Det är alltid måndag

Vet ni hur man vet att jag är en hemsk, omogen människa, en fruktansvärd egoist? Jo, jag kan aldrig riktigt vänja mig vid de här ständiga små uppoffringarna man måste göra som mamma.

Idag har jag till exempel igen hoppat över ett träningspass, den här gången för att ungarna skulle få klä julgranen genast genast meddetsamma och inte imorgon som jag  föreslog (ha! pinsamt försök). Vi hade en gnällig principdiskussion om huruvida det var för sent, och förde därmed vidare den stolta släkttraditionen att alltid, alltid bli osams när julgransljusen kommer fram. Men sen var det julgranspåklädarna som vann, trots att det innebar alltför sen läggdags (ha! vad betyder väl läggdags när man har vittring på 50 julgransbollar?) och att mamma fick skippa gymmet (ha! det är jag den enda som tycker är dåligt, så det försökte jag inte ens framföra som argument).

Det var väl inte så farligt. Det är bara det att jag fått hoppa över ungefär 30 pass hittills i höst (vabbdag, sjukdag, för sent, för mycket program, vabbdag, sjukdag...). Inte kommer jag att få Finlands vita ros för det här heller. För att få nåt sånt måste man ha 17 barn och ha hoppat över 30.000 träningspass. Om man skulle få ett tack ens? Men det får man inte, man får "lillebror kräks, mjölken är slut och dom har löss på förskolan" i evighet amen.

Så dagens sköna gympass med efterföljande bastu förvandlades till en självömkande minipromenad till butiken efter mjölk. Inte blir man glad. Man får klaga på bloggen i stället, kanske det hjälper lite.