Knätofs i mun

Idag var jag på en liten mingelfest (gnnn) där 97% av den samlade menigheten talade nyländska. Två procent talade rikssvenska och den resterande procenten var jag och min man som smög bakom knuten när vi skulle tala sydösterbottniska med varandra. Vi kände oss nämligen lite... annorlunda.

Jag blir så nojig över det här med hur man pratar, och i vilka sällskap. Kan vi inte bara göra som i Norge där var och en kör på med sin dialekt oavsett var man befinner sig? Jag har ett starkt behov av att smälta in och vara likadan som alla andra (och förstår inte alls såna där människor som färgar håret grönt för att skilja sig från mängden) och i stället är jag ett ufo från planeten Kaskö som lagt mig i omloppsbana bland idel helsingforsare.

Mina barn talar nåt slags högsvenska med lätt österbottnisk intonation, men får höra att de talar dialekt. För så låter det i nyländska öron. Dialekt. Lite bonnigt. Som om det trillade ut små knätofsar direkt man öppnar mun. Jag har inte riktigt vågat berätta för nylänningarna hur de låter i österbottniska öron.

Vad spelar allt det här för roll, kan man ju fråga sig. Kanske inte så stor. Det är väl bara såna saker man funderar på efter en kväll med idel "ajjj så rooolit att ni kunnde kåmmmma, gikkk de braaa att hitta hiiiitt?". Där försökte man låta ungefär likadant tillbaka fast egentligen borde man kanske ha klämt i med "höödu hee noo tur man haa GPS nufötidin fö annås sku vi ha yra på i råndellin i Degerö fortfarand."

Skräpmat

Var på blixtvisit i Österbotten i helgen, lagom till villaavslutningen. I några år har det varit ett projekt utan like att bila med ungarna 700 km tur-retur, men nu  börjar båda bli så duktiga på att sitta i bilen att det går för sig att åka för skojs skull över en helg.

Fast särskilt skoj är det ändå inte på de eviga ABC-stationerna som kantar vägen. Snart har kedjan tagit över samtliga rastställen med sitt smarta koncept: bekant och pålitligt, gott om toaletter, någorlunda bred meny, lekplats för barnen, etc. Det funkar så bra att man gång efter annan glömmer nackdelarna: unket kaffe, plastiga bullar, lekplatser besudlade med bobbor från hela Finland, det stående bordet som Gud glömde...

Vet ni vad som retade mig allra mest i söndags? Där satt vi och hade just betalat överpris för mat som var näst intill oätlig, men det som störde mig allra mest var ändå brödet. Samma gamla jävla smaklösa limpa, bakat av Fazers eller Vaasan eller nåt annat stort bageri på billigt vetemjöl och emulgeringsmedel. Färdigskivad och svampig, med kanter som lossnar lätt från det luftfyllda brödet och som mina barn därför omsorgsfullt drar loss innan de börjar äta.

Det var liksom strået som knäckte kamelens rygg: den där limpan var det slutgiltiga beviset på att finländarna i gemen inte bryr sig ett skvatt om vilken smörja de stoppar i sig, så länge det är välbekant, lättuggat och billigt. Sen får det fast vara gjort på mormors gamla tofflor.

Don't even get me started om "nationalklenoder" som HK Sininen lenkki. Jag skulle inte ge sånt ens åt min hund, om jag hade en. Berlusconi hade rätt, om vi ska vara riktigt ärliga så är Finland i stort sett ett land utan riktig matkultur.