man nästan glömt allt det vidriga. 

Bara det att det tar så mycket tid att sitta där att vara nostalgisk. 

Tätt befolkat

Det är arbetsamt att gå på bokmässan nu för tiden. Man känner sig som den där i Exorcisten, huvudet snurrar runt runt medan man försöker överblicka situationen. Så mycket folk!

Folk man känner igen och hälsar på.

Folk man känner igen men inte hälsar på, eftersom man antar att de inte minns en längre.

Folk man känner igen men helst inte skulle hälsa på efter den där incidenten med Alepapåsen.

Folk man definitivt känner igen men varifrån? Jobbet? Gymmet? Simhallen? Kvartersbutiken? Nåns mamma? Universitetet? Kvällspressen? Borde man hälsa?

Folk man nästan känner igen men inte riktigt, eftersom de blivit så feta / magra / gamla / tjusiga / majestätiska / skalliga.

Folk man nästan hälsar på men sen inser att man inte känner, det bara känns så eftersom de är Finlandssvenska Kändisar och därmed väldigt hemtama.

Folk som är kändisar på riktigt, det vill säga Finska Kändisar som är så omskrivna att till och med jag har läst om dem. (Den här kategorin består i sin helhet av Sofi Oksanen och Tarja Halonen.)

Folk som troligen är Finska Kändisar men som jag inte känner igen. (Alla utom Sofi Oksanen och Tarja Halonen.)

Folk man pratar med en lång stund innan man inser att de är nån annan än man trodde. 

Och så resten. Folk. Massor, massor med folk.