Knätofs i mun

Idag var jag på en liten mingelfest (gnnn) där 97% av den samlade menigheten talade nyländska. Två procent talade rikssvenska och den resterande procenten var jag och min man som smög bakom knuten när vi skulle tala sydösterbottniska med varandra. Vi kände oss nämligen lite... annorlunda.

Jag blir så nojig över det här med hur man pratar, och i vilka sällskap. Kan vi inte bara göra som i Norge där var och en kör på med sin dialekt oavsett var man befinner sig? Jag har ett starkt behov av att smälta in och vara likadan som alla andra (och förstår inte alls såna där människor som färgar håret grönt för att skilja sig från mängden) och i stället är jag ett ufo från planeten Kaskö som lagt mig i omloppsbana bland idel helsingforsare.

Mina barn talar nåt slags högsvenska med lätt österbottnisk intonation, men får höra att de talar dialekt. För så låter det i nyländska öron. Dialekt. Lite bonnigt. Som om det trillade ut små knätofsar direkt man öppnar mun. Jag har inte riktigt vågat berätta för nylänningarna hur de låter i österbottniska öron.

Vad spelar allt det här för roll, kan man ju fråga sig. Kanske inte så stor. Det är väl bara såna saker man funderar på efter en kväll med idel "ajjj så rooolit att ni kunnde kåmmmma, gikkk de braaa att hitta hiiiitt?". Där försökte man låta ungefär likadant tillbaka fast egentligen borde man kanske ha klämt i med "höödu hee noo tur man haa GPS nufötidin fö annås sku vi ha yra på i råndellin i Degerö fortfarand."

Skräpmat

Var på blixtvisit i Österbotten i helgen, lagom till villaavslutningen. I några år har det varit ett projekt utan like att bila med ungarna 700 km tur-retur, men nu  börjar båda bli så duktiga på att sitta i bilen att det går för sig att åka för skojs skull över en helg.

Fast särskilt skoj är det ändå inte på de eviga ABC-stationerna som kantar vägen. Snart har kedjan tagit över samtliga rastställen med sitt smarta koncept: bekant och pålitligt, gott om toaletter, någorlunda bred meny, lekplats för barnen, etc. Det funkar så bra att man gång efter annan glömmer nackdelarna: unket kaffe, plastiga bullar, lekplatser besudlade med bobbor från hela Finland, det stående bordet som Gud glömde...

Vet ni vad som retade mig allra mest i söndags? Där satt vi och hade just betalat överpris för mat som var näst intill oätlig, men det som störde mig allra mest var ändå brödet. Samma gamla jävla smaklösa limpa, bakat av Fazers eller Vaasan eller nåt annat stort bageri på billigt vetemjöl och emulgeringsmedel. Färdigskivad och svampig, med kanter som lossnar lätt från det luftfyllda brödet och som mina barn därför omsorgsfullt drar loss innan de börjar äta.

Det var liksom strået som knäckte kamelens rygg: den där limpan var det slutgiltiga beviset på att finländarna i gemen inte bryr sig ett skvatt om vilken smörja de stoppar i sig, så länge det är välbekant, lättuggat och billigt. Sen får det fast vara gjort på mormors gamla tofflor.

Don't even get me started om "nationalklenoder" som HK Sininen lenkki. Jag skulle inte ge sånt ens åt min hund, om jag hade en. Berlusconi hade rätt, om vi ska vara riktigt ärliga så är Finland i stort sett ett land utan riktig matkultur.

Relevanta jämförelser

Vet ni vad jag märkte idag?

Att det ser precis likadant ut då en tvåårig pojke omsorgsfullt försöker stoppa in en kotte i sin jackficka, som då en rejält berusad sextiotvåårig gubbe försöker stoppa in plånboken i sin jackficka. Samma motorik.

Ja, mer var det inte. Nu måste jag stryka kvällens lördagsmys och i stället sätta mig ner och skriva på en grej. Sen ska jag ha ångest över att jag inte skriver en annan grej. Sen ska jag ha en annan slags ångest över att det jag skriver blir så jättedåligt jämfört med då X skriver. Sen ska jag, eftersom jag har ångan uppe, jämföra mig med Gisele Bündchen och få en tredje slags ångest. Sen ska jag sova. Natti natti!

Förbjudet område

Allt jag har att säga är följande: trotsålder. Tvååringen vill (ha) allt som han inte får. Det är ett tjatande utan dess like. Ibland är det också ett bortplockande av nåt frestande, eller ett nerplockande av tvååringen själv från nåt förbjudet ställe. Lock och pock. Och plock.

Går den nånsin över, trotsåldern? Jag tycker att jag fortfarande vill (ha) allt jag inte får. Ibland bara och enbart för att jag inte får. Sällan har jag varit så sugen på opastöriserad ost och rödvin som då jag var gravid. Sen när jag fött, och det blev lovligt igen, då hade suget gått över.

Därom ska vi inte orda dess mera. Det finns ju oftast en orsak till att man inte får nåt. Att det är olagligt, eller osedligt, eller okristligt, eller rätt och slätt pinsamt. Schhh. (Men jag vill det ändå.)

Yllekris

Gnnn. Byrån i hallen svämmar av över att skitiga vantar, samtliga i olika färger och storlekar. Mössor finns det också, likaledes otvättade, och de flesta tycks vara lagom stora åt ett barn i 4-årsåldern (hjälper inte vår 2- eller 6-åring speciellt mycket, alltså). Måste tvätta mig igenom eländet, sortera och kasta hälften i loppislådan bredvid matbutiken.

Inser ni att det snart är vantdags igen? Det blir förr än ni anar.

Inte för att jag har nåt emot det, egentligen. Jag gillar hösten. Vad jag inte gillar är att jag är en stickfantast som har verkligt få ylleplagg som jag tycker om. Varför har jag inte stickat mig en stor mysig halsduk, patentstickning i kaffelattegrått, egentligen? En slapp mössa med häng i nacken? Snygga fingervantar? Varför har jag bara skumma, udda nummer som aldrig passar ihop vare sig på längden eller tvären? Va?

Kanske dags att ändra på det. Om jag hinner. Varför kan inte dygnet ha 26 timmar?

Måste skaffa snabbare uppkoppling

Men huj. Varför måste jag alltid ligga efter i tanken? Det är som då ljudet ligger efter bilden i teve. Eller snarare, ljudet ligger före bilden. Jag pratar först och tänker sen. Eller blir arg först och tänker sen. Fast det är å andra sidan kanske inte så många som efter noggrant övervägande i fem minuter blir tvärarga. Tvärargheten förutsätter att man är spontan. Dumspontan.

Jag skulle inte ha nåt emot om huvudet arbetade lika snabbt som munlädret. Det verkar bli lite bättre med åren, men i snigelfart. I den här takten kommer skallen och käften att vara synkroniserade i höjd med min 90-årsdag.

Vi noterar i övrigt: idag har det så varmt här att mina hjärnceller krullar sig i fukten. Vilket kanske förklarar den ovanligt tröga trögheten på jobbet idag. Det var inte den dagen då man önskar sig att ett gäng förmän på utvecklingsseminarium ska tåga in och ställa svåra frågor. Men det blev den dagen i alla fall. Efter tio minuter inne i biblioteket såg de ändå ganska slaka ut själva. Så går det när man är omgiven av all den där imponerande världslitteraturen... och 29-gradig värme med närmare 100-procentig luftfuktighet.

Mitt sommarlov

Det var den semestern. Under den senaste månaden har vi mestadels suttit stilla och ätit grillkorv/sockergrisar/hallon. Vi har grillat och grillat och grillat, blivit myggbitna och smort på litervis av verkningslös salva.

Sexåringen har joggat omkring i skogen och lekt för sig själv, tvååringen har handgripligen fått hindras från att jogga omkring i skogen (och vidare ut på vägen och in i följande skog) eftersom han inte tycks kunna tolka meningen "stanna på gården".

Vidare har tvååringen börjat prata och slutat sova. Eller nej, sover gör han ju, men själva insomnandet - det är numera en två timmar lång historia där modern mot slutet sliter sitt hår och ångrar att hon inte skaffade en hamster i stället.

Men sånt glömmer man ju snabbt när Mannen Från Insomnia numera kan säga "tycka om mamma!" och grina så att alla de små minitänderna syns. I alla fall tills det är kväll nästa gång.