Vårens moderapport

Har sneglat lite på kedjornas vårmode and I'll tell you this, man, det är så sjukt fult att jag knappt tror mina ögon. På riktigt?! Vad ÄR detta? Boxiga collegetröjor och breda jeans? Veckade kjolar som slutar på halva vaden? Mjukisbyxor med volym i häcken och morotsben?

Nu kan det ju hända att det bara är som jag är skitgammal. Been here, done this på nittiotalet, så jag vet redan att detta objektivt sett är helkoko. 

Eller: det kan ju också hända att klädfirmorna har ett practical joke på gång. De vill att vi alla ska se ut som medlemmar i bulgariska brottningslandslaget anno 1992 medan de själva skrattar hela vägen till banken, iförda nåt snyggt. 

Eller: detta är ett mode som bara funkar om man är 15 år gammal och lite anorektisk. För er som inte var med på nittiotalet kan jag dra kortkursen om vad vi kom fram till efter tio års horribelt mode:

Boxig tröja = du ser fet ut.

Breda jeans = du ser fet ut.

Kjolar som slutar mitt på vaden = du ser kort och fet ut.

Mjukisbyxor med volym i häcken = nå, gissa tre gånger.

Samt: om jag vill se ut som min mormor, må hon vila i frid, så ska jag genast köpa mig en veckad kjol. Tills dess, not so much.

Guilty as charged

Ni vet det här med att känna sig skyldig för precis allt här i världen, till och med sånt man inte kan påverka, som kolonialismen och att det går så dåligt för Finland i Eurovision?

Nehej, ni vet inte det? Det är väl bara jag då.

Hur som helst skämtade jag med en kollega häromdagen och sa att jag känner mig skyldig när jag kör bil med gps:en på och råkar svänga vid fel avtag. Och appen bara "suck, beräknar ny rutt". Och jag bara "förlåt förlåt, hoppas det här nu inte blir hemskt besvärligt för dig". 

Sen insåg jag att det inte är humor, det är helt sant. 

Kanske jag kunde slå mynt av det här och bli skuldkonsult? Dela ut mitt skuldöverflöd? Det tycks finnas en och annan här i världen som kunde behöva lite mer av den varan. 

Det kallas personlig stil

Nu när jag är hundrafyrtio år gammal tycker man ju att jag kunde vara lite... eh, värdig, kanske? Jag brukar tänka att jag gärna skulle vara så där lagom världsvan och kolugn och streetsmart. 

Men igår kom jag hem från ett jobbmöte och insåg att jag fortfarande är som en nervös clown. En clown som försöker extraknäcka som ståuppartist. På det där mötet viftade jag våldsamt med händerna, överdrev, härmade folk, talade med lustiga röster, etc. Jag tror inte att jag pruttade med armhålan men det är säkert bara för att jag inte vet hur man gör. 

Kanske jag får tänka på det som mitt trademark. En fyrbåk av hispigighet mitt i den finländska tystnaden. En sån kanske nån vill ha? Eller så inte.