Idag har jag för första gången på allvar sammanblandats med makens avlägsna släkting, skidåkerskan Maria Grundvall. Det ringde en snubbe från Nyslott och yrade i min telefon (delvis på svenska, när han märkte att jag var finlandssvensk och att jag inget förstod av hans utläggningar - det tycker jag är schyssta pipor av nån som lever långt borta på andra sidan språkmuren) och det tog en jättelång stund innan jag förstod att han förmodligen ville ha en autograf till sin dotter.
Nu är det ju inte sådär hemskt vanligt att bibliotekarier får skriva autografer, även om vi givetvis alla är värda storartad ära och berömmelse. Så när han för femte gången sluddrade hiihtokilpailu gick det äntligen upp ett ljus. Jaså HON Maria Grundvall. Vi önskade varandra gott nytt år, trevlig arbetsvecka, god påbörjad måndag och fortsatt skojig kväll, och så återgick han till sitt, vilket av allt att döma var ett jobb som provsmakare av likörer.
Själv har jag inte stått på ett par skidor sedan 2002 och det är kanske lika bra om det ska ringa en massa salongsberusade gubbar hela tiden.
Rolig incident. Klockren slutkläm. Dagens smil :)
SvaraRaderaEn skum gubbe i telefon är det enda som krävs!
RaderaWonderful. Och håller med bibliotekarier borde få skriva autografer ofta. Skida det ska däremot helt andra typer göra. Bra jobbat!
SvaraRaderaJag väntar ännu på att nån ska be om min autograf för min ypperliga alfabetiseringsskicklighet.
Radera