En av mina mindre jättehärliga sidor (det finns ett par stycken), som vi förslagsvis kan ranka in mellan "tappar långa hårstrån i duschen" och "behöver minst tre sekunders betänketid för att säkert kunna skilja mellan höger och vänster", är att jag inte kan skratta åt mig själv.
Eller jo, jag kan skratta om jag själv får formulera skämtet. Ironisera på bloggen, göra mig lite lustig över ett klavertramp i en diskussion med en vän. Om jag får bestämma reglerna går det bra.
Men just när det händer, och man inte alls har nån kontroll, då går det inte bra. Om man fjärtar i bussen så att alla hör, eller uttalar ur-invånare som urin-vånare när man håller föredrag framför hela klassen. Jag önskar att jag var en sån där härligt spontan människa som flabbar till och sen glömmer fadäsen, men jag är tyvärr en sån där som blir högröd i ansiktet, försöker bortförklara saken på ett patetiskt, ohumoristiskt sätt, och sen minns det hela i 120 år efteråt.
Hur är det med er? Kan ni skratta bort det hela, och i så fall: kan ni lära mig hur man gör?
Jag tycker att du är så sällsynt rolig. Som inläggets rubrik fick mej att skratta.
SvaraRaderaJo, jag skrattar när jag blir förlägen. Skrattar och är röd/varm i fejset. Med stigande ålder har jag kommit fram till att det är inte så farligt att göra bort sig, alla gör det. Och det glöms så snabbt, förutom då man själv.
Tycker att det är ännu pinsammare ifall det blir tyst och ingen säger nånting.
Jag skrattar iofs åt mina fadäser men samtidigt brukar jag i hemlighet tänka NEEEEJJJJ! NU GÅR VÄRLDEN UNNNDERRRRR!
SvaraRadera