Det här är helt normalt

Överlag tycker jag folk skulle må bra av att mer i minoritet. Majoriteter blir så bekväma av sig. De fläskar ut sig åt alla håll, lägger rabarber på tolkningsföreträdet, börjar tycka att allt de gör är normalt. Himla irriterande för dem som inte råkar passa in i gänget.

The story of my life är att ständigt hitta mig själv bland olika minoriteter. Svensk bland finnar, finlandssvensk bland rikssvenskar, Kasköbo bland Närpesbor (i skolan), österbottning bland nylänningar, nybliven nylänning bland österbottningar, grön västersympatisör i vår högersinnade miljölikgiltiga stadsdel. Kvinna. Nå, det är väl inte en minoritet direkt, men i betydelsen att vara "den andra", det avvikande, i stället för det normala. 

Kan vi alltså göra så att finnarna flyttar till Sverige, rikssvenskarna till Närpes, Närpesborna till Kaskö, Helsingforsborna till Vörå, Vöråborna till Helsingfors, Munksnäsborna till Berghäll, och alla män börjar ha hormonsvängningar och arbeta inom lågavlönade kultur- och vårdbranscher?

Inte alla på samma gång, förstås. Då blir det ju lika illa igen, fast tvärtom. En i taget. Det ska vara ensamt. Sen kan man sitta där och höra majoriteten överlägset tycka att ALLA ska kunna orden till "Kun joulu on" eller veta vem som är partiledare för moderaterna.