Det har hänt en del i familjelogistiken på sistone. Jag har börjat jobba igen och yngste sonen har börjat på dagis. Allt är ovant och märkvärdigt, fast det samtidigt är väldigt bekant.
Sonen har klarat dagisstarten rätt bra, fast humöret blir lite svajigt. Hemma på kvällen bryter han ihop om middagen inte är färdig 17.00 (det är den aldrig) och just nu ligger han övertrött och lägger ut texten i sin säng fast han borde sova om han förstod sitt eget bästa (det gör han aldrig).
Själv är jag förstummad över detta samhälleliga krav på att jag ska göra så långa arbetsdagar. Jag menar... åtta timmar? Per dag? På den tiden hinner man ju tvätta 1300 blöjrumpor, sova fem middagar och montera två Ikeasängar - samtidigt. Åtta timmar är kanske lagom om man så där normalt Svenssonslö, men min teori är att kvinnor blir hypereffektiva när de har småbarn hemma. Man jobbar snabbt, äter snabbt och tar inga pauser när man väl kommer ifrån, för man är så van vid att sen kommer ungarna och då blir det rådd och kaos igen. Nuförtiden är en timme lika mycket värd som tre timmar var för mitt barnlösa 25-åriga jag.
Vi får se vad det innebär för mitt bloggande. Hittills har jag ramlat in genom dörren efter jobbet, gjort hushållssysslor som en annan 50-talshemmafru (en hemmafru som har en egen hemmafru, eftersom maken hushållar lika frenetiskt, men vad hjälper det när de smutsiga strumporna aldrig tar slut?) och sen stirrat på teve en timme utan att förstå vad de säger. Inte är det många minuter man har på sig att göra nåt skapande. Och intelligensnivån känns inte på topp, precis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar