Hit me baby one more time

Kära dagbok.

Jag har gjort det igen. Jag smög mig in på Plantagen och köpte tolv fröpåsar, som jag låtsades att egentligen kanske bara var sju stycken. Och sen startade jag förodlingarna så fort jag kom hem. Nu står det krukor överallt efter min orgie, till och med i kylskåpet.

Och efter det, som när en hetsätare hittar några dammiga chips bakom soffan och slukar dem i ren desperation, grävde jag fram ytterligare ett tiotal fröpåsar ur gömmorna (bäst före 2007) som jag nu planerar att stoppa i jorden.

Finns det månntro avgiftningscentraler för Anonyma Förodlare?

P.S. Idag såg jag grannhusets gårdskarl smälta isen framför garaget genom att spola den med hundratals liter vatten. Det får man väl inte?

Tyst, Majvor!

Här försöker jag se på Voice of Finland i teve men det går inte så bra. Jag lider av en myötähäpeä utan dess like vilket innebär att jag tidvis måste hålla för både ögon och öron och sjunga LALALALALA för att stänga ute vissa element i tävlingen.

Jag pallar inte för live-sändningar. Inte av något slag. Melodifestivalen, Idols, Talent, Radiodoktorn, Ring så spelar vi... Det krävs bara att nån säger "Ja, hej, det här är Majvor från Kvevlax..." så måste jag springa ut ur rummet, högljutt lallande. Eller om nån sjunger lite falskt, med aningen för mycket kajal för att det egentligen ska matcha skäggstubben. Don't even get me started.

(Här måste jag nu konstatera att jag inte har en aning om hur man ska beskriva det användbara finska ordet myötähäpeä på svenska. Sympati-skämmighet? Nåjo, men ni fattar. Nån annan är pinsam, men det är jag som skäms.)

Men här måste jag stå ut en stund till, för jag hejar både på "Kintes lillasyster" och "Vincents mamma från dagis". De är ju åtminstone inte skämmiga, tack och lov.

Stjärnorna gnistra och glimma

Mars, din hjärtlösa slyngel. Förra veckan var det plötsligt plusgrader i flera dagar och jag, mitt nöt, trodde att vårmånaden kommit för att stanna. Men det hade du inte alls. I stället ville du bara (bokstavligen) sol-och-våra mig, för att sen dumpa mig så fort det började kännas förutsägbart.

Nu sitter jag här med mina nyinköpta vårskor och börjar nästan lipa när jag tänker på våra tre vackra dagar tillsammans. Fönstret immar igen av mina djupa suckar, och där utanför finns bara midvinternatten, vars köld - som vi alla vet - är hård.

Du får allt pallra dig tillbaka med din charm och dina plusgrader, Mars. Annars saltar jag trappan med Jozo.

Du där... ööh...

Inte nog med att jag inte längre hälsar på er i affären, jag kommer inte ihåg vad ni heter heller. Jag minns vad mina barn heter och vad min man brukar kallas, och med knapp nöd minns jag namnen på mina föräldrar. Men resten av er... nä.

Eller jo! Av nån märklig anledning minns jag namnen på väldigt många Hollywoodstjärnor, och deras barn och deras hundar och deras dejter sedan 1988. All den här informationen tar tydligen en massa hårddiskutrymme och följaktligen finns det ingen plats för namnen på gamla studiekompisar eller arbetskollegor.

Idag har jag tillbringat över nio timmar med att försöka komma på namnet på en dagisvikarie som jag har träffat säkert fyrtio gånger förr. Under vapenhot kan jag möjligen minnas namnen på 40% av min sons dagiskompisar, samt namnen på två av mammorna till dessa barn.

Men om jag nån dag möter Cameron Diaz eller Ben Stiller, då kommer jag att vara redo.

Hus, etc

Jag har en inofficiell lista över gamla hus jag skulle vilja adoptera (vid det här laget är jag väl uppe i en tjugotre, tjugofyra stycken), men den här kåken på Fölisön i Helsingfors är definitivt en av favoriterna.

Detta måste vara huset som Trazan och Banarne tänkte på när de sjöng:

Jag vill bo

i en svamp

annars får jag kramp.

Svamp!

Sen är det en annan femma att jag aldrig skulle stå ut med alla turister och söndagsflanerare som klampar förbi precis utanför ytterdörren. Och alla stannar de vid fågelbrädet runt knuten och låter gråsparvarna sitta i handen (URK URK URK!) och äta brödsmulor för turister gillar som vi alla vet salmonella. Welcome to Finland!

Fredagsmys

På tal om min förkärlek för nävertofflor måste jag erkänna att jag just nu håller på att läsa om The Feast Nearby av Robin Mather för kanske fjärde eller femte gången. Det är, strängt taget, en essäsamling om en kvinna som saftar och syltar sig genom ett helt år, samtidigt som hon bor i en liten stuga vid en sjö (ooh!) och botaniserar bland närproducerad mat (aah!).

Jag är inte så där värst syltande av mig men man kan ju alltid läsa om andra som är duktigare. Och emellanåt är det lite schyssta miljöbeskrivningar och en del halvseriös vardagspsykologi som drar upp betyget. För mig är det här den litterära motsvarigheten till en gosefilt och jag rekommenderar den gärna till folk som tycker att det är för lite matlagning i Thoreaus Skogsliv vid Walden.

Kooom! Ooodla nåt...

Aaah, mars. Nu är det typ vår, kanske. I alla fall drar teves alla trädgårdsprogram igång så smått.

Vid den här årstiden känner jag alltid samma krypande rastlöshet. Den måste vara nedärvd från generationer av österbottniska småbrukare och uppmanar mig att odla nåt, kvickt, eller så får familjen svälta i vinter. Fram med sättpotatisen! Vänd upp åkern! Och göm brännvinspannan, för där kommer länsman!

Varje vår står jag där och pillar på fröpåsar i butiken. De lockar på mig som om jag gick omkring i Ronja Rövardotters trollskog. Kom! Kooom! Förodla lite busktomater som trivs i soligt läääge... Men av diverse praktiska orsaker har jag alltså ingen trädgård, knappt ens en balkonglåda en gång.

Det är kanske lika bra det, för då behöver jag inte stifta bekantskap med den där tråkiga petitessen som kallas "verklighet". Som att jag förmodligen skulle

• plantera saker i fel läge
• ha så fullt upp med barnen att jag inte hinner plantera nåt alls
• glömma att vattna
• "glömma" att rensa ogräs
• ta fel på ogräset och mina dyra asiatiska specialaubergine
• attackeras av bladlöss/morotsflugor/mördarsniglar
• få rädisorna uppgrävda av katten
• få salladen vattnad av katten (när jag nu inte orkar vattna själv)
• muta grannen till att "åtgärda" rådjuret som äter upp alla mina bönskott
• komma ihåg att jag ju inte ens gillar bönor.

Men tills jag möter denna verklighet tänker jag ohämmat titta av alla typer av trädgårdsmys i teve. Speciellt den variant som heter "flytta ut på landet och leva på egenhändigt odlade kålrötter och gå omkring i hemslöjdade pjäxor av björknäver". Här från min soffa ser de där nävertofflorna alldeles enormt bekväma ut.