Hoppla, det var värst

Apropå fyrtioårskris så drömde jag härom natten att jag utvecklat hängbröst av n:te graden. De hängde så pass att ena bröstvårtan liksom dragit sig undan den ogästvänliga omvärlden och pekade inåt, mot magen. Obs: bara ena bröstvårtan. Den andra bligade misstänksamt utåt någonstans i trakten av min navel.

Nu får man bara hoppas två saker:

1. att jag inte är en sanndrömmare, samt
2. nä, nåt annat kan man nog inte hoppas.

Att göra

Nu har jag räknat ut tidsfördelningen på mitt moderskap denna november månad:

7% leta vantar

13% skrapa oäten mat av tallrikar

20% tjafsa

25% komma ihåg att tvätta allas händer

35% oroa mig för saker

När jag tänker efter är det nog vad jag skulle göra annars också, även om jag inte hade barn.

Å andra sidan. 

Jag har tre bra böcker på gång.

Det finns marmeladkulor i skåpet.

Jag har skaffat Netflix och sett flera roliga filmer på raken.

Man kan helt lagligt stalka kändisar på Twitter.

Emellanåt får jag till och med nåt vettigt gjort.

Och så har jag bestämt mig för att anmäla mig till en danskurs. Ha! Hej på dig, fyrtioårskris!

Nu är det jul här i vårt hus

Hur ska man få nåt gjort? Jag har både lånat hem en julkokbok och köpt en jultidning. Nu vill jag bara grotta ner mig med dem och inte alls komma tillbaka till verkligheten, med dess flyktingkatastrofer och krig. 

Jag är dålig på att skärma av hemskheter här i livet, jag är mer typen som sitter och fulgråter åt tidningens inrikesnotiser. Och mitt starkaste motgift är, som sagt, julnostalgi. Man ba' "åååh, vad ska jag baka för julkakor?" så har man nästan glömt allt det vidriga. 

Bara det att det tar så mycket tid att sitta där att vara nostalgisk. 

Tätt befolkat

Det är arbetsamt att gå på bokmässan nu för tiden. Man känner sig som den där i Exorcisten, huvudet snurrar runt runt medan man försöker överblicka situationen. Så mycket folk!

Folk man känner igen och hälsar på.

Folk man känner igen men inte hälsar på, eftersom man antar att de inte minns en längre.

Folk man känner igen men helst inte skulle hälsa på efter den där incidenten med Alepapåsen.

Folk man definitivt känner igen men varifrån? Jobbet? Gymmet? Simhallen? Kvartersbutiken? Nåns mamma? Universitetet? Kvällspressen? Borde man hälsa?

Folk man nästan känner igen men inte riktigt, eftersom de blivit så feta / magra / gamla / tjusiga / majestätiska / skalliga.

Folk man nästan hälsar på men sen inser att man inte känner, det bara känns så eftersom de är Finlandssvenska Kändisar och därmed väldigt hemtama.

Folk som är kändisar på riktigt, det vill säga Finska Kändisar som är så omskrivna att till och med jag har läst om dem. (Den här kategorin består i sin helhet av Sofi Oksanen och Tarja Halonen.)

Folk som troligen är Finska Kändisar men som jag inte känner igen. (Alla utom Sofi Oksanen och Tarja Halonen.)

Folk man pratar med en lång stund innan man inser att de är nån annan än man trodde. 

Och så resten. Folk. Massor, massor med folk.

Vart tog dagsljuset vägen?

Ojoj, nu blev det instant november här, fast det bara är oktober än. Mulet, grått och dystert, alla hostar, livet är en enda fråga: ska man byta till vinterdäck nu eller om en stund? 

Jag har försökt vaddera känslan med lasagne idag, men resultatet är tveksamt. Kanske är det redan dags att ta till det tunga artilleriet. Alltså glögg. Pepparkakor. Jultidningar. Bädda in ångesten i en kaneldoftande sockerfylla med tillhörande Carl Larsson-delirium. 

Snart går vi in det som samerna lär kalla musta talvi, svart vinter. Vinter, men ännu barmark. Eländes korkade indoeuropeer som nödvändigt skulle folkvandra ända upp till Norden. Kunde de inte ha stannat nånstans i höjd med Frankrike? Sign. "kaamosdrabbad redan nu". 

Glider på en digital räkmacka

Tittar på Barnkanalen och deras version av Talang, eller vad det nu ska kallas. Några är jätteduktiga, andra inte så värst. "Vi vill bli världsberömda och producera musik!" säger några tvärsäkert. De är typ åtta år. Och har redan planen helt klar. De vill inte spela och sjunga. De vill bli världsberömda.

Det är så nu för tiden, va? Alla vill bli kända (varför?) och rika (ok, därför) och det vill man bli genom en minimal arbetsinsats. Alla kan numera blogga, eller ha en YouTube-kanal, eller spela nätpoker. Det är bara att logga in sig och börja. Med den påföljd att alla gör det också, så att 99,99% drunknar i det allmänna bruset. Men drömmen lever, hos nästan alla.

Jag oroar mig lite för mina barns generation, som växer upp med minimalt motstånd i omgivningen. Allt går att hitta på tio sekunder via Google. Det går att ladda ner program som gör att du genast kan rita eller spela instrument perfekt. Klarar du det inte själv så sköter dina curlingföräldrar om det.

Var det bättre när man fick beställa en speciell, sällsynt serietidning per post från en adress i USA och sen vänta två månader på leverans? Blev min generation på nåt sätt mer kvalificerad av att inte ha färdigtuggad underhållning tillgänglig 24 timmar i dygnet, så att vi fick rita, virka och stapla kottar så där helt själva? Var det bättre när det inte fanns en app som kunde spela piano åt en så att man själv fick sitta och klinka, år ut och år in, innan det blev till nåt?

Jag kan inte riktigt låta bli att tycka det. Mina barn kommer säkert att bli jättebra på att spela dataspel, som alla andra i deras generation. Hur det blir med allt det övriga, och tålamodet som krävs för den analoga världen, det återstår att se.

Lägesrapport

Höstlov!

Som i sin helhet ägnas åt att läsa och titta på film, snuttande på en flaska Echinaforce. 

Dö, förkylning, dö!