To do or not to do

Ikväll är jag inte på konsert med min nyfunna idol Patti Smith. Att hon skulle ge konsert i min hemstad fick jag reda på i ett sent skede, det blev liksom inte av att gå fast det skulle ha varit fysiskt möjligt. Jag försöker ibland vara så där "härligt spontan och impulsiv" (=adhd) som jag inte alls är egentligen innerst inne, men att ordna en utekväll för en småbarnsförälder lite ex tempore är som att försöka vända en oljetanker i Kaskö sund. Det kan liksom ta en liten stund innan det blir till nåt. Så nä, Patti sjöng och jag var inte där.

Vissa påstår att man bara ångrar sånt som man inte gjorde. Jag undrar om det kan stämma. Personligen ångrar jag massor av saker som jag de facto gjorde. Och väldigt mycket av det som jag inte gjort så förblev ogjort eftersom jag inte ville göra det. Så det ångrar jag inte.

Fake it 'til you make it (or not)

Såg just en repris av "Jakten på lycka" i YLE5. Mark Levengood satt och sa att nåt intressant, som jag inte riktigt hörde eftersom sexåringen just då gnölade DETHÄRÄRJÄTTETRÅKIGTVARFÖRKANVIINTESEPÅBOLIBOMPA!!!

Men det gick väl, typ, ut på att svenskarna gräver och gräver i sitt inre efter pudelns kärna, de vill hitta nåt trauma som de kan nysta upp och sedan säga att de har funnit sitt innersta jag. Medan amerikaner i stället funderar på vem de skulle vilja vara och sedan gör sitt bästa för att bli det. Fake it 'til you make it, liksom.

Det där kan man tycka olika saker om, beroende på om man håller på den svenska eller amerikanska teorin. Som nordbo har man lätt att fnysa åt amerikanskt önsketänkande och Dr. Phil-psykologi. Fast det slog mig att man kanske nog har jättemycket roligare medan man håller på och fejkar, även om man aldrig blir det där man hade siktet inställt på. Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd, etc etc.

Om man siktar på att bli en glad optimist fast man för tillfället råkar vara Sura Gubben, nog är det väl roligare att om man ens lyckas bli Medelmåttigt Positiva Halvglada Gubben än att fortsätta i utgångsläget? Sen är det en helt annan femma att många i hemlighet tycker det egentligen är roligare att vara Sura Gubben och hålla på och gnälla om hur andra sätter käppar i hjulet.

Nya och gamla tankar

Jag har varit på en liten semesterresa, som i och för sig gick i traditionens förutsägbara tecken men som ändå innebar lite omväxling från rutinen. Det är lustigt hur ett miljöombyte alltid får in en på nya spår. Dagsrutinen kastas om. Hjärnan kopplar om kretsarna. Tarmrörelserna ska vi inte ens tala om (nej alltså, på riktigt).

Mina ungar verkar alltid komma på nya färdigheter när de är borta hemifrån. Tvååringen har utökat sin vokabulär med tiotals nya ord på bara några dagar nu, till exempel. Och börjat TALA MED JÄTTEHÅRD RÖST HELA TIDEN. Mycket uppskattat av familjen. (Obs: ironi.)

Själv har jag släpat ofattbara mängder bagage till och från olika hus, medan jag funderat på saker. Djupa, närmast buddhistiska insikter. Som att jag strängt taget mest är intresserad av mig själv och mina gamla mossiga tankar. Det är som att bara titta på TVShop-repriser hela tiden och vara övertygad om att bättre kvalitetsprogram, det finns nog inte. Och som jag malt på åt vissa människor, bla bla bla. Ni vet såna där typer som låtsas diskutera med en, men som egentligen bara håller en monolog om sig själva? Just sån är jag. Usch.

Dessutom har jag funderat en del på huruvida reinkarnation existerar, och om jag i så fall kommer att återfödas som snigel nu. Det borde ju vara ett lämpligt karmiskt straff med tanke på att jag stampade ihjäl en hel koloni sniglar i trädgården. Sen kom jag på att den där sorten nog inte äter särskilt mycket grönsaker utan mest trädgårdsavfall, och att det hur som helst inte finns några grönsaker att äta i nämnda trädgård. Så nu blir jag garanterat en snigel och får känna hur det känns då nån klampar sönder mig och 53 av mina närmaste släktingar bara för att vi råkar ligga och gona oss på stigen till soptunnan.

Kort konstaterande

Häromdagen gjorde jag några knäböjningar och utfall framför Polisskolan 4 på teve. Nu är jag alldeles stel och öm i benen av träningsvärk.

Jag vet inte om det här säger mer om min kondition eller om min filmsmak. (Utmärkta båda två, alltså. Hehe.)

Den blomstertid nu kommer, tydligen

Jag kan inte riktigt tro att det är sommar. Det var vinter så länge, en riktig skitvinter full med stress och sjukor, grått grått grått slask slask slask, och så plötsligt säger det bara poff och så slår hela naturen ut i grönt. Jag höll på att köra av motorvägsavtaget häromdan för att träden vid sidan, som nyss varit alldeles kala, över en natt förvandlats till lummig urskog. Helt utan förvarning.

Men nu är det bevisligen juni och man får väl bara tro att det är sommar då och stuva undan vinterjackan för några veckor.

Idag har folk haft skolavslutningar, de har gått finklädda förbi oss så man har blivit påmind även om jag inte personligen haft nåt med saken att göra. Det får mig alltid att bli lite nostalgisk, minnas det där suget i magen inför en ocean av ledig tid, cykelturer till Maristranden och byta om i sunkiga badhytten, sol långt in på natten och på avstånd ljudet av mopeder som drar ett ärevarv runt grillkiosken. Lösglass och Ray Ban-kopior. Ensamma sittningar på en brygga.

Just nu hör jag inga mopeder utan en tvååring som vägrar somna fast han är trött. Och semestern är ingen ocean utan en noga uppmätt litersförpackning av ledighet. Livet förändras. Men på bryggan ska jag nog hinna sitta trots det.

Tredje gången gillt

Nu har vi avverkat vårt tredje barnkalas-för-dagiskompisar genom tiderna. I det här fallet tycks det faktiskt stämma med uttrycket "all vår början bliver svår, bättre går det år för år". I år blev det precis lagom av allt, tror jag, och de flesta såg ut att ha trevligt. Hemligheten tycks vara att ha precis allt förberett, eftersom man blir lite handlingsförlamad sen när bunten med ungar rusar in.

Men nu var det bara att dra gladpacken av tallrikarna och sätta igång. Och tack och lov är det ett helt år till nästa gång...

Tjejiga listan

Jag surfade in här på bloggen och tänkte att jag skulle skriva nåt, men det står helt still. Jag tycks mest tänka random ord som inte leder till nåt resonemang.

Regn. Jobb. Teve. Choklad, mmm. Chips. Äh, jag kollar Facebook i stället.

Så här är det ofta nuförtiden på kvällarna. Efter en hel dags intensiv mammaledighet var man alldeles svältfödd på ord och ville uttrycka nåt, föra ett resonemang som inte lät "Sitta rumpan! Inte foten på bordet! Ajaj, drick försiiiktigt." Jag vet inte om mina uttalanden är på någon högre nivå nu när jag börjat jobba, men åtminstone är det mer vuxenprat i mina dagar och därmed mindre av det där brinnande uttrycksbehovet om kvällarna. Bloggen blir lite åsidosatt, men jag drar mig för att avsluta den också. Ibland vill jag ändå säga nåt och då blir jag lätt för långrandig för Facebook.

Men okej då. Vi gör en lista! Listor är bra! Listor är roliga! Listor är inte alls bara för nördiga petimetrar.

TIO ROLIGA SMÅ SAKER JAG SKULLE VILJA HA JUST PRECIS NU
(alltså inte kategorin ett långt liv, friska barn och en miljonvinst på lotto)

1. En biokväll
2. I brist på bio, en bättre film på teven jag just nu sitter framför
3. 70-procentig mörk choklad
4. Pedikyr
5. En inspirerande ny stickidé
6. En frottémorgonrock som inte är urtvättad och galet ceriserosa
7. Ett riktigt, riktigt bra boktips
8. En bukett med ranunkler (som trots sitt fula namn är hemskt fina)
9. Ett skumbad (om jag hade ett badkar, alltså)
10. Och sist, men inte minst, en hotellfrukost. Ok, klockan är nio på kvällen, men hotellfrukostar kan man äta när som helst.

Oooh, det var då tjejiga saker. Jag utmanar Annas garndrömmar att lägga ut en egen version av listan på sin blogg.