Skrivboken

Det var nåt jag skulle säga

Emellanåt kommer jag på roliga saker som jag kunde skriva här. Det är vanligen då jag sitter och formulerar ett Facebookinlägg i huvudet och det blir alldeles för långt. Folk orkar bara läsa oneliners numera. Men ibland vågar man skriva flera meningar i rad om man lägger ut det på bloggen i stället.

Fast nuförtiden läcker mitt huvud som ett såll. Man får vara glad om man kommer ihåg det viktigaste, som HÄMTA BARNEN eller KÖP SAKER OCH ÄT DOM TILL MIDDAG. Resten är bonus. Därav följer att jag aldrig någonsin lyckas komma ihåg potentiella blogginlägg som jag kommit på i halvsömnen klockan 12 på natten.

Inte har det hänt så mycket heller som skulle vara värt att nämna. Idag har jag exceptionellt nog varit till Dickursby, det är summan av kardemumman. Vi får väl alla vara nöjda att jag lyckades ta mig både dit och tillbaka utan att förirra mig till Riihimäki. Jag kom till och med ihåg att BYTA TÅG I BÖLE. Mission accomplished.

Så får du en bikinikropp

Kära dagbok! Idag har jag fått veta att jag lider av ett "lätt navelbråck", vilket på svenska betyder att min napakållo blev uttänjd till bristningsgränsen när jag var gravid och sedan dess ser ut som en misslyckad sufflé. 

Jag är mycket fascinerad över att sufflétillståndet har ett namn, en diagnos. Ännu mer fascinerad är jag över botemedlet, som är (håll i er nu) att operera bort naveln. Helt och hållet. Jag har aldrig förr tänkt på hur väsentlig naveln är för att man ska se ut som en människa och inte en infiltrerande människokopia från yttre rymden. 

I år tänker jag ta min sufflé till stranden, för jag har köpt en ny bikini i stället för den gamla som upplöstes i geggiga smådelar av för mycket solkräm. Om det ser för anskrämligt ut går det bra att titta åt andra hållet. Och så kan man betänka att alternativet hade varit ännu värre.

Ja förresten. Hur man får en bikinikropp? 

Ha en kropp. Sätt på den en bikini.

Business as usual

Oj, en sån onsdag. Vi har förkylning, astma, krupp och spysjuka i huset - simultant. Jag var tvungen att ställa in en länge emotsedd jobbgrej, det omsorgsfullt uttänkta barnvaktsarrangemanget gick om intet och barnvakten är eventuellt bonussmittad med x antal farsoter. 

Och det ösregnar, förresten. 

Min naturliga reaktion här är att segna ihop i en liten geléaktig hög som dallrar av harm. Idag tänkte jag testa nåt annat, för en gångs skull. Göra nåt roligt, så roligt man kan göra sig en regnig virusmättad onsdag. (Läs: jag tänker googla ner mig i lättklädda bilder av Jared Leto, men säg inget till min man...)

Thank the sweet Lord för att sommaren är på väg. Det ska bli en skön omväxling att byta ut förkylningarna och spysjukorna mot fästingar, skrubbsår och solsting.

Det är inte sommar bara för att man vill att det ska vara sommar

NÄMEN ÄR DET INTE LITE VÅR I LUFTEN, säger alla och tar på sig sommarkläderna. Lågskor och tunna jackor och byxor som slutar på halva vaden.

Nå, den här frusna gamla tanten konstaterar att det är +3 grader, blåser hårt och regnar småspik/snö. Jag kommer att skratta hånfullt åt era plaskvåta tygskor i flera veckor framöver än, där jag trampar fram i mina bonnläppiga gummistövlar. Med yllesockor i. Mössan har jag hårt nerdragen över öronen också.

Fast nog är det ändå härligt att björkarna börjar få mössöron. Okej, kanske det är lite vår i luften. Men ni vet väl hur det gick för Madicken som skulle ta sina nya vårsandaler till majbrasan, jojo, det får bli en läxa för oss alla det...

Den medelålders och havet

Idag har jag gått längs med stranden, där isen äntligen släppt sitt envisa grepp. Och jag har tänkt att mycket kan jag avvara, men havet vill jag helst behålla. 

"Vi väljer att bo vid havet", som den där Ulrikasborgsfamiljen sa i Husis en gång, troligen till stor irritation för alla som får välja mellan en hyresetta i norra Vanda eller en riskoja i skogen. Vem vill inte vilja välja en miljonlägenhet i ett sekelskifteshus, ett stenkast från vattnet?

Men ändå. För mig består Finland av en kustremsa där man kan bo, och ett inland där man inte kan bo. Det hjälper inte att det finns sjöar inåt landet. En sjö är inte samma sak som havet.

Mitt livs värsta halvår, så där geografiskt sett, var det då jag gick en termin på folkhögskola i Ilmajoki. Havet var miltals bort. Jag irrade omkring bland åkrarna och hittade ingenstans där själen kunde vila, ingen lugnande horisont. Det myllrade av fasaner i skogen. Allting luktade grisfarm.

Där jag sitter nu är det tio minuters promenad till havet. Tack och lov för det.

Mindfulness för nybörjare

Fan vad det är mycket saker jag helst inte vill tänka på.

Nu ska jag inte tänka på dom.

[...]