Idag var det en ny deltagare på gympan. Vi hälsade på varandra i omklädningsrummet, fåordigt.
Efteråt kom hon till samma spårvagnshållplats som jag. Vi väntade på spårvagnen utan att prata, tio meter från varandra.
Sen satt vi i varsin vagn på ett sånt sätt att vi inte behövde titta på varandra.
Vi steg av på samma hållplats också, och gick hemåt samma väg men på visst avstånd, en moltyst kö på två personer. Hon bodde i ett av grannhusen.
Så var den sagan slut.
Nästa vecka får vi göra om alltihop igen.
Hehe. Bra story.
SvaraRaderaBased on a true story!
RaderaInstämmer med Maggie. Konstigt men sant att det skall vara så.
SvaraRaderaOch jag kan inte bryta mot normen och prata på för innerst inne är jag hemskt blyg.
RaderaAh, jag älskar Finland.
SvaraRaderaHär störs du inte av tomt kallprat och påflugna ytliga bekanta i alla fall.
RaderaExakt, eller det där otyget att hälsa med namn "hej Karin". Fy fabian. Det är för mig lika intimt som om de hälsat genom att klämma till mina bröst.
SvaraRaderaSjälv fruktar jag snarare att uttrycket "tack snälla!" ska sprida sig från Sverige till Finland. Jag vet inte riktigt varför, men jag får nippor av det.
Radera