Vik hädan dumma bacill

Nu har jag varit hemma med sjukt barn i två dagar.

Det värsta med att vårda ett sjukt barn är såklart att barnet är sjukt och att man oroar sig och intensivt längtar efter alla tecken på bättre hälsa.

Det näst värsta är ändå att det är lite lätt påfrestande för den vuxna att sitta fastklistrad i en soffa framför Bolibompa i två dar.

Fast det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit på den gamla goda tiden då det inte fanns nån Bolibompa och det hade varit två dar av oavbruten läsa-saga.

Mina brister, del 539

En av mina mindre jättehärliga sidor (det finns ett par stycken), som vi förslagsvis kan ranka in mellan "tappar långa hårstrån i duschen" och "behöver minst tre sekunders betänketid för att säkert kunna skilja mellan höger och vänster", är att jag inte kan skratta åt mig själv.

Eller jo, jag kan skratta om jag själv får formulera skämtet. Ironisera på bloggen, göra mig lite lustig över ett klavertramp i en diskussion med en vän. Om jag får bestämma reglerna går det bra.

Men just när det händer, och man inte alls har nån kontroll, då går det inte bra. Om man fjärtar i bussen så att alla hör, eller uttalar ur-invånare som urin-vånare när man håller föredrag framför hela klassen. Jag önskar att jag var en sån där härligt spontan människa som flabbar till och sen glömmer fadäsen, men jag är tyvärr en sån där som blir högröd i ansiktet, försöker bortförklara saken på ett patetiskt, ohumoristiskt sätt, och sen minns det hela i 120 år efteråt.

Hur är det med er? Kan ni skratta bort det hela, och i så fall: kan ni lära mig hur man gör?

De ä int bar å åk

Idag har jag för första gången på allvar sammanblandats med makens avlägsna släkting, skidåkerskan Maria Grundvall. Det ringde en snubbe från Nyslott och yrade i min telefon (delvis på svenska, när han märkte att jag var finlandssvensk och att jag inget förstod av hans utläggningar - det tycker jag är schyssta pipor av nån som lever långt borta på andra sidan språkmuren) och det tog en jättelång stund innan jag förstod att han förmodligen ville ha en autograf till sin dotter.

Nu är det ju inte sådär hemskt vanligt att bibliotekarier får skriva autografer, även om vi givetvis alla är värda storartad ära och berömmelse. Så när han för femte gången sluddrade hiihtokilpailu gick det äntligen upp ett ljus. Jaså HON Maria Grundvall. Vi önskade varandra gott nytt år, trevlig arbetsvecka, god påbörjad måndag och fortsatt skojig kväll, och så återgick han till sitt, vilket av allt att döma var ett jobb som provsmakare av likörer.

Själv har jag inte stått på ett par skidor sedan 2002 och det är kanske lika bra om det ska ringa en massa salongsberusade gubbar hela tiden.

Dagens lektion

Vad lära vi oss av en sån här liten smällkall januarilördag? Jo, till exempel att:

1. Smeten till kokoskakor ska inte vispas, för då flyter kakorna ut, samt...
2. Man får på inga villkor lämna en svart spritpenna så att ettåringen kommer åt den i ett obevakat och KNÄPPTYST ögonblick. Det kommer i så fall att sätta sina spår. På bordet. Och på golvet. Och på mattan som farmor vävt. Och på barnet självt. Och på datorn. "Åjåjåj!", sa ettåringen när dådet var utfört. Så sant, så sant.

Envis som synden

Nu är jag igen så där eget-fel-trött, för att jag gått och lagt mig alldeles för sent flera nätter i rad. Schemat for åt fanderns under jullovet för oss allihop, och jag är van vid att få sova till halv nio på morgnarna. Nu har morgnarna bytt till normal tideräkning men kvällarna tycker att julen ska fortsätta åtminstone till tjugondag knut, kanske rentav till påska. 

Jag kunde ha somnat före båda barnen, men tror ni att jag tänker gå och sova nu fast chansen finns? Näpp. Man MÅSTE titta på teve och dricka kvällste när barnen somnat, annars har man förverkat sin möjlighet till VÄRDEFULL EGENTID. Egentid som tillbringas i halvkoma, alltså. Men en kvinna måste göra vad en kvinna måste göra, som man inte brukar säga.

Endast i Finland

Idag var det en ny deltagare på gympan. Vi hälsade på varandra i omklädningsrummet, fåordigt.

Efteråt kom hon till samma spårvagnshållplats som jag. Vi väntade på spårvagnen utan att prata, tio meter från varandra.

Sen satt vi i varsin vagn på ett sånt sätt att vi inte behövde titta på varandra.

Vi steg av på samma hållplats också, och gick hemåt samma väg men på visst avstånd, en moltyst kö på två personer. Hon bodde i ett av grannhusen.

Så var den sagan slut.

Nästa vecka får vi göra om alltihop igen.

Stoppa pressarna

Vet ni vad jag upptäckte här under jullovet? Jo, att jag kan göra en situp, flera till och med, utan att klänga desperat med händerna i knävecken.

Det här är inte nån självklarhet efter två graviditeter med gigantisk mage (vanlig reaktion i femte månaden: "jaha, kanske det börjar bli dags?..."). Mina magmuskler har efter det varit lika spänstiga som såna där gamla gummiband man låter ligga för länge runt en pappersrulle, så att de vägrar ändra form när man äntligen tar bort rullen.

Detta kommer att få sensationella effekter på verksamheten här, som att stiga äppelkäckt ur sängen på morgnarna till exempel. OS 2016 nästa!